Var tog den spännande arkitekturen vägen? Gaudis hus i Barcelona är fina studieobjekt men inget tycks hända.

Någonting jag hört så länge jag varit politiskt aktiv i denna stad är att folk inte tycker att det händer någonting på somrarna i Umeå. Det måste man säga är sant. Det händer faktiskt för lite även om vi har bondens marknad.

Någon festival som trästockfestivalen, stadsfestivaler som finns lite överallt eller de legendariska VM seglingarna i Luleå för typ hundra år sen men som folk fortfarande minns med ett leende på läpparna finns liksom inte. Och dyker de upp ska kommunen genast ta betalt för parkeringsytan. Den entreprenör som gör någonting får inte heller tjäna pengar för då slår den kungliga avundsjukan till och vissa njuter lite extra när de kan läsa i VK att entreprenören lite senare går i konkurs.

Universitetet ska störa stan
Det kostar liksom på det allmänna tålamodet att bo i en studentstad. Studenterna ska väsnas, skråla och spela hög musik på kvällarna. Men vårt universitet märks knappt av. Brännbollsfesten på universitetsområdet och uppe på Ålidhem ses av vissa som till och med som en belastning och ett stort problem.

En kontrast till detta är bostadsföretaget i Rotterdam när jag bodde där som själva slog upp ett tält med musik och festligheter en gång per år för att man ville att det skulle hända nåt i bostadsområdet. Jag säger inte att det är rätt. Däremot har jag mina aningar vad som skulle hända om Bostaden gjorde det samma och såg fysikgrändsfesterna som en tillgång istället för de ständiga klagomålen på glaskross på Ålidhem.

Varför går vi inte längre? Varför finns inte en kårtege i stan? Är det för att vi inte har så mycket teknikutbildning? Är det bara dom som kan knasa sig under organiserade former? Vad skulle hända om universitetet och kårerna drog igång en riktig fest på älven med flytfartyg just när universitetet drar i gång? Antagligen skulle folk förfasa sig ungefär som några buttert muttrade när nollorna spexade på torget i höstas. Någon skulle rida på paragrafer och hävda att universitet inte får vara festfixare.

Sorry, men varenda gång Staffan Ling vaknar på morgonen och brevlådan är snodd så är det ett gott tecken på att universitetet växer och frodas. Speciellt när nollorna har den goda smaken att lämna tillbaka den full med lösgodis.

Kommer någon entreprenör och föreslår någonting så klagas det dessutom på en gång. Se bara på volleybollen på torget. Då ska någon motvallsmänniska genast flytta planen dit den inte stör morgonpromenaden eller blomsterföräljningen. Då vaknar gnället och genast tar problemen överhand. Umeå har en enorm potential inom evenemangsområdet som inte utnyttjas. (Då kommer genast vän av ordning och pekar på Jazzfestivalen etc. Javisst, sånt finns men tycker du verkligen att det räcker?). I en värld av mångfald väljer Umeå att vara staden där beslutsfattarna diskuterar hur man kan likrikta korvvagnarna på torget så det får samma färg och samma form.

Älven som beslutsfattarna glömde
Som jag skrivit tidigare är vi i Umeå dessutom usla på att ta tillvara vår älv som är en unik resurs. Vi bor i norrland med naturen som konkurrensfördel men vi struntar i att göra den tillgänglig. Det skulle kunna bo 100 000 människor efter älven. Men det tillåts inte. Parkeringen vid älven ser ut som skit. Räkbåtarna lyser med sin frånvaro.

Är förändring alltid förnedring?
För ett antal år sedan skickade en bunt med människor in högvis med klagomål till byggnadskontoret i Kiruna. Problemet var att något ljushuvud skulle bygga ett hotell av is. Tänk vilka problem det skulle medföra. Vilken stolle. Men ack vad dom bedrog sig. Byggnadsnämnden var modig och biföll efter att luntan med klagomål baxats av sammanträdesbordet. Fortfarande åtskilliga år senare ska varenda japan med självaktning titta på ishotellet.

Under många år hörde vi klagomålen om det så kallade höghushotellet i Umeå. Marken var för dålig, solen skulle skymmas för grannarna och huset skulle rasa. På samma sätt gnölades det för Margots så kallade undergång (tunneln på ålidhem). Då hette det att vi hade storstadskomplex.

Och det är riktigt. Någon form av komplex tycks vi ha som gör att allt tar sån evinnerlig tid. Under alla dessa år har det talas om att arkitekturen i Umeå borde bli mer spännande. Men ingenting händer. Var sitter flaskhalsen?

Är det byggnadsnämnden som gått kurs i hur man låter som man vill utveckla stan men samtidigt säger nej på 18 olika sätt? Är det kulturminnesvården som rynkar på pannan och borrar eccoskorna i backen? Är det tjänstemännen som med ett nostalgiskt leende på läpparna drömmer om svunna tider med små trähus med rätt takvinkel och spröjsade fönster med rätt färg på fönsterkarmarna? Eller är det byggherrarna och deras arkitekter som bara kan bygga vinkelrätt i fyrkanter?

Frågar man politiker så finns det visst planer. Saker är på gång. Så har det sagts i åratal. Men realiteten är att det fortfarande inte är lätt att hantera en långweekend med besökare som vill se Umeå. En tur i victoriagallerian eller besök på gammlia är väl spännande men hur får du det att räcka i tre-fyra dar?

Var finns den roterande restaurangen vid älven? Var tog saluhallen med all god mat vägen? Var finns den centralt belägna kreativa miljön med konstnärer, lerdrejare och ’suspekt’ musik? Vart försvann casinot? Var tog inglasningen av torget vägen? Var tog linbanan mellan universitetet och stan vägen?

Som tur är har vi i alla fall bondens marknad.

THOMAS HARTMAN

PS Jag ser att Anders Sellström slår sig för bröstet angående förslaget till civilkuragelag. Men man kan inte lagstifta om mellanmänsklig värme och att hjälpa varandra. Kristdemokraternas lagförslag är totalt meningslöst.