UTANFÖRSKAP. Idag läser jag en artikel om Lena Bernson, 52.

Lena har haft värk och höftproblem i närmare 30 år. För tio år sedan fick hon en ny höftkula i högra höften, tre år senare opererades hennes vänstra höft. Men värken blev värre och hon orkade allt mindre. Hösten 2006 konstaterade hennes läkare att Lena borde sjukskrivas även på de återstående 25 procent som hon jobbade. Men försäkringskassan nekade med stöd av förtroendeläkare. Då skrev Lenas läkare ett nytt intyg som godkändes.

Men dessa fyra månader var tillräckligt för att slå sönder Lenas ekonomi. Hon fick skulder till kronofogden, familj, barn och vänner på ca 130 000 kronor. Lena kom aldrig ikapp efter detta utan har troligen skulder hos fogden resten av livet.

Lena skrev och berättade om sin situation till försäkringskassan men fick avslag. Någon på kassan skickade vidare hennes brev till JK där hon fick ett avslag som inte kan inte överklagas. Lenas enda alternativ idag tycks vara att stämma staten men hon saknar pengar till advokat.

Hon menar att hon inte behandlats som en människa utan som ett namn på ett papper. Hon drömmer om att kassan betalar pengarna som hon aldrig fick på grund av deras misstag och undrar om handläggarna förstår vilka konsekvenser deras beslut får för människor.

Något är fel när människor blir behandlade på detta sätt. Jag är ingen läkare och kan inte överpröva försäkringskassans beslut men när dom själva ändrar sig fyra månader senare tyder det på att dialogen mellan Lena i detta fall och myndigheten inte fungerat. Ansvaret för detta ligger tungt på myndigheten.

Allt för ofta försvarar vi socialdemokrater denna typ av beslut reflexmässigt utan att tänka efter hur systemen ser ut som gör det möjligt att hantera människor på detta sätt. Utan tvekan har socialdemokratin stora uppgifter framöver.

THOMAS HARTMAN

Under strecket:

Ibland är politiken i Sverige kanske lite väl fotriktig och förutsägbar. Här ett filmklipp från Australien…