jag såg bara vatten när jag vaknade. Oj vilken skön känsla. Har tillbringat natten under vindstaket på ett tjog madrasser i chefens stuga. Kände mig lite som prinsessan på ärten i alla bemärkelser. Är man ute med bara pojkar/män/gubbar/farbröder blir man ju till och med jag lite lagom omhuldad. Vilket innebar att jag kunde bula upp mig på fyra tjocka madrasser alldeles ensam!

Inget skulle kunna få en mörkrädd kvinna som jag att sova på bottenvåningen i en stuga ute in the middle of nowhere där man har noll koll på hur det ser ut utanför. Nänä, där går min gräns. Alltså klättarde jag upp till övervåningen där det också var becksvart när jag somnade, men alldeles underbar utsikt när jag vaknade.

Däremot måste jag ta ett snack med chefen om hans datamöjligheter i stugan. De är alldels för bra!

jag såg bara vatten när jag vaknade. Oj vilken skön känsla. Har tillbringat natten under vindstaket på ett tjog madrasser i chefens stuga. Kände mig lite som prinsessan på ärten i alla bemärkelser. Är man ute med bara pojkar/män/gubbar/farbröder blir man ju till och med jag lite lagom omhuldad. Vilket innebar att jag kunde bula upp mig på fyra tjocka madrasser alldeles ensam!

Inget skulle kunna få en mörkrädd kvinna som jag att sova på bottenvåningen i en stuga ute in the middle of nowhere där man har noll koll på hur det ser ut utanför. Nänä, där går min gräns. Alltså klättarde jag upp till övervåningen där det också var becksvart när jag somnade, men alldeles underbar utsikt när jag vaknade.

Däremot måste jag ta ett snack med chefen om hans datamöjligheter i stugan. De är alldels för bra!

Jojomensan. Jag ska på konferens idag. God mat, trevligt folk, allämnt surr och prat. För det är väl ungefär det som man i allmänhet tänker på när det blir tal om konferens?

Och sen följer det ju med en del kvällsaktiviteter. Som spabehandlingar, konjaksprovning och massage.Har jag hört alltså.
Jag har nämligen hittills aldrig varit på en sån konferens. Nej, vi har handmjölkat kor, skottat skit, rufflat runt i kolhögar och ätit torkad gädda. Det är sant!

Därför kommer dagens konferens att kunna jämföras med en mental spabehandling. Vi ska nämligen gå på hockey ikväll.
Jag kan överleva att det är Modo som spelar. Hockey är trots allt alltid skoj.

Sen ska vi ju jobba hela dagen också och berätta hur vi har det och vad vi vill och vad vi kan och så vidare. Förhoppningsvis lär man sig nåt nytt. Eller så tittar man bara på chefens spretiga whiteboardanteckningar och tänker att det blir jädra kul med hockey ikväll.

Haha, jag hörde just en imitatör härma förbundskapten Bengt-Åke Gustafsson. Ja, eller rättare sagt tyckte jag att det var så i alla fall. Han lät bara lite mer som att han hade sju kilo gröt i halsen än Bengt-Åke.
Lite finslip, sen blir han perfekt tänkte jag.

Sen såg jag att det VAR Bengt-Åke som pratade i TV. Han är bara lite sämre än sig själv ikväll. Eller nåt.
Jag är inte förvånad över att han skojade till det och tog ut Foppa till Karjala Cup. Rolig kille det där...

Ed Belfour står i Leksands mål på onsdag mot Sundsvall. Det ska bli sjukt kul att se honom i Leksandströjan. Åh, vad sugen jag är att dra ner till Leksand bara sådär hips vips.
Ibland känner jag mig onekligen lite låst av familjeliv, jobb och ekonomi.
Jag borde ha gift mig jävligt rikt och struntat i kärleken. Då hade man ju inte haft några problem med att dra iväg och se hockey dygnet runt heller. Om man inte var kär menar jag. Och dessutom hade man väl inte skaffat fem barn då. När jag tänker efter är det mycket man hade kunnat undvika om man varit mer kallhamrad där i ungdomen.

