Spelschemat för kvalserien är klart.Inte passade det med påsklov i Göteborg heller! 6 April..surt.
För övrigt skulle man kunna tillrbinga påskhelgen i Leksand för dubbelmatcher. Jag tror jag tar två veckors semester nu och placerar mig mer centralt i landet!

Och nu sitter HV71:s Kenta i TV och ljuger i folk att de lottade i laget och att det blev Skellefteå de valde att möta i SM-slutspelet TROTS att de är ett så hårt motstånd.
Mmmm, eller hur?

De är ungefär lika övertygande som när de redan klara melodifestivalsartisterna skulle peppa alla artister i andra chansen.
Nu ska jag kolla Wikegård på sporten och se om han också tyckte att Kenta ljög bra.

Jaha, där hade Löven spelat färdigt hockey för den här säsongen. Och jag vill ha lottningen för kvalet klar fort som fasen om jag nu ska ägna påsklovet åt att hälsa lillebror i Göteborg och se kvalseriehockey i Borås. Jag tror nämligen att Borås mycket väl kan hota Västerås, som jag litar på går vidare från andra play off-serien.

Utan att ha sagt för mycket så kan det vara väldigt mycket hockey för mamman i familjen och väldigt lite för den övriga familjen om någon vecka.

En sak kan man i alla fall vara glad över. Man slipper se Blixt i kvalmustaschen. Jag vill inte ens nämna vilken nattlig filmgenre en hockeybekant i vår TV-soffa klassade in honom i med den överläppsprydnaden.

Löven håller minst sagt på att underminera min ekonomi. 1-4 mot Borås. Vad är det här?? Det fattar väl vem som helst att det blir dyrare för mig att se hockey i Borås och Västerås än i Umeå? Vi får väl se hur det går ikväll.

Luleå klarade sig ifrån kvlaserien med en hårsmån. Jag sa innan säsong att drömmen vore att få både Mora och Luleå i kvalserien, eftersom min nyhetschef Everljung har gjort sitt bästa för att håna mig under den här säsongen. Den lilla överlöparen håller på båda de där lagen. Det har länge, länge sett ut som att jag skulle få rätt. Men, i sista omgången lyckades Luleå knapra sig kvar på Moras bekostnad. Och plötsligt så är han fullkomlig Luleåit min chef.
Så lätt kommer han dock inte att slippa undan.

För övrigt funderade jag på att göra som djurgårdsfansen gjorde för Wikegård när man samlade in pengar till hans böter. Jag hade tänkt gå med bössan för Jimmy Blixt jag.
Innan hockeyn ikväll ska jag ägna mig åt husmorsfasoner och baka och göra musli. Det borde räcka för att jag ska kunna sjunka ner i soffan ensam och ägna mig åt kontemplation framför puck eller möjligen friidrott. Jag har inte bestämt vad som är mer intressant än.

KLockan 22.30 går det ett program på ettan om Ångest. Det kan vara något för Lövenfansen att sikta in sig på. För att inte tala om Moras. Hörde du det chefen!

Är det något mina barn är besatta av när man äter hotellfrukost, så är det de där minitetrorna med kaffegrädde. Hemma blir de äcklade om de någon gång tvingas dricka standardmjölk, eftersom vi normalt dricker lättmjölk. Men just till hotellchoklad funkar de där små triangelpaketen tydligen utmärkt.
Så Isa och pappa sitter vid hotellfrukosten. Hon har just hämtat ännu en minitetra med kaffegrädde för att sätta i sin chokladkopp och pappa känner sig förmodligen nödgad att göra sin föräldraplikt och fostra in lite näringslära.
Pappa: Ska du ta en till sån där?
Isa: Japp!
Papa: Du vet att det inte är mjölk?
Isa: Ja, jag vet att det är kaffegrädde
Pappa: Vet du hur mycket fett en sån innehåller?
Isa: 12 procent. (blixtsnabbt och utan minsta tvekan på rösten)
Pappa: Hm
Isa: Det är betydligt mindre än vad EN av dina starköl du drack igår innehåller.

