VÅRT FÖRAKT FÖR SVAGHET. Låt mig säga det direkt. Jag är en av de som tycker att Anna Odells omdiskuterade kritik av psykiatrin genom sin installation på Liljeholmsbron i Stockholm för en tid sedan inte bara var modig och bra utan direkt nödvändig för utvecklingen av vårt samhälle.

Det Odell gör är att hon öppnar förlåten och håller upp en spegel mot för hur vi behandlar människor som är annorlunda och som inte kan försvara sig.

Någonstans har vi fått för oss att det är okey att spänna fast, proppa i mediciner eller använda elchocker som vår tids lobotomi. Men vi talar sällan om detta.

Vi lever nämligen i ett bigott samhälle där toleranserna för det annorlunda är så små.

Istället låter det på politikerna som om maktlöshet bara drabbar vissa personer. Så byggs det upp en illusion av vi och dom.

Men verkligheten är en annan. Faktum är att orättvisa och maktlöshet drabbar oss alla under olika perioder i livet. De skyddsnät vi har är så skrala. Därför har vi egentligen inte råd med fördomar. Vi behöver inse att i morgon kan det vara du eller jag som står där och behöver en hjälpande hand efter att vi sprungit in i en livskris.

Hemlöshet är bara ett symptom på att samhället inte fungerar. Detta trots vårt inbillade välstånd med gynnsamma handelskvoter, bokade gästnätter på hotell och importerade bilar.

Det är därför jag högaktar Anna Odell eller exempelvis rektorn för Lunds universitet, Per Eriksson när de lyfter obekväma frågor i samhällets finrum.

Det behövs fler som med risk för sin egen hälsa vill bidra till att göra upp med vårt förakt för svaghet.

THOMAS HARTMAN