Kategori: Allmänna tankar

Decemberupdatering för Holmsund (trygghet, skola, bostäder, brott, föreningar)

Av , , 5 kommentarer 2

Det var ett tag sedan jag skrev något här. Ibland blir det bara så och att vara aktiv i både föreningsliv, facket och politiken skapar inte karaktärer som har tid att sitta och tycka saker på Internet hela tiden. Bra så. Det är bättre att vara kärnfull än åsiktsmaskin. Det är också bättre på många sätt att komma med ”helhetsgrepp” över det lokala än många små updateringar.

Några korta spaningar innan jag sätter igång idag:
- Hazeland har satt igång nu i Holmsund, gamla sandviksindustrin. Holmsund har alltså nu äntligen en kulturhus (genom dess förening Kulturklubben) samt ett nytt företag som b.l.a. arrangerar paintball och andra roliga saker. Facklan från Öppna Holmsund har på sitt sätt lämnats över samtidigt som det nätverket fortsätter leva kvar med fokus på lokalnyheter via sin fackebook och t.e.x. låna ut datorer till sämre bemedlade. Samtidigt verkar det som att PRO, som förlorat en lokal, också närmat sig Hazeland för eventuell lageryta. Bra! Snart är det också jul och Öppna Holmsund brukar vara kreativa på den fronten så att alla får en jul värdig namnet!

- Diskussionerna om någon form av gemensamt föreningsdag eller liknande har ökat i samhället vilket är mycket positivt. Som inbjuden på IFK Holmsunds föreningsdag på Q-ben, jag anses tydligen vara en ”ledare och inspiratör” (Tack!), så lyftes den här diskussionen upp mellan företrädare för Öppna Holmsund, IFK Holmsund, Skärgårdskampen och andra. Förhoppningsvis så leder det här i slutändan till att Holmsund får en gemensam dag i likhet med Obbolamarknaden, eller för den delen Skyltsöndagen, sommartid! Det är med glädje också man ser att t.e.x. Bagarstugan verkar gå bra med fler medlemmar! Nu är det bara en tidsfråga innan någon förening ”tar tag i saken” och bjuder in alla andra för överläggninar om hur vi ska t.e.x. lansera en marknad eller liknande. Vågar man hoppas på Lions som ofta gör det bra med skyltsöndagen?

- S föreningen har varit mycket aktiv och det är glädjande att fler och fler har velat delta i höstens möten om b.l.a. byggnationer i Holmsund och Tryggheten i fokus. Jag kommer gå djupare in på dem nedan.

- Obbola Hembygdsförening är som vanligt mycket aktiva och efter deras succé med en bricka över gamla Obbola så har jag nu snappat upp att även en Holmsundsbricka gjorts! Håll ögonen öppna och köp den gärna. Stöd lokala föreningar som gör bygden levande och intressant!

- Den tidigare nämnda ungdomsledaren, kring ungdomsfrågan rörande 18+ ungdomar i Holmsund, blev kontaktad av Umeå Kommun efter mitt blogginlägg. Och som jag förstått det så har ett konstruktivt samarbete inletts där frågan nu behandlas och dryftas. Bra! Kul att veta att folk läser min blogg!

Om byggnationerna:
Holmsund kommer oundvikligen fortsätta utvecklas och S lokalt kommer arbeta med just den frågan. En karta har tagits fram över prioriterade områden för nybyggnationer, med åsikter från ett öppet möte som grund, detta utgör grundplåten för diskussionerna. Däremot föreligger det problem med att få bygga i Holmsund. Konkurrenslagarna är hårda så den privata delen på hyreslägenheter måste öka markant innan Bostaden AB kan komma på tal för att bygga. Tyvärr så är politiken alltså inte primära drivkraften. Vi kan alltså inte använda Bostaden för politiskt bostadsbyggande ännu.

Privata aktörer dras därpå med banker som inte vill låna ut till investeringar i Holmsund och Obbola för att det är ”för långt från femkilometerstaden”. Trots denna situation ser vi satsningar från modiga byggföretag framförallt i Centrum. Bakom konsum är det nu godkänt att bygga nya hyreshus av insatsmodell (du får alltså tillbaka summan när du flyttar ut). Och sedan tidigare vet vi att ett äldreboende planeras vid återvinningscentralen, mitt emot blomaffären i L formation nedåt järnvägen. Lokala S kommer arbeta vidare med frågan och vända sig utåt för tips och åsikter kring hur samhället vill att samhället ska utvecklas. Öppna Holmsund har här pekat på kooperativt byggande i Vännäs, Nordmaling och Skellefteå i debatten.Samtidigt vet jag att flera föreningsaktiva på sina håll försöker stimulera bostadsbyggande genom sina kontakter. Bra. Holmsund måste också tjäna på Umeås förvandling!

Om tryggheten:
I dialog med polis, fältarna, kvinnojouren och akademin så har en övergripande analys över Holmsund gjorts ur trygghetssynpunkt. Resultatet presenterades med en föreläsning på ett öppet möte nyligen, arrangerat av Socialdemokraterna i Holmsund (”Brädgårdsindianerna”).

Holmsund är ett mycket tryggt samhälle. Största delen av brotten begås av en handfull som kan betraktas som yrkeskriminella och kända sedan tidigare. Vanliga medborgare hamnar mycket sällan på fel sida lagen, och då oftast i konflikt med de få individer som är vanligt förekommande. Exemplet som togs upp är t.e.x. om onyktra annars laglydiga hamnar i bråk med dessa på vägen hem efter krogen. Visst förekommer ”vanlig” kriminalitet, som fortkörningar och annat i samhället men all form av grov brottslighet handlar om en handfull individer.