Därmed är näringsläran avslutad för denna gång. Allt du säger kan alltid vändas emot dig.

Sagan började nog redan vid halvfem-tiden den här morgonen för 21 år sedan. Det var ungefär då jag vaknade av något märkligt, illamående, en konstig smärta som jag aldrig känt tidigare. Och trots att jag borde vetat bättre än att det skulle vara ett tecken på magsjuka, så gjorde jag inte det.

F-n oxå! Var det inte otur att få magsjuka NU? Jag som aldrig har magsjuka normalt?!?! Och hur orättvis kunde världen vara om jag skulle ligga där och kvida, jag som skulle föda barn vilken dag som helst? Var det inte tillräckligt att jag hade fått tillbringa halva graviditeten på kryckor efter värre sortens foglossing och nu dessutom fått havandeskapsförgiftning??
Det föll mig faktiskt inte in att tänka att det kunde vara förlossningen som satt igång. Barnmorskan hade ju konstaterat 11 timmar tidigare att jag inte var i närheten av något barnafödande på långliga tider än.

Jag vet inte riktigt när det gick upp för mig att det kunde vara fråga om att det där numera bekanta magontet faktiskt var värkar. Det tog i alla fall inte många minuter. Och helt enligt regelboken spolade jag upp ett bad där vid femtiden och gled ner i det heta vattnet. Jag minns att jag tänkte att det var märkligt att jag inte hade fler tankar i huvudet. Jag minns också att jag tänkte att det här bara var början och att jag hade minst tre dygn av värre värkar framför mig. Så lite ont som jag hade i badet, kunde det inte vara så långt framskridet än i alla fall.

Jag klev ur vattnet efter någon halvtimme. Då var klockan 5.30 och ni vet hur det är när man har badat? Man blir sådär småfrusen och måste packa ner sig mellan en massa täcken. Det var bara det att min kropp plötsligt inte tålde några täcken alls. Varenda känselcell satt plötsligt extremt ytligt och när tyngdlösheten i vattnet släppt sitt grepp om mig kände jag mig som en cementfylld spärrballong.

Jag ringde förlossningen, där man konstaterade att jag kunde vänta hemma i ett dygn till. Jag frågade om rum nummer fem var ledigt, eftersom det var ett sånt där mjukförlossningsrum med dubbelsäng, speglar och saccosäckar. NI får ha i beaktande att det här var snett efter Krita-perioden ungefär. Det fanns fortfarande både läkare, barnmorskor och blivande föräldrar som på fullt allvar trodde att kvinnorna låg bäst i förlossningssängar med stålblanka benstöd.

När jag lagt på luren och satt mig i soffan i min svärfars gamla träningsoverall i kommunalgrått från Algot Nord, kände jag att mina fötter nästan frös fast i golvet. Jag beordade fram ett par rejäla Helly Hanssen-sockar. Luddiga, varma och inte ett dugg klädsamma. Då var klockan strax efter sex denna morgon i mars och vintermörkret låg tungt över Uppsala.
Jag vet att det inte tog särskilt många minuter innan jag förstod att den här tjuriga kvinnan skulle få ge upp precis allt hon hade föresatt sig vad gällde att undvika smärtlindring. Hur skulle man stå ut med den smärta som nu lade sig som en knuten näve runt kroppen och pressade ur allt syre, all ork, all kraft. Det kändes som att man blev klämd mellan två gigantiska stenblock. Tre dygn till. Det här vara bara början? Och jag var redan desperat av smärta?

– Glöm allt jag sagt om att undvika smärtlindring väste jag åt min man medan jag beordrade honom att ringa taxi. Han frågade om jag inte tänkte byta kläder. Jag svarade definitivt NEJ.
Morgonrusningen gjorde att det tog någon halvtimme innan taxin kom. Och när jag klev in och yttrade den där dramatiska frasen, ja då fick det precis den effekt jag hade förväntat mig. Till förlossningen! Taxichauffören tittade på mig med panik i blicken och föste in mig bak i den där kalla, stora taxibussen.

