”Vi vill ge anställda makt att ta över”

Så beskriver vänsterpartiets partiledare Jonas Sjöstedt förslaget om att förbjuda vinst och tvinga fram personalkooperativ. Personalkooperativ som innebär att varje anställd blir delägare i företaget. Det är tydligt att retoriken syftar till ställa företagen mot personalen som två motpoler. Klassisk socialistisk retorik således. Det är också tydligt att förslaget tar sikte på lyfta fram att det trots vinstförbud kommer att finnas >valfrihet<, förklädd i olika driftformer.

Entreprenören Dan Olofsson ställer i Di fyra frågor till Jonas Sjöstedt. Frågorna är mycket relevanta och sätter fingret på realismen och vad vänsterns politik på området egentligen leder till. Frågorna är om vem som ska ta förlusterna, vilka som ska stå för investeringarna, om helheten är fullt finansierad och hur framtidens utmaningar för vården ska finansieras när Vänsterpartiet nu vill stänga ute privata investerare.

Dan Olofsson hade egentligen bara behövt ställa en fråga. Vem ska bära eventuella förluster?

För det är häri pudelns kärna ligger. Om personalen ska ta över verksamheten kommer de även stå för risken ifall verksamheten inte går plus. Då måste det täckas upp av personalen. Det är även dem som ska stå för investeringarna. Och om inte, är det då skattebetalarna som ska stå för notan? Hur många kommer vilja gå in med eget kapital som undersköterska?

Förslaget från Vänsterpartiet innebär mest troligt att skattebetalarna får täcka upp det som privata pengar nu investeras i, och att alla vård blir helt offentligt styrd igen. Istället för en mångfald av aktörer och driftformer kommer Vänsterpartiet att återföra besluten till kommunens politiker.

Det skulle innebära att stora investeringar som det här , det här och det här inte kommer bli av eftersom det inte finns riskvilligt kapital som kan göra större investeringar. På vilket sätt bidrar det till en bättre vård och omsorg att stänga ute en stor del av samhället?

För frågan om vem som bär förlusterna (risken) är också den centrala för att förstå hur Sveriges äldre, men även skolelever, ska få uppleva högre kvalitet i framtiden. Det är också en central fråga för människors möjligheter till att bestämma själv vem som utför dessa samhällstjänster.

Om ingen vågar ta risken med att investera pengar, inte får göra vinst på pengarna och sedan inte kan bära eventuella förluster återstår bara kommunen och staten som garant. Det innebär i praktiken att skattebetalarna får stå för hela kakan. På vilket sätt blir det bättre, Jonas Sjöstedt?

#Bestämsjälv 

– vilket Sverige vill du bo i?