Generellt finns det en paradox här i vårt samhälle som finns överallt. Unga män gör och drabbas företrädelsevis av mest brott men känner sig tryggast. Äldre förekommer knappt i brottstatstiken överlag, som offer eller förövare, men känner sig mest otryggast.

Att äldre känner sig otryggare är i sig inget konstigt. Gemenskapen i samhället i stort har minskat i och med en modernisering där individualismen ökat markant och t.e.x. internet är en källa för en gemenskap som ersätter en äldre kollektivism och social kontroll, eller om man så vill, byagemenskap. Akademin och erfarenheterna här är tydliga att desto fler gemensamma öppna arrangemang som sker i ett samhälle. Vi kan prata om marknader, levande centrum, allmänningar eller andra ytor där människor träffas – ökar känslan av trygghet i ett samhälle – och är i sig själv – brottspreventivt. Människor som rör sig i ett samhälle förhindrar också brott. Därför hoppas jag att föreningarna i skärgården ser inte bara till sitt egenintresse, utan också till samhället, när man diskuterar om att lansera t.e.x. en ”Holmsundsmarknad” eller ”föreningarnas dag” eller liknande. Sedan tidigare förekommer ju diskussioner om ett ”föreningarnas hus” i Holmsund, företrädelsevis i gamla Kommunhuset. Detta skulle i sig göra centrum tryggare och mer livaktigt.

Självklart är det här också viktigt att poängera vikten att handla lokalt och att aktivt leva och röra på sig i centrum. Det är bara när ”skuggan” kan falla som brottsligheten kan stiga. Det blir färre inbrott i ett samhälle där t.e.x. människor är ute och promenerar tillsammans, känner varandra och tar hand om varandra.

På mötet fanns också ett koncenus, från både deltagare och akademi, att vettigaste sättet att politiskt bearbeta frågan är införandet av närpolis, ”kvarterspolis”, igen som kan arbeta i nära samarbete med lokalsamhället. Bara att polis syns minskar brottsligheten avsevärt enligt all forskning på ämnet. Detta är såklart ett mastodontprojekt, att påverka nationell politik men ändå en lag och ordning fråga som kan få brett stöd i samhället.

Om centrumutvecklingen:
Sedan tidigare är det känt att Umeå C, alltså näringslivet, har på sitt bord att utveckla Holmsunds centrum. Detta är ju i sig lite oroande, då Umeå C alltså inte är en politisk eller demokratiskt tillsatt grupp utan just en gemenskap av handlare. Däremot finns det ju både forskning, studiecirklar, kampanjer, och erfarenheter åtminstone 30 år tillbaka i tiden som handlar om just Holmsunds centrumutveckling som finns, utanför, näringslivet. Ofta förankrat i föreningar, akademi och intresseorganisationer. En dialog mellan Umeå C och lokalsamhället är därför eftersträvansvärt och är något som jag åtminstone kommer prioritera på dagordningen. Självfallet skall samhället vara med och säga sitt i Holmsunds utveckling. All form av centrumutveckling – måste – ske i dialog med de boende.

Jag vet också att lokala S är på kommunen och trafikverket att få in en järnvägsövergång till den infrastrukturplan som sträcker sig till 2022. Att vänta på denna övergång verkar i sanning vara en större långbänk än Norrbotniabanan!

Pensionärer och boende:
Tyvärr ser vi antalet fattigpensionärer öka i länet. Och än värre är, att de oftare blir hemlösa. Detta är baserat på uppfattningen att alla pensionärer äger ett hus och därför kan köpa sig en bostadsrätt för sålt kapital. Så är såklart inte fallet. Ofta är det mannen i huset som står som ägare för ett hus, och inte hemmafruarbetande kvinnan. Detta måste vi ha i åtanke när vi diskuterar äldreboende. Alla kommer inte ha råd att köpa en bostadsrätt genom att sälja sin villa (nu när proppen förhoppningsvis släpper iom byggnationer). Det kommer finnas ett stort antal pensionärer som, inte, har kapital på fickan. Och som dessutom har horribelt låga pensioner. Därför är det viktigt att vi alla hjälps åt och poängtera att även ett hyresbestånd för äldre måste finnas att tillgå här lokalt. Ett samhälle mår bara bra med en god mix av hyres- och bostadsrätter. Något som vi har idag men riskerar att förändras om vi bara t.e.x.  bygger villamattor.

Skola:
Antalet barn blir fler och fler till Obbola och Holmsund. Varenda analys över hur stor nästa generation ska bli har alltid hamnat i underkant. Därför är det bra nu att en ordentlig upprustning görs. Skärgårdsskolan kommer renoveras, i Obbola kommer en förskola fördubbla sin kapacitet och slutligen kommer Sandvikskolan också förbättras. Det är bra. Redan när Storsjöskolan stod färdig – så var den för liten. Det är ett lyxproblem att vi måste stärka vår lokala kapacitet för skolgång, så jag hoppas folk tar de få störningar som kommer av det här med ro. T.e.x. får barnen i Obbola gå i Folkets Hus en begränsad tid.

Ingenting tyder idag på att befolkningen i Holmsund och Obbola kommer minska. Tvärtom. Därför, måste, vi stärka skolan här ute.

Hemtjänsten/Äldrevården:
Det har skett förändringar inom Hemtjänsten i Obbola och Holmsund. I samtal med arbetsplatsombud där så har det framkommit att det är det förhandlingar på gång mellan anställda och personalavdelningen på Umeå Kommun. Den korta versionen är att Holmsund och Obbola haft ett annat system än i Umeå, baserat från tiden som Kommundel och att missnöje med ”Umeåmodellen” finns. Går allt som det ska kommer det komma ett öppet möte om detta i framtiden, oberoende av vad som sker lokalt på arbetsplatserna, då detta är en fråga som berör en sån stor del av vårt samhälle. Många på byn verkar helt enkelt inte riktigt veta hur det funkar där och då är det bra att ha en informationsträff om hur det ser ut lokalt där allmänheten kan ställa frågor och annat. Det är ju trots allt ett ”kärnämne” för socialdemokratin och för samhället i stort genom vårt mycket aktiva PRO. Tillsvidare får vi väl hoppas, alla vi som saknar insyn, att förhandlingarna går bra och till fördel för de äldre i vår kommundel.

