INTERNATIONELLT. Så här i jultid ser jag hur det blossat upp en juldebatt i lilla Finspång. Tre politiker har tydligen varit på språkresa till Cambridge för 67 000 kronor.

I kommentarerna till ’affären’ kommer som vanligt en hel del fula uttalanden i skydd av anonymitet. En person menar att det hade varit bättre om kommunen kostat på politikerna en skönhetsoperation istället. En annan tycker att politikerna borde gått en komvuxkurs istället. En tredje förespråkar en intransplantation av en hjärna med sunt förnuft.

Någon av kommentatorerna har motsatt åsikt:

Väldigt många, väldigt upprörda. Nu framgår det ju inte om det var cirkus 70 tusen per pers eller om det var för 3 personer. Om det var för 3 personer så är det väl inte mycket att höja på ögonbrynen för (22000 per person för en veckas kurs inklusiva alles), om inte så kan det kanske tyckas i högsta laget.

Ni som sitter och förfasar er över hur värdelösa politiker ni har kan ju ta och masa era ’feta arslen’ ur tv-soffan och ta tag i det själva genom att engagera er. Ni har faktiskt de politiker ni förtjänar.

Det sista kändes väldigt uppfriskande. Jag kommer ihåg att jag för något år sedan träffade en taxichaufför som började bilresan med att beklaga sig över politiker i allmänhet och deras idiotiska beslut. Ingen annan i taxin fick en syl i vädret. Men sen efter ett tag blev han tyst. Hämtade andan och sa något i stil med: ’Äh vad sitter jag här och klagar för, politiker är väl som folk är mest. Jag är väl själv en jä-la idiot ibland och ibland är jag bra. Man har väl de politiker man förtjänar.’

Även om det är lätt att med populistisk journalistik angripa sådant som internationella engagemang så verkar det ha skett en förändring i samhället. Tidigare var detta väldigt kontroversiellt och förde med sig stora diskussioner. Nu är det accepterat på ett annat sätt än tidigare. Kanske är debatten i Finspång en dödsryckning från forna tider. Den som retar sig på politiker som måste lära sig språk kan ju själv fundera över hur du själv skulle hantera en situation där du plötsligt sitter ordförande för ett möte med folk från hela europa i salen utan tolkar.

THOMAS HARTMAN