NYA MEDIA. Idag skriver jag en artikel i Dagens Samhälle som uppföljare på diskussionen om Facebook och internetregler inom offentlig sektor. Jag ser det som ett uttryck för en personalpolitik som dessutom ofta drabbar de som är längst ner i landstingets hierarki. Istället för att styra med engagemang och entusiasm finns det allt för många chefer i landstinget som styr med rädsla och förbud. Idag blev jag också uppringd av två landstingsanställda med anledning av denna debatt.

I artikeln skriver jag bland annat:

Det betyder att den som tror att framgångsrika och attraktiva arbetsplatser använder stämpelklockor, håller anställda i deltidstjänster och tvingar personalen välja mellan fördefinerade semesterperioder är lika rätt ute som den som försöker bota benbrott med en serie välriktade hammarslag på knäskålen.

Men vad vet jag. Jag kanske är fel ute? Det där sättet kanske är enda sättet att styra en organisation som landstinget. Vad tycker du?

NYA MEDIA. Precis som många andra har jag retat mig på landstingets regelverk för kommunikation med sociala medier, streamad information etc.

Varför behövs en policy som förbjuder OS-tittande i datorn? Finns det en policy som förbjuder läsning av pocketböcker på arbetstid? Finns det en landstingspolicy som förbjuder att titta på OS på landstingets TV-apparater på arbetstid? Finns det en policy för att inte sova på jobbet?

Är det sånt här landstingets administration ska ägna sig åt?

Landstinget skämmer ut sig över hela landet med denna typ av tramsiga policys. Aktiviteter som inte är arbetsrelaterade ska självklart inte arbetsgivaren betala lön för och människor som inte gör sitt jobb utan ägnar sig åt annat ska självklart få reprimander och ytterst kanske kunna förlora jobbet på grund av missbruk. Men vad har det med ny teknik och sociala medier att göra?

Det verkar finnas någon form av internetnoja inom offentlig sektor.

Lite roande blir det när landstinget talar om förbud mot streamad film och samtidigt själva websänder seminarier som de vill att personalen ska kunna ta del av exempelvis genom Memologens regi.

Lite löjligt blir det när man talar om att det kan skada journalsystemet i landstinget. Ingen vill väl att journalerna ska skadas eller komma på vift. Men samma argument användes länge för att förhindra att landstingets personal skulle kunna kolla mailen när de var på resa. Det hette att det var omöjligt att göra på grund av journalerna skulle ligga på samma nät. Något som sedan visade sig vara fullt tekniskt möjligt att separera bara landstinget ville.

Alla arbetsgivare som vill vara attraktiva behöver vända på steken och betrakta sina anställda som vuxna människor. Om det sedan finns folk som missköter detta förtroende så har det inget med internet och nya medier att göra. Om landstingen ska kunna attrahera ungdomar att jobba hos sig så börjar man inte med att säga att facebook är en förbjuden kommunikationsväg.

Även för många anställda i landstinget är sociala medier numera en viktig del i det professionella livet.  Detta ska vi bejaka och inte förbjuda.

Thomas Hartman (s)
Landstingspoltiker

VEM BRYR SIG. Idag har Västerbottens Kuriren en artikel om boken.

På pressklubben för några dagar sedan diskuterade vi mediaetik och ett exempel jag lyfte då var rubriksättarens ansvar. Det är en person som i stort sett aldrig behöver ta ansvar för innehållet i de rubriker han eller hon tar fram. När man försöker hålla en journalist ansvarig för detta är det omöjligt.

Det är lite roande att detta exemplifieras i just VK:s artikel. Vi är alltid väldigt noggranna med att berätta att vi skrivit boken tillsammans förutom kapitlet där jag analyserar mediadrevet efter Crazy Horse. Ett kapitel som jag alltså skrivit själv. Därför tyckte jag det skulle vara roligt att se om de lyckats denna gång. I artikeln framgår det tydligt. Men på framsidan på tidningen finns mycket riktigt en rubrik som lyder "Anna Sjödin skriver själv om Crazy Horse". Ett klockrent exempel på vad jag menar. När ska tidningarna lära sig hantera detta? Speciellt eftersom många bara skummar tidningen och enbart läser rubrikerna.

Vad spelar det då för roll om journalisten varit noggrann med att låta intervjuobjektet kontrollera citat när vaken rubriker eller faktarutor anses behövas kontrolleras. Där sliras det även denna gång.

I övrigt var det en trevlig artikel. I samma tidning finns en artikel om Gunn Hedman-Borg som lyder "Pappan blev sjuk av oro". Hon är förtvivlad över svårigheterna att hjälpa sin far med att få besked av socialförvaltningen när det gäller äldreboende för hennes dementa och multihandikappade mor.

Det är en riktigt bra illustration på det vi menar i vår bok. Det kan inte vara meningen att kommunikationen med samhället ska göra människor sjuka av oro.