Idrotten innehåller inte bara rena sportsliga prestationer utan också en hel del fulspel som måste rensas ut. Dessutom måste kvinnors idrottande uppvärderas. En som försökt bidra till detta är Christer.

IDROTT. Maria Wetterstrand skriver träffsäkert i Expressen om att idrotten måste rensa ut sina sexistiska, homofoba och rasistiska inslag. Det är ett grundkrav för verksamhet som finansieras med skattemedel.

Jesper Fundbergs forskning vid Malmö högskola är ett exempel som har visat hur hoten om att vara ’kärringar’ eller ’bögar’ används vid fostran av pojkar inom fotbollen.

Även idrottsmedier använder ett maskulint språk och beskriver idrotter som ’hatmatcher’, ’psykkrig’ och ’slagfält’, nästan en militär retorik. Spelare som misslyckas kan beskrivas som att de ’gråter som en liten flicka’. På webbplatsernas kommentatorspår eller sportforum på nätet är jargongen än hårdare. Uppenbarligen finns bilden att hockey- och fotbollsspelare måste vara tuffa och hårda, tåla smärta utan att klaga och vara lojala mot kollektivet – snarare än att vara tekniskt skickliga spelare. De egenskaperna är som tagna ur samhällets bild av manlighet.

När man diskuterar kvinnors idrotter lägger man till ordet ’dam’, för att markera att det här är inte bara fotboll, det är damfotboll. Det är som om min politiska gärning skulle benämnas ’dampolitik’, trots att jag spelar efter samma regler som mina manliga kollegor. Medierna sätter likhetstecken mellan fotbollsspelare och man.

Dessa frågor innehåller många dimensioner. En person i Umeåpolitiken som bland annat jobbat hårt med frågan om att räta upp fördelningen av tider mellan ’manlig’ idrott och ’kvinnlig’ vilket säkert också fått betydelse för Umeås framgångar på området är Christer Lindvall som tidigare var fritidsnämndens ordförande. Vad ska vi med politisk makt till om vi inte använder den?

THOMAS HARTMAN