– Pappa! Jag tänker inte bli skolfröken!

Sexåringen har under den senaste tiden börjat planera för framtiden efter skolan och betar av diverse yrken eftersom.

– Nähä?

– Nä, vetdu hur det är att vara skolfröken?

– Ingen aning, säger jag hoppfullt.

– Det är bara en massa barn som skriker: FRÖÖKÄÄÄN, FRÖÖKÄÄN, VAD BLIR SJU PLUS FYRA, FRÖKÄÄÄN!!!

– Det låter nu inte så kul. Vad vill du vara i stället då?

– Jo, säger sexåringen viktigt. Jag har räknat ut att det är bättre att vara rektor.

– Rektor?

– Ja, då får man till exempel bestämma en massa saker. Om skolan ska rivas ner och så…

– Hm, säger jag. Men tänk om det är så att du får en massa fröknar på besök i ditt rektorsrum som bara säger: Hörru rektorn, barnen bara frågar FRÖÖKÄÄÄN, FRÖÖÖKÄÄÄN, VAD BLIR SJU PLUS FYRA, FRÖÖKÄÄN´och vill ha hjälp av dig som är rektor?

Tystnad. Hon funderar.

– Pappa!

– Ja?

– Om fröknarna kommer och säger att alla barnen bara frågar vad sju plus fyra blir, vet du vad jag gör då  när jag är rektor?

– Ingen aning.

– Då säger jag bara: Det blir elva! Sen stänger jag dörren!