Brownie points are a hypothetical social currency, which can be accrued by doing good deeds or earning favour in the eyes of another, often one’s superior. The origin of the term is uncertain.

Anders Sellström har skrivit ett par ideologiskt foträta inlägg på sistone. Idag gäller det sjukvården. Häromdagen hoppade han på vänstern.

Sellström skriver

För vari ligger rim och reson i att man kan välja skola, elbolag och mobiloperatör men inte vårdcentral? Redan idag har ett tiotal landsting infört, eller beslutat att införa, egna vårdvalsmodeller, däribland Halland och Stockholm. I båda dessa landsting har tillgängligheten till vård förbättrats. Därför går vi nu vidare med genomförandet av Vårdval i Sverige.

Men den vanligen så trevliga och resonabla Sellström är i denna fråga så kristdemokratiskt fyrkantigt programmerad att kritiken mot vårdvalet i Stockholm blir hans blinda fläck. Istället för att se till västerbottningarnas bästa gör han sitt bästa för att plocka nationella browniepoints.

Sellström skriver inte ett ord om att nyetableringen av vårdcentraler exempelvis sker i IT-centrat Kista och inte i invandrartäta Rinkeby. Det är väl inte konstigt om vårdval Stockholm driver fram läkarbesök. Det är en ekonomisk fördel för vårdcentralerna att boka nybesök för varje åkomma än att behandla alla patientens problem på en gång. Man kan också fundera över hur vettigt det är att en enklare åtgärd får samma ersättning som mer komplicerade åkommor och insatser. Kuratorer och psykologer i vården blir olönsamma.

Primärvården som från årsskiftet består till cirka 65 procent av privata vårdgivare är vid mandatperiodens slut 2010 sannolikt 80-90 procent. Familjecentralerna är hotade när de förlorar en femtedel av sina resurser.

Den oberoende konsultfirman Ernst & Young har på uppdrag av Stockholms läns landsting, utvärderat hur stockholmsmodellen slagit mot de fem vårdcentraler som har patienter i områden med flest sociala utmaningar. Då pratar vi till exempel om arbetslöshet, låg medelinkomst och stor andel icke-svenskar och jämför detta med de fem vårdcentraler som har patienter i områden med få sociala utmaningar.

Resultatet är nedslående.

På vårdcentralerna i fattiga/mer utsatta områden skärs det ner. Läkarna tvingas ta emot 50 procent fler patienter per läkare än i de rika områdena. Visserligen har antalet besök till vårdcentralerna ökat, men det är framför allt i rika områden där många friska bor. Inte i fattiga områden där många är sjuka och har större behov av att träffa läkaren.

Redan i våras, bara några månader efter att vårdval Stockholm infördes, hoppade ett antal vårdcentralschefer av i protest mot det orättvisa systemet. Vissa vårdcentraler i fattiga områden har tvingats avskeda upp till hälften av sin personal. Andra vårdcentraler i rika områden har fått flera miljoner mer till vården.

Ett fritt val för patienten i vården är självklart. Men de områden som har många sjuka, ska självklart ha mer pengar än de områden som har många friska. Ett patientvalssystem måste kombinera valfrihet, rättvisa och kvalitet.

Det gör inte den stockholmsmodell som Anders Sellström uppenbarligen så ivrigt tillbedjer. Därför är den ingenting för oss.

THOMAS HARTMAN