Men jag är ju rätt så lycklig som jag är, ändå. Jag skulle bara vilja åka till Leksand på onsdag....

För övrigt har mina trumhinnor knappt överlevt tre skellefteåanhängare som suttit och skrikit som idioter här framför TV:n ikväll. Jag försökte ringa ett jobbsamtal under tiden, men jag gissar att personen i andra änden trodde att jag bodde på något dårhus.
Vem kan klandra honom?

Söndagmorgon och 11-årige Anton ligger och tronar mitt mellan mig och maken i dubbelsängen. Idag har han gjort en ny upptäckt, från sin vy i nåt märkligt underifrånperspektiv.
''Pappa, vad mycket hår du har i näsan''
''Jaha'' svarar maken trött och irriterat.
''Det är helt sjukt mycket, det är alldeles fullt'' fortsätter Anton obekymrat.
''Det är väl tur att jag inte har hår på tungan. Då är det väl bättre i näsan'' svarar maken.

Jag är medvetslöst trött men hjärnan tycks funka i alla fall, för jag biter nästan av mig tungan i försöket att hindra en giftig kommentar. En riktigt dräpare.

För några år sen skulle nämligen äldsta dottern avlägsna hår från sina ben med nåt kemiskt preparat. Veet hette det och var en ny upptäckt i min värld. Lite oroad är man ju över vad de mixtrar med de här barnen så jag bestämde mig för att pröva själv, som den goda mor jag är.

De tre strån jag normalt har under armarna kladdades in med Veet och sen väntade jag skeptiskt på underverket. Jösses! De bara försvann. Det är då man på allvar undrar vad det är i de där tuberna.

Jag ställde tuben på hyllan i badrummet och tänkte inte då på att den var lite lik den nya Sensodyne-tandkrämen jag just hade köpt. Det gjorde ingen annan heller förrän nästa dag.

Min man kom hem från jobbet, stressad som bara den för han skulle med en kompis och spela golf. Varför han skulle borsta tänderna innan har jag faktiskt fortfarande ingen aning om, men jag vet i alla fall att det var det han gjorde. Vrålet från badrummet när pappan borstade tänderna i Veet gick liksom inte att ta miste på.

Gissa vem som fick skulden?
Så jag vet ju varför han definitivt inte har hår på tungan i alla fall.

13-åringen behöver tändstickor till nåt myspys hon och kusinen ska ha uppe på hennes rum.
'Pappa, var har vi tändstickor eller en tändare' undrar hon.
Maken gräver i fickan och håvar upp en cigaretttändare och räcker över den till dottern.
'Varför går du omkring med en cigaretttändare i fickan' undrar dottern misstänksamt.

Maken blir ställd, så jag rycker in till hans försvar och berättar alla tretusen saker jag kan komma på som bra anledning till varför han ständigt behöver en tändare i fickan, för att han inte ska behöva stå till svars för det hon misstänker. Cigarettrökning.
'Jaha, räddad av din fru dig. Igen' fnyser hon medan hon springer uppför trappan.

Nu hör till saken att min man röker väldigt sällan. Feströkarre som det kallas. Och så jädra mycket fester har vi väl inte. Semestern och sånt är förstås också fest.

Men dottern ogillar det något kopiöst. I somras satt hon varje gång han rökte en cigarett och räknade ner antalet sekunder han just hade förkortat sitt liv med. Hon är ganska ihärdig. Varje gång gjorde hon en summering dessutom, där hon adderade de tidigare livsförkortningarna.
Jag kommer att få flytta till ett änkehus, den saken är klar.

Jag gissar att det är en ren hämndaktion för att han vägrade skriva på hennes skol- och tandläkarpapper om Tobaksfri Duo, där man förbinder sig att vara tobaksfri tillsammans med en vuxen anhörig, under högstadietiden.
'Ingen ska besstämma om jag får röka eller inte' sa maken.
Jag skulle tro att dottern i samma sekund som han sa det gav sig fan på att hon kunde bestämma det.

