Det har varit en artikelserie i DN om barnlöshet. En aspekt är ensamstående kvinnor som vill ha barn själva. Det är nu tillåtet, men har inte alltid varit en självklarhet. Numer får självklart också par av samma kön adoptera, något som heller inte varit självklart så väldigt länge. Lite mer på tapeten är surrogatföräldrar och par som får barn på detta sätt. Det är en komplicerad fråga på många vis, och något som debatteras, ofta på ett hetsigt sätt.

När jag på VK ser att en ”kändis” fått barn, så vill jag understryka att jag inte har en aning om på vilket sätt det skett. Men jag vet att det finns personer som får barn via surrogatmödrar idag i Sverige. Hur ofta det sker inom landet vet jag inte, men gissar att det är mycket ovanligt. Däremot har jag sett rättsfall angående hur man ska lösa faderskapsfastställdandet när barnet fötts utomlands och det finns DNA-test som visar att en svensk man är barnets biologiske far, samt har fått vårdnaden om barnet fastställt i landet där det fötts.

Oavsett hur man moraliskt bedömer frågan om surrogatmödraskap sker detta idag. Att slå ifrån sig och knappt vilja ta i frågan, det tycker jag är att göra det lätt för sig! Tidigare slog man ifrån sig angående rätten att adoptera som samkönade par och avseende provrörsbefruktning för ensamstående personer också.

Surrogatföräldraskap är ett faktum! Personligen är jag inte emot det, men ser gärna att man går igenom och klargör hur det ska hanteras. Sedan inte med det sagt att jag är odelat för heller.