Jag kan än idag känna smärtan, när taxin körde över dessa otaliga järnvägsspår genom Uppsala. Varenda rörelse var så genomträngande smärtsam.
Jag fick en flashback av det vid trafikolyckan för fyra år sen, när jag gjorde samma resa från samma stadsdel i Uppsala, till samma Akademiska sjukhus, men den gången i ambulans. "Kör inte så himla vårdslöst över de där förbannade järnvägsspåren – jag har åkt där förr med ont i kroppen. Det gör förmodligen lika ont med en hop brutna revben som med förlossningsvärkar!"

När vi landade uppe vid Akademiska blev vi mer eller mindre utkastade av taxichauffören som var enormt lättad över att jag varken spytt, låtit vattnet gå, eller fött barn i hans taxi. Det var kallt. Jävligt kallt. Och det tog en evighet innan någon öppnade dörren åt oss.
Från ytterdörren till undersökningsrummet var det en sträcka på femton meter. Min man har berättat att den tog oss en kvart att gå. Själv var jag totalt borta. En märklig blandning av djup koncentration och tillintetgörande smärta. Värk på värk på värk. I en aldrig sinande ström. Tre dygn till Monica, tre dygn till. De kommer att säga att du är en centimeter öppen och att du ska gå på bio och försöka glömma att du har ont.

Vi hann precis innanför dörren och få av mig ytterkläderna och svärfars träningsbrallor innan vattnet gick. Samtidigt spydde jag rakt ner i en tvättsäck. Och mitt i kräkandet när barnmorskan sa "stackars liten nu kommer visst allt på en gång" så fylldes jag av en otroligt euforisk känsla. Jag kräks! Jag kräks! Här snackar vi mental förberedelse. Hur man vänder det onda till det goda.
Min svindyra privatprofylax för en erkänd brittisk barnmorska var värt precis allt i den stunden. Hennes ord satt klockrent i huvudet. "När huvudet passerar det smalaste stället i bäckenet, spinae, kommer kräkreflexerna. Då gäller det att tänka, Åh, vad bra. Jag kräks! Nu är jag en bra bit på väg"

Det är inte synd om mig, jag kräks ju, sa jag till den något fundersamma barnmorskan som försökte knixa av mig mina fostervattensvåta Helly Hanssen-sockar från mina grönaktiga ben. Grönaktiga av fostervattnet som min blivande lilla hade bajsat i.

Sen gick allt väldigt fort. Krystvärkarna satte igång innan jag hann blinka, man konstaterade att jag var helt öppen och förlossningsklar och någonstans långt borta i ett töcken hörde jag barnmorskan ropa att de skulle göra i ordning förlossningsrum ett omedelbart. ’
Då vaknade jag till. Hörde jag rätt? Sa de ettan? Men jag skulle ju ha femman?? Jag frågade min man vad de hade sagt. Vad sa de för nummer? Vilket rum? Han svarade att han inte visste och jag sa att de hade sagt ettan. Och jag skulle inte ha ettan!
"Men snälla, vad spelar det för roll? Ta det lugnt nu, de vet vad de gör" svarade min man som i det här läget förmodligen var betydligt mer stressad än jag.

– Nu säger du att vi ska ha femman! väste jag. Han försökte lugna mig och sa en gång till med ännu ett "såja, såja, det spelar väl ingen roll" medan hans halvt medvetslösa fru vrålade till barnmorskan : Jag ska ha FEMMAN! Och så blev det.

In i dubbelsängen och knästående lutad över saccosäcken försökte jag "möta värkar", andas rätt och koncentera mig. Min man la handen på min arm. Den vägde minst fem ton. Minst. Det var sista gången han fick röra mig den närmaste halvtimmen. Själv tyckte jag att jag hade koll på förloppet, men med tanke på att jag inte ens märkte att de satte en inre registrering var jag förmodligen ganska borta av smärtan. Jag minns ärligt talat inte mycket. Jag minns mest bara dunklet i rummet och känslan av att vara i en annan värld.

