Jag har alltid samlat skrot och skräp. Jag inbillar mig att jag ska kunna avyttra sådant på så vis att jag ska göra något vettigt av det. Att slänga är inte tal om.

Häromveckan besökte jag en god vän som tagit det stora steget att sälja sitt sommarhus. Hon är ju också en samlare. Hon sa: "Jag kan ju inte slänga någonting!"

Min goda vän hade ändå "tagit sig i kragen" och haft ett rejält loppis. Fantastiskt tycker jag, och tänk vilket stort steg att göra sig av med sitt smultronställe…

Nåväl, bland sina prylar hade hon en tavla som ett av mina barn förfärdigat av småstuvar och garn. Tänk, sånt hade man även då i massor, gott att finna för en kreativ tonåring.

Tavlan skulle tillbaka till sin rättmätige ägare – tonåringen som numera gått och blivit medelålders… Tja, den är på väg kan jag säga, men först måste jag förstås föreviga den i min blå soffa.

Fint va? Men säg vad ska jag göra med allt material som jag samlat sen dess. Hur många alster skulle inte det bli om nu det fanns några fingerfärdiga ungdomar runt mig som skulle vara uppriktigt intresserade…

Nej, nu är det andra tider.