KOMPISAR. Idag träffade jag på en kompis som just erbjudits säljjobb i ett företag i Stockholm tillsammans med en god vän. Killarna blev rekryterade tillsammans till den nya firman eftersom de jobbade så bra ihop. Nu skulle de på utbildning samtidigt och tyckte det kändes bra att flytta eftersom de i alla fall kände varandra.

Jag gratulerade till jobbet. Det kändes riktigt kul. Speciellt i dessa tider då andra jag känner varslas. Nu sökte killarna bostad nära varandra och undrade om jag kände till nåt i Stockholm.

Men först när jag gått några steg i kylan hajade jag till. Vänta nu. Det där känner jag igen.

Då slog det mig med en hammares kraft i bakhuvudet.

Plötsligt mindes jag de där sura uppstötningarna bland annat från TV4:s Patrik Ekwall och den där purkna artikeln av Jennifer Wegerup i Aftonbladet kring värvningen av Marta och Johanna Frisk. Då var det ju ett kompakt gnäll om hur damfotbollen skulle skadas och hur oseriöst det var att värva folk som redan kände varandra.

De två betalda ’idrottstyckarna’ röt till mot damsporten. Wegerup försökte sig till och med på någon tjusig förklaring att tjejer är mindre auktoritetsbundna än killar och att det därför är problem om folk känner varandra i laget. Tjejer tenderar att gadda ihop sig mot tränaren alltså.

Med den logiken måste vi genast ringa till stockholmsföretaget som värvade min kompis och kräva att dom skärper sig. Att anställa kompisar som redan tidigare jobbat ihop för att jobba ihop igen är inget som ett seriöst affärsmässigt näringsliv sysslar med. Speciellt inte i dessa tider. Sociala rekryteringar av två säljare som känner varandra kan ju misstänkas bero på att den ena är en toppsäljare och den andra bara är en medelmåtta. Fy sjutton.

Tänk om det är därför vi har finanskris i Sverige. Folk anställer folk som känner varandra. Bäst vi stoppar detta ofog omedelbart. Tur att idrottens krönikörer har koll på hur det ska fungera i samhället och vad idrotten ska göra för att få respekt även i framtiden.

THOMAS HARTMAN