Gissa vem som skrev på i mitt hushåll.

Jag beslagtog Antons gympaskor häromdagen. Alltså, ungen kan ju inte gå med tårna stickande ut genom hål överallt i skorna? Det handlar inte om att vi inte har råd eller tid med nya gympaskor. Närå, ungen vill helt enkelt inte ha några nya.

I morse fick jag plocka av honom ett par håliga byxor under stora protester.
'Det är så sjukt mamma att det är just när byxor, tröjor och skor är som skönast som det går hål i dem'

Alla har förhållanden. Om inte till en särskild partner så åtminstone till en sak eller en släkting eller...ja mjölk?

Jag läser på en gammal mjölkförpackning om Hanna Ljungbergs förhållande till mjölk. 'Jag drack nog en ko om dagen' eller något i den stilen var rubriken.

Vad har då jag för förhållande till mjölk?
Jag kan utan omsvep säga att jag har Norrmejerier att tacka för att mina armmuskler är i trim. Inte för att jag har druckit en massa mjölk, däremot för att jag har tvingats släpa hem den.
Mitt förhållande till möjlk är att jag burit hem en ko om dagen. Eller nåt.

Det fanns tider när vi var uppe i en mjölkkonsumtion på 40 liter i veckan. Nu är vi nere på 12.
Förmodligen är det därför jag orkar stavgå numera. Jag behöver helt enkelt armträningen efter att mjölkbärandet minskat drastiskt.

Det finns saker som andra skulle se som världsliga som kan irritera mig till vansinne. En av dem är när vindrutetorkaren och den musik jag spelar i bilstereon inte går i takt.

Alltså, jag tror vi har sju olika lägen på vindrutetorkaren, något borde ju passa? Rix FM är rätt så bra, för där är det vindrutetorkarmusik i parti och minut. Men ibland är det käppkört, det spelar ingen roll vad jag spelar, inget passar!
Och ja, jag medger utan omsvep att ibland är det musiken och inte regnmängden som avgör torkarhastigheten.

Är det då så konstigt att jag inte kan ha vilken musik som helst i lurarna när jag är ute och går?
Igår gjorde jag ett försök med Bon Jovi och med min ungdomskärlek Sweet. Total miss! Jag höll på att snava fötterna av mig och det blev mer liksom stå och stampa på stället. Det gör jag hellre på ett discogolv. Precis all musik jag gillar går lite, lite för fort. Och det är ju nästan värre än när det går mycket för fort.

Är det någon som förstår mig eller är det här ett så kallat ''I-landsproblem''??

Det har varit några hektiska dagar och som kronan på verket har det inte gått att komma in på bloggen den minut man haft över. Jag blir sjukt stressad när datavärlden inte funkar!

Jag har gjort några nya iakttagelser i alla fall. Alla belysningar kring nya skolan släcks på pricken klockan 23.00. Det upptäckte jag är jag var ute och gick mina varv på löparbanan. Shit vad mörkt det blev!
Fast man vänjer ju ögonen så småningom även om banorna är svarta de också.

Den andra iakttagelsen är att folk lägger sig ganska punktligt på kvällarna. Lamporna släcks vid ungefär samma tidpunkt i husen här omkring. Där snett efter 23.00 går en magisk gräns.

Det fick mig att tänka på när jag väntade barn och grannarna hade spaning på vårt hus för att se när det bar till. En morgon hade en granne varit förbi till min mamma och sagt att de kvällen innan trodde att vi va inne på förlossningen. Varför det? undrade min mamma förstås.
''Jo, klockan halv tio var det mörkt i huset och de har aldrig lagt sig före oss så länge de bott här, så vi tänkte att nu har de nog åkt till förlossningen''

Ibland tycker jag det är lite sött med de där sociala kontrollen.

Det här blev ju en riktigt bra dag ju! SKulle stå och kursa korv för en lokal förening på den stora mässan i Norrrskenshallen men slapp det, då en herre förbarmade sig över mig och lät mig slippa. Tack Leif!