Det var allt för denna gång. Må väl!

5 kommentarer

Att ge tillbaka till samhället, om Holmsunds kulturella utveckling

Av , , Bli först att kommentera 2

Holmsund kommer förändras. För att Umeå har förändrats.

I spåren av att fler och fler kulturarbetare och ”scener” nu känner sig ”utkörda” från centrala Umeå så har Holmsund snappats upp som alternativ för verksamheterna. Jag vet också att denna utveckling är av intresse för en stor (största?) fastighetsägaren i Holmsund. Och det är ju logiskt ur många synsätt. Holmsund har tomma lokaler, billiga hyror, hyfsat nära Umeå. Det kommer innebära att umebor mer eller mindre kommer besöka Holmsund mer, och det är bra, men frågan man bör ställa sig – om inte Holmsund bara ska vara en festyta för unga umebor – är kort och gott: vad får vi i Holmsund tillbaka?

Det är en central fråga i det hela. Det bör vara lämpligt med former för socialt engagemang eller dylikt för externa aktörer som nu ser möjligheter i billiga lokaler. Det här är trots allt driftiga företag och jag kan inte slita mig från tanken vad de kan erbjuda i form av utbildningar, studiecirklar och inspiration för t.e.x. de ungdomar i Holmsund som jag talat om tidigare, som mer eller mindre inte ser någon som helst framtid. Enligt mig är det, avgörande, hur populära dessa externa etableringar kommer bli om de kan tackla frågan att respektera, lyssna och förstå Holmsund på ett bra sätt – och att ge något tillbaka.

Handla av våra lokala affärer? Dialog med ungdomsgårdarna? Meddela grannskapet vid större arrangemang? Hjälpa till att starta upp saknade arrangemang för skolungdomarna?

Holmsund är ett litet ställe där expertisen på kultur ofta flytt fältet (18-25 åringar flyttar mest). Befolkningen domineras av småbarnsföräldrar och äldre. Precis därför är erfarenheterna som i såfall kommer komma till byn ovärderlig ur lokal synpunkt för den del ungdomar här som valt att stanna kvar och för de skolungdomar som vill utvecklas och få inspiration.

Holmsund är ingen lekstuga för konstnärligt campus kids som helt plötsligt finner sig utan lokaler i ett allt mer dyrare Umeå, det kommer nog ingen på byn heller acceptera, men vi kan säkert gärna vara en bra plats för etablering för unga företag med litet på fickan. Hur mycket jag personligen kan förstå frustrationen och förstå själva processen som föranlett denna utveckling – gentrifikationen – som gör Holmsund marknadsattraktivt för unga, kreativa, företagare (som dessutom anser sig ha socialt patos) så kommer jag ändå ställa er frågan: Vad får Holmsund? Och hur behandlas Holmsund? Det är inget personligt, jag själv känner ju till många av dessa aktörer som kulturellt intresserad, det är helt enkelt min förbannade plikt att be er sköta det snyggt och tänka längre och djupare på vad er verksamhet kan skicka för signaler och göra för nytta. Det kan bli hur bra som helst, och jättedåligt.

Mardrömsscenariot är såklart att det kommer busslaster med umebor som festar loss i Holmsund och sen tar bussen hem igen. Som om det här vore någon rastgård typ. Till ingen som helst nytta för någon som faktiskt bor här.

Och så vill vi ju inte ha det. Eller hur?

I övrigt, Välkomna!

Bli först att kommentera

Vilda vägarna i Västerbotten #2

Av , , Bli först att kommentera 2

Hej allihopa. Nu är jag tillbaka på kneget och den vanliga rotationen så nu kommer lite mer tid för bloggen igen.

Semestern har jag som vanligt spenderat på att resa runt i Norrbotten och Västerbotten och för att recitera min egen facebook kring det hela

Så nu har 9 mil avklarats med avgassystemet som medpassagerare. Mellan Åsträsk och Burträsk, med till Skelleteå Kommuns sprängstensarbete till rullstensås kallad vägarbete att tacka, så bestämde avgassystemet sig helt enkelt för att hoppa med oss bilister istället. De thailändska bärplockarna såg sympatiskt på medans de återvände från sina skift och strax nära civilisationen dök traktens raggarpöjk upp med kepsen och snusen och erbjöd sig hjälp. Vid det laget var dock systemet inpackat och klart brevid starköl inköpta i Norsjö och fjällbagaget. Det får man ge Norrlands inland att det är ett ytterst trevligt och solidariskt folk när det kommer till de drabbade av det Västerbottniska vägnätets standard. Jag antar att samma solidaritetsfunktion finns i Norrbotten, men som känt, så för Motormännen inte undersökningar om vägarnas vara och icke-vara där uppe.

