Nu återuppstår min blogg!

Jag är en ganska stor konsument av sociala medier. Idag har en "nyhet" om att pepparkaksgubbar förbjudits i Laxå valsat och retweetats och delats många gånger på Facebook. 

Det var en information som "passade" in i en enkel mediadramaturgi. Vi har en generadirektör som uttalat att man inte ska få ha mycket till religiösa uttryck i skolan, tradition eller ej. Och sen en nekad pepparkaksgubbe på detta. Ingenstans har det sagts att anledningen från skolans sida skulle vara för att "skydda" personer med annan hudfärg än vitaktig. Läraren vill inte uttala sig. 

Media skriver inte heller så mycket – men tolkningen görs av alla och envar.

Det visar sig att klassen bestämt vilka sånger som skulle vara med på Lucia. Men ville inte ha Pepparkakelandsvisan. Därmed tycktes att pepparkaksgubbe inte var aktuellt. När någon sedan ändå vill vara pepparkaksgubbe är det okej från skolan. Såklart. 

Fredagskväll och lördag ägnade jag åt att med andra från Folkpartiet titta på Makt och media. Vad är en nyhet? Hur få ut ett budskap? Hur fungerar media? Hur fungerar ett drev. Folkpartiets Nicke Grahn höll tillsammans med Thomas Hartman i utbildningen. Den senare, (av märket S, men ivrig påskyndare av demokratiarbete och utveckling av Västerbotten) underströk att media i första hand är en del av underhållningsindustrin, och därmed behöver inte den mediala verkligheten vara samma som den "verkliga" verkligheten. Vilket pepparkakshistorien är ett lysande exempel på!

Jag avslutar med en bild på caféet i Dorotea, där min man åt en semla i lördags. Med pepparkaksingång!