HÖGRE UTBILDNING. Kårobligatoriet ska äntligen väck. Det är naturligtvis ett otyg att tvingas in i en förening (även om vissa menar att studentkårerna egentligen består av alla studerande på ett universitetet och i den meningen inte är en organisation).

Men kårerna är ofta usla på att marknadsföra resultatet av sitt arbete. På min tid engagerade vi oss stenhårt för att umeå universitet skulle skärpa till sig när det gällde sitt internationella arbete för att delta i nätverk och få in utländska studenter, men också för att skicka ut fler grundutbildningsstudenter i världen och vässa sin internationella information.

Våra utspel och inlägg om detta var inte alltid uppskattade av universitetet och chefer på olika nivåer i universitetsbyråkratin. Men det blev förbättringar och satsningar.

En annan fråga vi slogs för var att förhindra attt universitetet skulle spela i gärdsgårdsserien när det gällde kommunikation och interaktion mellan studerande och lärare via ny teknik. Ett tag lurade Umeå studenter att lägga sina studiemedel på en miljö som låg och skvapade i informationssamhällets bottenskrap.

Från studenternas sida slogs vi mot motståndare i universitetsbyråkratin men också mot Bostaden som först vägrade dra optofiber till alla studentbostäder. Men frågan fick sin lösning och en strategi lades fast som gjorde att vi tog stora steg framåt. Det fick andra universitet att nyfiket snegla mot Umeå.

Jag har fortfarande kontakt med universitetsvärlden och märker hur grundutbildningsfrågorna ibland hanteras styvmoderligt. Mot den bakgrunden tycker jag att Umeå studentkårs artikel i VK idag på debattplats är intressant.

För den visar vad min magkänsla har sagt mig ett tag nu. Stämmer uppgifterna i artikeln så har Umeå universitet verkligen valt fel strategi för framtiden. Det finns många förlorare i detta. Universitetens konkurrens är hård och grundutbildningens olika inslag (inte minst de sociala) är extremt viktiga för att utveckla en kreativ och attraktiv miljö i norra Sverige.

Den tydliga uppmaningen till rektorskandidaterna är intressant. Kravet från studenterna till kandidaterna är glasklart: Lägg fram en agenda för utveckling av studentinflytandet om du vill ha studenternas stöd.

Vi får hoppas rektorskandidaterna som lurar i vassen inser betydelsen av grundutbildningsstudenterna precis som Sigbrit Franke gjorde en gång i tiden när hon var en av kandidaterna. Jag vågar påstå att studentkårens stöd då var avgörande i processen för att hon överhuvudtaget skulle bli rektor.

THOMAS HARTMAN