Ptja annars var det som vanligt en ypperligt trevligt resa som ni nog sett på några updateringar. Glommersträsk strålade ut med sina lokala aktivister, men man förstår också viljan till att göra något, ett ”norrländsk ghetto” är väl det närmaste man kan förklara känslan i byn. Åsträsk var väl ungefär liknande, i synnerhet med den övervuxna ruinen till gammal tågstation, men Glommersträsk fick väl ta priset när lokala bymannen meddelade mig att IKEA nu kommer avveckla sin fabrik i området. Tomma hus, tomma affärslokaler, övergivna konsumlokaler. För att använda positiva strofer; det finns oändliga möjligheter att utveckla Norrlands inland när det gäller arbeten, bostäder och infrastruktur. Vägen har präglats, som så ofta på mina resor, av gråa jättar, industrier och hus, som vittnar om en storhetstid som krackelerade i våra föräldrars barndomsår. Överväxta järnvägar, nedlagda hotell. Migrantorter där man kan höra ekot av ”Vi flytt int!”. Alla former av motkrafter till det här är så imponerande, inte minst den roll Hembygdsrörelsen spelat i detta. Den har klivit in där arbetarrörelsen slagit på reträtten och sjungit urbaniseringens lov, eller helt enkelt följt arbetsmarknaden. Det ska de ha respekt för. Potentialen att Norrlands inland kan lösa mycket av sveriges bostadsbrist är enorm. Inte minst vittnar by efter by, dominerat av inslaget av asylsökande, om just detta. Man får lyfta på hattten för alla dessa ideela krafter som likt sorselepojkar eller burträskgrabbar kör några mil för att hjälpa en bilist förvaltar samma anda i byar som svepts undan i den moderna berättelsen. Solidariteten lever och det långt ifrån batikklädda kulturarbetare. Ja jag har hittat den betydligt oftare bland kåkar som nog målades om sisådär 1981 senast och ett konsum som någon Järv sitter och surar i nu.

I övrigt var väl dagens roligate den sjufyrtio som brände runt i Norsjö med miljöpartistdekal. Man överdriver inte om att det rök om den som kring ett ånglok. Om mitt trötta avgassystem förärade mig med en hel del oväsen, till umeåmopedisters stora skräck att anmärka, så fick jag finna mig spela i Korpen när ortsbefolknigen visade upp sin uppskattning för Miljöpartiet.

Det var ovanligt lite timmertruckar ute dock. Men nog avverkas skogen än. Det var väl det man såg att folk jobbade med, skogen eller åkeriet. Gruvor är ju också en gammal yrkeskaterogi här. Men hela tiden ser jag fler och fler sommarcaféer, loppisar, gårdsbutiker, snabbt uppslagna mötesplatser kring i princip okända eller bortglömda kulturmiljöer. Det är mycket glädjande. Turismen omsätter mer och mer av Norrlands samlade BNP och i dess kölvatten kan folk fortsätta slåss för att bo kvar och leva ett drägligt liv – antalet besökta loppisar och annat går nog inte att räkna till och vars man än kommer, tio tolv mil in någonstans, så verkar det dykt upp någon camping, en vandringsled, något sevärt. Möjligheterna för norrländsk turism är således strålande. Turistinformationen gör sig inte rätta över allt som faktiskt finns även om vissa delar känns och är övertydligt, är ren kommers, och inget rent genuint – även om merparten just tillhör de sistnämnda. För det paradoxala, eller det sympatiska är, att det är de ideela organisationerna som bryter fram marken för turismen. Det är hembygds- och naturföreningar och andra. Sedan kommer företagen. Räddningen ligger således inte hos konsulter och bizniz, utan i händerna på de som genuint älskar sin bygd och kan berätta om den, presentera den, bjuda på en berättelse.”

Jag hoppas ni fann denna semesterrapport både rolig och tankeväckande.

Men nu är man ju tillbaka och ställd inför realiteter igen här på kustremsans avkrok. Först bör man kanske notera att väghelvetet som knäckte mitt avgassystem får saklig och värdefull kritik i dagens VK. Frågan man bör ställa sig är varför rutinerna ser olika ut vid vägreperationer i urban kontra icke-urban miljö, på vilket sätt, har vissa bilar högre eller mindre värde beroende på vars de kör? För den intresserade finns fotografier från vägreperationen kring Burträsk – Åsträsk. Taggig Rullstensås skulle i övrigt vara ett bra band på ett mer punkigare dansband, typ Noice Makers eller Svenne Rubins.

Seriöst nu. Vägarna är ett stort problem i Västerbotten, som tidigare fastslaget och upplevt, och visst är det glädjande med reperationerna, men det skall genomföras likvärdigt för alla. Människor i Glommersträsk har inte någon magisk penningapung som gör dem rikare än umeåbor vars bilar går sönder.

I övrigt har jag också noterat att ADSL nätet nu ska läggas ned, förhastat kan jag tycka, när Norsjö, Storuman och andra kommuner i länet fortfarande inte uppnått resultat nog i sin utbyggnad av bredbandet. Sammanlagt tappar alltså 51 byar sin uppkoppling i Västerbotten. Positivt på det stora hela dock att detta tas som en prioriterad infrastrukturell satsning från de demokratiska organisationerna. Många bredband etableras nu i takt med att elledningar grävs ned i Norrlands inland och det är mycket positivt att undvika dubbelarbetet på så sätt. Men då Telia försummat information och gjort förhastade beslut, eller ptja glömt bort norrland som vanligt, ställs nu inlandet inför omfattande infrastrukturell problem tills kommuner kommit ikapp. Inte minst på grund av landstinget satsningar på s.k. ”e-tjänster” som man nog kan diskutera vidare värdet i, hursomhelst, så kommer människor utan internet knappast kunna använda denna satsning. Här anser jag saken vara enkel, Sveriges Riksdag borde helt enkelt ringa Telia och säga att det där, det ger ni fan i, tills nya fibernätet ligger på sin plats.

Samtidigt i en annan del av Norrland så har ett annat gammalt statlig bolag fått tuppjuck. Vattenfall i Jokkmokk fick för sig att flytta kontoret söderut, till ett låglöneland! Vilket skulle innebära att 40 arbeten försvann. Mycket sympatisk här att folkliga inittativ som Jokkmokksupproret gjort gemensam sak med (C) och Socialdemokraterna som nu via ägardirektiv kan sätta stopp för dumheterna. Samtidigt regnar det miljonbonusar över Vattenfalls chefer och min egen fackförening på föredömligt sätt lyfter fram det fullständigt omoraliska i situationen. Läs mer här om Vattenfalls dumheter i Jokkmokk.