Det var först när mina ben började skaka och jag kände att jag var tvungen att ändra läge som jag någonstans förvånat noterade att det hängde en sladd ur mig. Fäst vid Sofias huvud. Då noterade jag också CTG-apparaten och hennes ostadiga hjärtkurva. Och när barnmorskan i nästa ögonblick sa något som "vi måste sätta en droppnål på dig" för att sekunden efter slänga kanyl och brunpapprig rondskål över axeln med ett "vi struntar i det" , ja då brast jag. Bokstavligt. Och ut ploppade det där lilla knytet som var så fullständigt oförstört och inte ett dugg klämd. Hon rosslade, barnmorskan skakade lite i henne och höll koll på hennes värden. Och jag försökte fatta att jag just hade blivit mamma. All smärta var plötsligt bortblåst.
Och jag var faktiskt jäkligt nöjd med att inte ens ha petat i mig minsta lilla lustgas! För min egen skull var det viktigt. Jag har inga synpunkter i stil med att "mammor som tar smärtlindring är veka". Jag är bara så glad att jag slapp, att jag klarade mitt eget mål.

Pappan klippte navelsträngen och den lilla låg där och tittade på mig med stora becksvarta ögon. Den där glamourösa delen av förlossningen ersattes snabbt av den mindre glamourösa. Medan pappan traskade omkring glad som en sol med sin nyfödda dotter i famnen, fick jag till slut hasa mig upp i en förlossningssäng för att kolla ungefär HUR mycket som hade gått sönder i mig. Det var en del.

Jag tillbringade mer tid på förlossningen med att bli sydd, än jag gjort med att föda barn. Att skaffa syskon till ungen inom ett par år tedde sig redan där som en total omöjlighet. Mitt sexliv skulle vara förintat för evigt!
I korridoren på BB träffade vi profylaxkompisar som fått barn ett par dagar innan. En pojke på drygt fem kilo. Vår lilla 3400 grammare såg ut som en liten fis i sin säng i jämförelse. En Sofis.

Jadu Sofia…. du åkte hem i marinblått och mintgrönt. Du tilldrog dig allas uppmärksamhet på Uppsala-bussen. Solen sken, amningen fungerade, vi var en familj. Vad kunde man mer begära? Jag minns hur lycklig jag var när jag lade ner dig i korgen hemma, den som jag legat i en gång. Men jag minns lika mycket ångesten när jag insåg att jag aldrig mer skulle vara bara JAG i livet. Nu fanns ingen återvändo. Jag skulle aldrig få sova en hel natt, jag skulle för evigt vara bunden till en annan liten människa.

Jag minns också när din pappa skulle handla blöjor eftermiddagen efter. Du och jag låg i dubbelsängen och sov när han kom inrusande i panik. Han hade hört en ambulans. Kunde något ha hänt? Hade den där labila kvinnan , även kallad din mamma, kastat dig i sopnedkastet, skurit dig i småbitar eller gjort något annat förlossningspsykotiskt? Jag minns hur hela han skakade. Jag minns vad förbannad jag blev för att han skrämde livet ur mig när han rusade in. Och jag insåg att vi var två som älskade dig och aldrig skulle låta något hända dig.

Idag fyller du 21 år. Vi har födelsedagsfikat i din lägenhet i stan. Banden kommer alltid att finnas kvar, även om vi tänjer ut dem millimeter för millimeter. När jag tittar tillbaka på våra år ihop är det bara positiva minnen som kommer över mig. Och jag är så in i helsicke stolt över att vi har lyckats fostra en sån himla fin tjej. En smart, empatisk, social tjej med glimten i ögat och tillåtande ramar.

En som alltid har stått för vad hon tycker, aldrig backat för att hävda allas rätt till ett bra liv. En som till och med blivit fysiskt misshandlad för att hon hävdat människors lika värde och gått igenom en uppslitande rättegång med högburet huvud. En som alltid stått på de svagas sida och aldrig tänkt på vad som skulle vara enklast för henne själv. En som kan göra vad hon vill – om hon vill. En som kan gå hur långt som helst.

