Vi ser hur moderaterna äter upp sina egna.

OPINION. Under fredagen presenterade SKOP sin senaste opinionsundersökning enligt vilket både Kristdemokraterna och Centerpartiet nu hamnar under riksdagsspärren, vilket omöjliggör en regeringsallians för högerpartierna. Slitningarna i högerblocket är det mest intressanta med undersökningen. Precis som bland annat Knapsu, partistaten, utsikt från ett tak och vänsterpartiets Kaj pekar på så missar många media att ens dra några slutsatser av detta.

Högerns hårt kopplade samarbete är verkligen påfrestande. Claes skriver att allianssamarbetet riskerar att bli slutet för två partier. Det är nog en riktig analys. Samarbetet för med sig stora krav att de små partierna runt moderaterna lyckas med sin profilering om de inte ska bli uppätna. Men samarbetet ger väljarna allt färre skäl för varför svensk politik behöver fyra borgerliga partier. Även om Tokmoderaten på sitt alltid lika sköna sätt försöker rädda sina små kompisar från avgrundshålet.

Maud Olofsson har valt den märkligaste strategin. Hon har lyckats med den imponerande bedriften att både kasta partiets klassiska frågor överbord tillsammans med skräp och bråte. Uppenbarligen följde partiets profil med i städningen. Det är imponerande att hon lyckas reta upp partiets gamla ärrade och rutinerade sjömän samtidigt som hon lurat in partiet på en sorglig och tämligen meningslös ideologisk ökenvandring runt runt på det sjunkade fartygets nedre däck. Hon lagar inga segel. Hon lagar ingen mat. Hon täpper inte till några läckor i skrovet. Det enda hon tycks drömma om är att få sitta vid den allt tröttare Skepparen Reinfelds sida och klappa hans panna.

Eller som Eva skriver i ett skönt citat:

F.ö. kan man alltid lita på stureplanscentern. Nu är de för kärnkraften, mot glesbygden och mot datalagringsdirektivet som de nyss röstat igenom. I centern är det numera kort halveringstid på åsikterna. Det börjar smitta av sig både på medlemsantalet och väljarstödet.

Fartygets Kaplan Hägglund har en tuff tid när den religiositet och de kristdemokratiska mossiga ideal som bygger hans parti är lika eftertraktade som springmasken på de dagis han helst skulle vilja lägga ner. Inte ens ett prinsessbröllop tycks kunna vrida tiden tillbaka till den tid då människor ville fjättra kvinnan vid spisen. Ingen tycks lyssna på hans tal om märkliga värderingar från förr. Nu sitter han ensam och övergiven i sin hytt muttrar och karvar kors i bordet och hoppas att trenden ska vända så han får följa med på nästa expedition. Men frågan är vad han bidrar med?

Skillnaden mellan den trötta högeralliansen och de rödgröna är rätt intressant. Från höger har bilden matats ut att partier ska bada i samma badtunna med samma badvatten för att kunna styra fartyg.

Från vänster har man tidigt struntat i badbyxorna och istället valt att jobba på samma satt som tidigare. De rödgröna bryter sina ståndpunkter. Ibland ryker stickor och strån. vänsterpartisten David Aronsson är en av dom som inte riktigt gillar de rödgröna samarbetet. Jag tycker nog snarare att samarbete under samma hatt behövs men jag är fullt övertygad om att ett lyckat samarbete för framtiden bygger på att alla tre partierna kan odla sin särart istället för att tvingas växa ihop. Alliansexemplet avskräcker.

Moderaten Göran Pettersson hoppas på att det rödgröna samarbetet kommer att få missnöjda (s) väljare att lämna till höger för att dom är less på (mp) och (v). Det är ett rätt otroligt scenario. Snarare har socialdemokraterna en fördel av att ligga lågt i dessa tidiga opionsundersökningar. Hellre det än tvärtom.

För övrigt undrar jag lite över dessa högermänniskor som förhärligar alliansens bygge av ett parti (exempelvis SvD:s PJ Anders Linder som driver frågan om valallians).

Min åsikt är att det blir trist, enkelspårigt och för mycket mainstream. Jag tycker snarare att det är härligt befriande med diskussion (och att det är för lite diskussion i svensk politik). Hellre det än den ideologiska slätstrukenhet och urvattnade puré som också vissa i media emellanåt tycks luras att tro leder Sverige framåt.

Här är Lennart Holmlunds Umeå ett föredöme.

I grunden struntar jag i opionionsundersökningar. Vi vet alla att valet kommer att bli tufft och det knappast kommer att skilja mycket mellan blocken. Även om jag självklart skulle vilja se en brakseger är jag nöjd om vi rödgröna slår högerallansen med en gubbe eller gummas övervikt. Jag håller med Krassman om att vi har mycket kvar att göra exempelvis som Peter Andersson resonerar om att vi måste jobba hårdare med att få ut budskapet om möjligheternas land. Det ska bli skönt att få ett slut på den destruktiva roffa- och armbåga sig fram i kön politik som högern står för. Där var och en ska sköta sig själv och skita i alla andra. Martin Moberg ger ett skönt pressklipp om hur musikern Marit Bergman tänker om detta.

THOMAS HARTMAN

För övrigt håller jag verkligen med Helen som påminner om att det finns viktigare saker än SKOP och bröllop (även om media uppenbarligen fastnat i vinkelvolten).