Och slutligen som ni kanske noterade i min semesterrapportering så har IKEA bestämt sig för att lägga ned verksamheten i Glommersträsk, alltså i likhet med Lycksele, med skillnaden att de väntar i Glommers på att någon ”seriös aktör” (Ja man skrattar ltie..) ska ta över verksamheten. Man får mer och mer känslan att det här med ”närproducerat” var mer en selling point som nu överges och PR trick än något annat. Mycket ord, lite verkstad, för alla de arbeten som IKEA skulle skapa för Norrland som helhet. Någon vidare och mer djupgående rapport om nya arbeten i Umeå har jag inte läst ännu men etableringen, bör, ha skapat något fler arbeten trots konkurser på t.e.x Strömpilen men även i Avion. För lokalsamhällen utanför Umeås direkta närområde bör utvecklingen dock gått åt negativt håll. Vi får helt enkelt göra en analys efter två, tre, år på samma sätt som Väven nu snart kan analyseras mer djupgående. På det stora hela kan vi i alla fall konkludera att vårat län börjat få sprickor, avslöjat genom årens senaste debatter, som står mellan stad och land, mellan pereferi och centrum. Denna utveckling är såklart under en längre sikt, betydligt, negativ. För om vi ser på en urbanisering år 2016, så är det knappast socialdemokratiska väljarna som har råd med de lägenheterna och husen. Det kanske man bör påminna fler om.

Well. Thats all folks.
Fortsätt kämpa för en fördelningsekonomi fokuserad på välfärd, infrastruktur och arbeten.

Bli först att kommentera

Storregion

Av , , 2 kommentarer 2

Det finns många saker och tycka och tänka kring att länen i Norrland ska slås ihop till en storregion. Några saker känner man sig dubbel kring. Några saker är man djupt negativ till, som att avståndet blir allt längre mellan medborgare och politiken, samt några saker kan man på sikt se som positivt. Här ingår möjligheten att påverka, att få betalt, för råvaruproduktionen.

Sett till storlek. Några exempel.

Storlek på Norrland: 242 735 km²
Tjeckien:                    78 866 km²
Österrike:                   83 879 km²
Portugal:                    92 090 km²
Grekland:                 131 940 km²

Så skapas allt mer frågeställningen, åtminstone hos mig, om inte ett eget parlament, likt nuvarande Skottlands, är på sin plats? Administrationen av Norrland, om det nu blir effektivare av en storregion, stäker onekligen det argumentet. För slutligen måste något göras åt att makten konstant förskjuts från medborgare. Här kommer parlament in som en demokratigarant, en bromskloss, mot en värld där vi sedan flera hundra år vant oss vid att makten ligger i Stockholm, sen i Bryssel och nu att de lokala politiska centrumen centraliseras.

Bara en lös tanke att fungera omkring. I vågskålen mellan mer att säga till om och demokrati så skall ingen av dem uppofrras för den andre.

2 kommentarer

Allmänt: Den socialdemokratiska karaktären

Av , , Bli först att kommentera 2

Återkommande i mitt politiska intresse under åren, som nu sträcker sig en bra bit över halva mitt liv, så har frågan om Socialdemokratins kris återkommit som ett debattämne. Som född 1982 har jag personligen levt igenom och skådat samhället förändrats i grunden. Genom 90-talets kriser och gamla, skuggiga, minnen av andra samhällen, folkrörelser, fackföreningslokaler och politisk debatt så står jag med mina erfarenheter av hur samhället förändrats med en spegel i handen – jag har något att jämföra med. Det blev själva grunden i mitt sökande när jag gick ut i ett samhälle förändrat i grunden från värderingarna jag tagit med mig som barn. Även om jag ägnade lång tid innan jag till sist valde att engagera mig i Socialdemokratin så har knappast diskussionen om arbetarrörelsen varit knapphändig. Det har snarare varit det centrala, återkommande, temat. Det här har inneburit åtminstone 10 års grubblande, diskuterande och otaliga hyllmeter avverkad litteratur och diskussioner i fikarum. Sedan åtminstone 10 år tillbaka så drog jag mig mer och mer till en position till den ursprungliga arbetarrörelsens värderingar och strategi. Alltså, före Palme. Således landade jag i några  punkter, som i sin tur jag hoppas kommer föra samhället vidare i sin utveckling mot ökad ekonomisk och social jämlikhet och inte minst kanske sporrar kamrater i Socialdemokraterna till vidare debatt.

 

1) Bristen på närdemokrati. För att vara ett engagerade och levande parti måste man vara aktiva där folk arbetar och bor. Och framförallt, det är här man formerar sin politik. Här har S-föreningarna det avgörande ansvaret att mobilisera, engagera och aktivera människor. När Socialdemokratin allt mer blir en del i en mediacirkus och känns längre och längre bort tappar ideologin per definition sitt förtroende och aktualitet för människor. Här måste man således arbeta med praktiska saker som områdestidningar, transparens, öppenhet och framförallt, kanske viktigaste punkten, att det går att förändra saker och ting. Att helt enkelt skapa interaktion och intresse för medborgarna kring sitt samhälle, sitt boende.