Jag hoppas bara du förstår att du aldrig behöver gå längre än du själv vill. Gå tills du är lycklig. Stanna till där det känns bra. Njut av livet och stunden. Du kan alltid gå vidare om du vill. När du vill. Min lilla unge kommer du ändå att vara hela livet.

Efter att knappt ha hittat hem från Lycksele ( jodå, vi lyckades köra fel och höll fan på att hamna i Åsele) så slängde vi av väskorna hemma, beordrade barnen att slå in paket åt sin storasyster och åkte in till stan och Sofias 21-årskalas.
Som vanligt blev det ganska full rulle där. Jag har en stor och bullrig släkt som kan mäta sig med vilket stand-up-comedy-gäng som helst. Det gäller att vara på hugget hela tiden för det haglar kommentarer om precis allting till höger och vänster. Jag tänker alltid på filmen "Mitt stora feta grekiska bröllop" när vi ses, för min mans beskrivning om hur det var att komma in i min släkt, den stämmer ganska bra överens med stackaren i filmen. Men som sagt, vi är ganska hjärtliga även om vi kanske är lite stora i käften och anser att det inte finns mycket som är heligt vad gäller samtalsämnen. Många viljor och åsikter.
Fast som idag när vi ses alla på kalas hos dottern som är så vuxen att jag blir alldeles mörkrädd och stolt i en salig blandning, ja då känner jag att jag verkligen älskar min familj och min släkt.

Att man sovit en hel natt är inget hinder för att sova på dagen.

Jag är lite sur, för den här bloggen skickade jag in i morse klockan 11! Men inte fanns den här nu inte!
Men så här var det i alla fall:’

Vi håller på att plocka ihop resterna av hotellvistelsen för att åka till stordottern som fyller 21 år idag. Det mest upphetsande så här långt idag är dokumentärinslaget om under-is-hockey som just visades på en suspekt kanal, dvs UR på SVT1. Dykare som spelade hockey under ytan. Barnen var fascinerade. Pappan somnade av uttråkning. Han har ju varit vaken i nära två timmar nu och ätit frukost och allt. Han måste ha ackumulerat sömn för minst tre månader framåt på de här dagarna.

Vi kallar den ”Säl i sol”

Jag glömde naturligtvis bilden som Isa tog. Dessutom har vi en del videoklipp från sälkonsterna om någon är intresserad!

Sälar är fascinerande djur de med. I Lycksele djurpark har man alltså en säl som kanske är världens äldsta. Den är jämnårig med min 44-årige man och håller den bara i ett par år till, så kommer den att slå världsrekordet för säl-livlängd genom tiderna. Fast den såg mer gammal och trött ut än min man faktiskt. Det var lite mer action på de andra knubbisarna i vaken som både klappade "händer", rullade runt och snurrade för en rå fisk. Som på cirkus.
Vi blev faktiskt kvar ett bra tag hos sälarna, för de är rätt så fräcka de där bastanta blanka köttpaketen som bara slinker ner i vaken med ett knappt märkbart plask efter sig. Ungefär som när jag dyker i badet, tänker jag!

Något som verkligen är grymt underskattat är Lycksele Djurpark vintertid. Det var inte med någon extrem entusiasm vi gav oss väg till rovdjursmatningen i solskenet och kylan igår. Men det var faktiskt suveränt skönt att gå omkring i en ganska tom djurpark och fatta vad bra man såg djuren nu när det var snövitt överallt. Dessutom är de ju lite mindre skygga nu. Intressant att höra djurskötaren berätta om vargar, fjällrävar och lodjur. Vargarna var naturligtvis roligast enligt sonen eftersom det var mest happening där.
"De slogs ju om maten, det var riktigt roligt" sa han efter att två kilo rått älgkött per varg kastats ut i parken.