Britt Marie Lövgren skriver utmärkt på sin blogg om skolsystemet. Uppföljningen kan bli klart bättre. Britt Marie skriver ’Jag är inte säker på att alla elever i skolan får den hjälp och stöd som de behöver och som de också har rätt till. Här finns det fortfarande mycket att göra.’ Hon har helt rätt. Det får mig att tänka på en dikt:

Hur hittar man något
som man har tappat bort?
Var ska man leta,
om man tappat sig själv?

Dikten skrevs av Helena i samlingen "Det kliar i mitt hjärta" och kunde stå på runan över vårt skolsystem. Var tog skolan vägen som skulle ge kunskaper, stödja en harmonisk utveckling till ansvarskännande samhällsmedlemmar och hindra mobbning. I tidningen kan du läsa om sjuåringen som polisanmäls för misshandel, om flickan som drar kommunen som inte stoppar trakasserier och psykiskt våld till domstol. Artiklarna berättar en sorglig historia om hur vårt skolsystem river en efter en av de vackra portalparagraferna.

All verksamhet måste förnyas inifrån, annars dör den. Det är det vi bevittnar – en förändring av skolan under yttre och inre press. Nu krävs krafttag i flera steg och det handlar inte alltid om pengar.

1. Tydliga ledare
Offentlig sektor är ingen slutförvaring av dåliga ledare eller av pedagoger som inte längre orkar inspirera. Vi har inte råd med det. Det krävs ledarskap som kan engagera och entusiasmera så att personalen känner målen och ser sin roll i en större helhet.

2. Kunskap i centrum
Skolan har blivit mycket förvaring och lite kunskap. Skolan måste fredas som en plats för utbildning och kunskap istället för destruktivitet, otrygghet och vandalisering.

3. Inre trygghet och självförtroende
Det viktigaste vi kan göra är att ge självförtroende till våra barn. De lyckas nämligen i förhållande till den värdebild som de har. Inte till sin kapacitet. Det är inte bara eleverna som far illa. Det finns en enorm kraft hos personalen som inte tas tillvara.

4. Tydliga regler.
Vi lever i det personliga ansvarets tid. Det gäller även i skolan. Regler måste formas så varje destruktiv handling får omedelbar konsekvens. Om en elev förstör en bok skall han betala. Med pengar och engagemang. Grundläggande värderingar om rätt och fel är ingen förhandlingssak. Ja och nej är inga ord. Det är ställningstaganden.

5. Vuxet ansvar mot mobbning
Alla vill bli älskade, i brist därpå beundrade, i brist därpå fruktade, i brist därpå hatade och föraktade. Vi får inte lära våra barn att växa genom att såga av benen på andra. Det kräver vuxna som sätter gränser. Skolans lösning – att flytta på den mobbade duger inte. De vuxna i skolan måste visa att det aldrig går att rensa kollektivet med våld.

6. Hjälp till sund sexualitet
Debatten om sexualiserat våld bottnar i familjens och skolans oförmåga till ansvar. Vi måste hjälpa våra barn till en mindre sexualiserad värdebild precis som vi måste hjälpa pojkarna förstå att ett nej är ett nej oberoende hur sent det levereras.

Även om inga lösningar handlar om valet av driftform så kan den offentliga skolan faktiskt lära saker av friskolorna och deras sätt att lösa problem. Se bara på Minerva i Umeå som skriver umgängeskontrakt med elever och föräldrar om ansvar och konsekvenser. Rektors viktigaste uppgift är att följa kontrakten och utöva tydligt ledarskap. Ansvar är en röd tråd genom hela skoltiden. På Minervaskolan kan man berätta att den siste eleven lärde sig läsa tre veckor före jul. När får vi se sådan tydlig uppföljning av målen i vår gemensamma skola? På Minervaskolan är det inget alternativ att dra över budget. I vår offentliga skola händer det allt för ofta.

Som socialdemokrat vill jag se skolor som hjälper våra barn till kunskap och självförtroende. De är många som lyckas, men de skolor som inte klarar uppgiften kan stängas på måndag. Kanske är det bättre med lite pang i bygget än att den dagliga slakten av unga människors självförtroende får fortgå. Eller som Hanna – en produkt av skolan – skriver:

Jag känner mig som
nylagd asfalt
nedtryckt, tillplattad
och överkörd.

THOMAS HARTMAN