 

2) Ett nära samarbete med folkrörelserna. Folkrörelserna, likt fackföreningarna, är avgörande sociala strukturer för att bära upp en ideologi, en hegemoni. Idag har dessa folkrörelser förändrats, transformerats, i takt med tiden men är rörelserna är likväl en avgörande faktor om skall bygga upp en legitimitet i lokalsamhällen och kring sociala frågor. Här finns också ett ansvar att revitalisera, engagera, människor i folkrörelser Socialdemokratins ideologi stod inte på ett ben, partiet, det stod inte heller på två. Det stod på en myriad av Folkets hus rörelser, Teaterrörelser, Nykterhetsrörelser, Idrottsrörelser Broderskapsrörelsen. Hyresgästföreningen med många fler. Detta medförde självklart bilden av att Socialdemokratin förändrade saker i människors vardag och fanns mycket nära ens egna liv och fritid.

 

3) Folkbildandet. En punkt som säger sig självt. Att komma ut med analyser kring klass, ekonomi, politik och bilda kring frågorna i en icke-akademisk miljö är avgörande för att bygga upp en förståelse för sin politik. Här behövs nya tag kring ABF för att nå ut med enkla, moderna, smarta medel till en allt större del av befolkningen som läser mindre och mindre.

 

4) Materiella lösningar. Oavsett om det var politiken, fackföreningen eller folkrörelserna så var insatsen aldrig helt idealistiskt, uppbyggd kring de stora ideérna, utan ämnade till att förändra materiella ting. Löner, lokaler, lokalsamhället. Dessa reformer och förändringar var i sin tur förankrad i en materiell ideologi och ideal nära kopplade till att, konstant, oundvikligen, alltid sträva efter för att nästa generation skulle få det bättre. Först när partiet började närma sig sina första allvarliga kriser efter andra världskriget så blev debattklimatet alltmer klyschigare och fylldes med vad vi idag kallar ”buzzwords” istället för en praktik som utan tvivel hade självförtroendet att konkret peka på saker och säga ”Kolla! Vi gör det bättre!”. Det är mycket farlig fälla i min mening om socialdemokratin, likt modern vänster, skulle börja svärma kring klyschor istället för faktiskt, praktisk, arbetarklasspolitik.
5) Att lyssna på fackföreningsrörelsen. LO är och förblir större, rikare, mer organiserade än vilket parlamentariskt parti i Sverige som helst. LO-Kongressens beslut ska tas på allra största allvar och Socialdemokratiska partiet bör ha i åtanke att detta är ett parlamentariskt verktyg för den bredare arbetarrörelsen, inte minst fackföreningsrörelsen som en gång i tiden skapade partiet som parlamentarisk röst. Sedan 90-tals krisen, ja sen Stig Malm, är jag inte ensam om att få en känsla av att LO tappat makt inom Socialdemokratin och att t.e.x. allt färre arbetare tar del i den högre politiken.Faktum kvarstår dock att LO är Socialdemokratins mest aktiva, folkförankrade, del som gör skillnad för tusentals människor varje dag. I en tid när de flesta gamla folkrörelserna tappat fart så står LO, trots samtidens utmaningar, mycket starka.

 

6) Hegemonin, Normerna. En ideologi är aldrig bara ideal eller praktisk politik. Det är också en uppsättning normer och i sin tur en rörelse som har en hegemoni att vårda och utveckla. Man kan kalla det kulturkamp. I Arbetarrörelsens mest livaktiga år, strax före drygt 70 år av parlamentarisk styre, var kunskapen kring denna kamp mycket stor. Man förstod att man bär med sig ideal och normer som står i motsättning med andra ideologiers, eller för den delen, den härskande klassens. Ur denna kulturkamp föddes flertalet reformer och moraliska normer. Från du-reformen, hejandet till skatteplikt och neutralitetsprincipen. Ledande politiker fick därför, för att inte avsättas, helt enkelt bära upp dessa ideal på samma sätt som de ställde sig bakom partilinjen. Inte få av de mest effektiva socialdemokratiska politikerna var också genuint intresserade av en Humanus Nobilisen noblare människa – och därför till exempel var övertygade nykterister, flitsamma arbetare och radikala fackföreningskämpar – inte sällan självlärda arbetare med fullgoda akademisk kunskaper – autiodiakter. Under åratal nu har vi präglats av skandaler som i grunden gått emot denna, av socialdemokratin införda, normer. Detta är ett av de större anledningarna till en markant förtroendekris och ökande politikerförakt. Konstiga beslut åsidosatt. Förr var det enklare. Företrädde man arbetare, ja då fick man uppvisa en gedigen arbetarbakgrund och arbetsliv. Målsättningen var helt enkelt att med erfarenheterna från det trångbodda, spritfyllda, fattigsverige med dess trasiga, fulla, människor inte bara bygga en modell för ett bättre samhälle, utan också i och med det, en mer solidarisk, ärlig och bildad människa. Eller för att vara konkret: En arbetarklass med större självförtroende och framtidstro. Här måste Socialdemokratin rannsaka sig själv. Lever dessa ideal kvar? Vad har vi för normer idag? Hur ser kulturkampen ut? Gör vi vårt bästa för att skapa en mer aktiv, engagerad, påläst arbetarklass? När vi löst dessa frågor, och kan prata om att vårda en egen värdegrund (och då pratar jag inte om en plikttroget skrivet papper gjort av någon student från Umeå universitet) så kan vi också ställa rimliga krav på våra valda företrädare om att följa den. Lever tanken kvar om att inte acceptera det rådande, och sträva efter bättre, noblare, ideal än samtidens sociala statusjakt, konsumtion och profithunger?

 

7) Medelklassen? Framkomsten av klassresor baserat på årtal av reela vinster efter andra världskriget skapade Sveriges första, möjligen kanske också sista. medelklass. Idag har detta blivit en grupp som är svårdefinierad och nästan mytisk inom politiken. På något sätt anses de dock sitta på den politiska makten oavsett om myten baserat sig på att de bor i urbana områden, en viss inkomst, en viss belåning eller bakgrund. Faktum kvarstår dock att man kan inte ha ett parti svansande efter vissa väljargrupper och slänga den ideologiska kompassen helt åt skogen i jakten på partikulära väljargrupper, som dessutom är ytterst svårdefinierade. Faktum är rent konkret att en jakt på specifika väljargrupper i den större gruppen däråt vårt parti alltid lutat oss, Folket, är ytterst problematiskt. Dessutom är det fullgott redan med partier som redan anpassat hela sin existens kring denna mytiska väljargrupp. Både på vänster och högerskalan. Nej, vi är socialdemokrater och därför vänder vi oss till den yrkesarbetande majoriteten av befolkningen och i synnerhet LO kollektivet. Att ”springa åt höger i ekonomin” eller ”utveckla en värdegrund åt vänster” och så vidare skapar bara förvirring. En förvirring som alltmer bemöts med suckar om att människor saknar ”de gamla goda sossarna..:”. Vår plikt åligger rent konkret till arbetarklassen. Den kan vi åtminstone definiera. Och vi delar inte intressen med Överklassen. Den kan vi också tydligt definiera. Resten är en sociologisk, akademisk, diskussion. Dessutom ser vi med all tydlighet att när vi börjar, likt en rubisk kub, försöka få väljargrupp X och väljargrupp Y med ditt och datt som sociologiska parametrar istället för att tala klarspråk så skapas ett politiskt vakuum som med lätthet ersätts av populistiska partier. Mängder med logiska felslut har tagits ute i världen av socialdemokrater som bundit upp sig mot t.e.x. lokala religiösa ledare i urbana förorter och på så sätt t.e.x. svikit sekulära, grundläggande, ideologiska pelare i jakt ”grupp x”. Det finns folk som på riktigt tror vi lever i USA i Sverige idag och också vill prata etnicitet istället för materiella förutsättningar.  Här pratar vi om att verkligen undergräva förtroendet och framstå som verklighetsfrånvänd. Vi äger vårt politiska projekt mot betydligt större intressen än partikulära grupper. Och helt konkret, med en bred politik kommer vi dessutom nå stora delar av mellanskikten och andra grupper ändå. Vi behöver inte springa runt och oroa oss och noja. Vår politik är bra för majoriteten, det ska vara vår praktik och inställning.

 

8) Den progressiva kraften. Och det är väl här vi landar. I slutändan måste en stor berättelse återigen skapas genom mängder med åtgärder. Här har jag kollat bakåt i tiden, vilket såklart är helt otillräckligt i en modern värld, men den ger lite fingervisningar om hur arbetarrörelsen en gång i tiden lyckades skapa sin. Och vi vet med tydlighet dess CV: Demokrati, Pension, Semester, A-Kassa, Åtta timmars arbetsdag. Det här var inget paket som lanserades samtidigt, eller kom gratis, det tog tid och det krävdes målmedveten kamp, hårda förhandlingar och, framförallt, en socialdemokrati som byggdes upp underifrån. Från konsum till lokala idrottslaget, från egen media och en egen ekonomi. Fram träder en progressiv, samhällsförändrande kraft, om inte till och med dubbelmakt, som svepte över landet och förde oss till där vi är idag. För varje sak vi gjorde, så byggdes förtroendet, för nästa steg framåt. Hur svårt det än må vara för människor idag så var det inte styrelseledamöter som ställde sig där utanför fabriken med en bytta och byggde a-kassan. Det gjorde helt vanliga människor. De gjorde det för att det fanns en rörelse som stödde dem, som underbyggde ett självförtroende och förmedlade en känsla att man kan göra saker själv. Ta initiativ. Och sakta byggdes välfärden fram, över stock och sten och genom kamp och förhandling. De gamla erfarenheterna, våra gamla lösningar blev med tiden institutioner. Och tyvärr, precis där, så tappade vi en stor del av vår identitet. Idag är det vår plikt, om vi ska klara en framtida kris av sällan skådat slag, att starta detta maskineri igen och anpassa det till den nya, moderna, världen vi har omkring oss. Att vid sidan av det parlamentariska och styrelsemässiga, hela tiden ha en bubblande, levande, kraft att få idéer och näring av.  För slutmålet måste vara något så enkelt som att vi ska överlämna en bättre värld och bättre förutsättningar till våra barn, än vad vi har haft.

 

Så..
Vårt mål blir därför att hitta dessa vakuum idag, och ersätta dessa med en praktiska lösningar, och ur dessa steg framåt bygga upp en berättelse igen. Att helt enkelt sakta bygga upp alla dessa pelare igen. Att återfå förtroendet. Om vi ska göra det kan vi inte vara rädda för debatter, folkrörelser, nya idéer eller för den delen att återigen lyfta upp gamla fanor eller gamla normer.  Ska vi klara det så kan vi inte bara administratörer, politiker, kommunikationsexperter – socialdemokratin är en folkrörelse, inte ett avantgarde. Så slutligen lutar vårt öde på på medlemmarna, på s-föreningarna, på fackföreningarna och framförallt på en vision att fortsätta förändra samhället till det bättre. Att möta framtiden med nya lösningar. Att aldrig tillåta tomma vakuum ersättas av andra krafter än våra. Att våga diskutera, debattera, ha högt i tak. Att mana folk till demokratisk diskussion, att våga ifrågasätta. Till sist så kanske vi kan ta ordet Arbetarrörelse i vår mun med dess ursprungliga mening i åtanke. Arbetare i Rörelse. Inte Arbetarstilleståndet. För i slutändan, allt det här jag skrivit om, det är den rörelse som inte bara är själva demokratins grundfundament, det är också en kraft som återigen skapar denna berättelse om positiv framåtanda, politiska reformer och en ständig jakt på ökad social- och ekonomisk jämlikhet. En positiv, istället för cynisk, kraft.

För hur vi än vrider och vänder på det. Vi kommer fortsätta ställas inför utmaningar, och i ett skräckscenario, måhända finna en dag att vi inte kommit så långt ifrån det där fattigsverige som vi trodde. Därför måste vi fortsätta, hela tiden fortsätta, utveckla grunderna i vår rörelse. Och det arbetet börjar där du jobbar, och där du bor. Hos den vanliga medlemmens och medborgarens vardagsliv.
Slutligen
Bjuder här på en gammal film. En av många som en gång i tiden byggde upp en av dessa gamla starka normer. Att vi tillsammans kan lösa problem.

 

Bli först att kommentera

Först föreningarna. Sedan politiken.

Av , , Bli först att kommentera 1

Jag tycker det är oroande att ungdomar idag som vill förändra saker och ting skippar grundarbetet och vardagen och hoppar direkt till politiska karriärer och partipolitik, eller för den delen NGO-karriärer inom bloggosfären eller tillfälliga kampanjer. Ur min synvinkel så ska politiken vila på folkrörelserna, som i sin tur garanterar politikens aktualitet i samhället. Folkrörelserna är sista värnet, eller om man så vill, ryggraden i engagerade och aktiva medborgare. Vakthunden över partierna.

Tvärtom från denna bild så.ser jag konstant ungdomar (framförallt då från vissa segment i samhället..) springa runt, och oavsett mina personliga åsikter om deras val, så promotar de framförallt olika ideologier, partier, stora världsbilder och stora idéer – men glömmer att allt detta vilar på arbetsplatserna och lokalsamhället.

Vad skapar det för politiker i slutändan? Vad skapar det för förtroende? Vad skapar det för politik? Känslan infinner sig att det personliga självförverkligandet, den personliga marknadsföringen, står före det konkret bättre för samhället och demokratin.

Jag skulle hellre se dem engagera sig i föreningslivet. Låt dem engagera sig i vardagliga saker. Sen när flera år gått och man mognat, insupit kunskap från äldre, gått studiecirklar, lärt sig föreningslivet, sett saker i verklighetens sken. Då, då, kan jag tycka det är värt att närma sig den parlamentariska politiken. När det inte handlar om en själv längre, eller vilken missionär man nu ska vara för världsförbättring, utan bär på åsikter och ideologer som är långt och djupt rotade varsifrån man kommer och där man arbetar.

Samtidigt blir det här ganska löjligt också med tanke på att jag kan ta upp pingisföreningar, hembygdsföreningar och slöjdföreningar som faktiskt förhindrat t.e.x. nedskärningar. Och jag känner till tusentals fall varje år där den fackliga rörelsen gör det bättre på folks jobb. Eller för den delen t.e.x. kvinnojourens insatser. Jag behöver bara se till lokala sportklubbar för att se praktiska handfasta åtgärder för feminismen än de flesta i en annars ganska högljudd fåra av internet, Folkrörelserna andas inkludering, praktik och framåtanda. Gör det själv!

I kontrast förhåller sig de politiska föreningarna enbart teoretiskt till det hela till största del (undantag finns såklart men sällan med samma effektivitet). Tyvärr framstår alltså ”den politiska sfären” som ett kacklande hönshus i jämförelse. Praktiken, den står folkrörelserna för. Det finns många föreningar i Norrland idag som har betydligt bättre politiskt CV än mången politiska parti. Som investerat i samhället, utvecklat infrastruktur, förhindrat nedskärningar och skapat en gemensam vision. Samtidigt står partierna och förvirrat frågar sig ”Hur kan det komma sig?”. Ja det kommer sig över att blicken blivit suddig, allt för stirrande på horisonten än där man faktiskt står.

Och i synnerhet Västerbotten. Norrbotten och Ångermanland uppvisar en mycket frisk fläkt av lokalt engagerade föreningsmänniskor. Det ska vi vara mycket stolta över. Det är också den starkaste hypotesen till t.e.x. Västerbottens mycket positiva psykiska välmående. Människor får en gemenskap, en berättelse, möjligheten att utvecklas och bli bra på något. Det är också en stor del till att byar och regioner som drabbats hårt av nedskärningarna kan mobilisera till lösningar på problemen. Ur ren politisk synvinkel ser man de direkta arvtagarna till den förr så sprudlande arbetarrörelsen. Och situationen förklarar också dess reträtt. Detta är något socialdemokraterna måste lära sig av. Idag ersätter hembygdsföreningarna ofta Folkets Hus. Hur kan det komma sig? Och vad är det politiska priset för en rörelse som försvinner från vardagen? Hur ska folk kunna engagera sig om man inte är aktiv, synlig och verksam i de vardagliga frågorna?

Så nästa gång ni träffar någon ungdom som vill ut och förändra världen, fråga om de är beredd att förändra sin vardag först och främst. Och be dem gå med i en folklig, demokratisk, förankrad förening. Eller åtminstone att detta är punkt A. Man måste gå på punkt A innan man kommer till punkt B. Först kommer föreningslivet. Sedan kommer partiboken. Det förstnämnda ska vara garantin att det sistnämnda kan skötas korrekt. Och hursomhelst. Hur ska man förändra världen om man inte kan förändra sitt kvarter? Det är här föreningslivet kommer in som en kompassriktining.

Detta kommer i slutändan skapa ett bättre politiskt klimat. Det är jag övertygad om.

Jag kommer antagligen återkommande lyfta fram lokala exempel från främst Västerbotten där detta skett. Men som ni alla som läser detta vet så behöver man allt som oftast bara besöka sin lokala hembygdsförening eller fotbollsklubb för att höra många inspirerande och medryckande historier om engagerade människor, lokaldemokrati och en positiv framtidsvision och samhällsansvar. Mer sånt i politiken.

De texterna kommer komma pö om pö. Möjligen med intervjuer. Jag ska bara få tid för det.

Bli först att kommentera