Så istället stavgick jag en timme som en furie runt löparbanan fyrtiotre varv eller nåt. I dagsljus. Nu har jag inga skrupler längre. Eller som en kompis uttryckte det: Du har helt enkelt kommit ut ur garderoben.
Jag svarade att jag hade tänkt komma i min garderob.

The Ark är lite för snabba att gå till. Samma sak med de flesta Backyard Babies låtarna på min Mp3a. Däremot är Scissor Sisters I dont feel like dancing helt ultimat. Så nu vet ni alla hur sakta jag går.
Open your eyes med Guano Apes går också bra. Sedär vilken tur att man har 17-åriga slynglar i Leksand på sitt msn som förser en med bra musik.

Sen simmade jag en timme utan värmeljus för att gottgöra gårdagen. Lyx!
Därmed var min barnfria tid slut och jag stekte pyttipanna och slevade i mattermosen för att plocka upp 11-åringen på ishallen för vidare färd till deras match mot Husum. Det blev storvinst som vi firade med att äta ute han och jag på tu man hand. Den övriga familjen var i Skellefteå och såg Modo få spö.

För att riktigt sätta pricken över i har jag och bästisen legat i varsitt hörn av min soffa och sett ikapp ungefär en miljon avsnitt av Desperate Housewives i sällskap med en tetra rödvin. Jag är på banan igen!

Jag skulle just kliva in i badhuset, för att varva ner i värmeljusens sken, när min nyhetschef ringde och ville att jag skulle åka ut på en älgolycka. Så jag vände hem, rafsade ihop block, penna och kamera. Eftersom det är så becksvart är det bra att ha någon form av reflex också.

Jag har en reflexväst med det informativa ordet 'Press' på. Tror ni jag hittade den efter kontorsflytten? Naturligtvis inte. Det är ju liksom ingen tid till att leta heller när sånt här händer.

Däremot hängde 11-åringens reflexväst i hallen. En väldigt fin neongrön som han brukar ha när han spelar hockey på gatan.
Inte förrän jag skulle kränga den över huvudet på olycksplatsen upptäckte jag att han gjort vissa förändringar på den.

Så jag har roat polisen med att kliva runt i en reflexväst med nummer 26 på ryggen. Egenhändigt dekorerad av sonen med en gammal fin vattenfast bred tuschpenna. Det stod dessutom Anton Lundqvist på den, man vill ju ha med spelarnamnet också.
Nämnde jag att jag dessutom var ett lagkaptensämne? Jag hade ett tydligt A på bröstkorgen.

Efter en riktig stressdag där jag fick stryka dagens simpass av ren tidsbrist såg jag fram emot en ensam promenad i mörkret igår kväll.
Mina benhinnor gillar inte riktig asfalt och skogen är inget alternativ för en mörkrädd 44-åring. Därför brukar jag knata runt på löparbanan 200 meter från mitt hus. Varv på varv. Jag vet, man ser ut som en idiot när man stavgår där runt, runt och därför har jag förlagt de passen till kolmörker. Det finns nämligen inga lampor där.

Så jag snörde på mig gympaskorna , tog stavarna och min Mp3-spelare och tänkte alternera mellan Ola Salos ljuva röst och eventuellt bara tystnad och vindbrus om det kändes bättre.
''Morsan, ska du gå, då hänger jag med och springer'' säger 11-åringen och innan jag vet ordet av står han färdig bredvid mig.
''Kul'' säger jag. Åhnej, är vad jag tänker. Där rök den hjärntömmande timmen.

Så vi börjar gå. Sonen pratar på. När vi är framme vid löparbanan klickar han igång sin mobil och Eminem rappar genom tystnaden.
''Den här är skitbra morsan, kan du ta den i din ficka, medan jag springer''
Blödig som jag är har jag inte hjärta att slå av den, när han är så entusiastisk.

Så där går vi, varv på varv. Han intervalltränar och springer 60-meterssprint på långsidorna. Jag taktfast med stavar. Till Eminem. Jag kan inte påstå att jag blir mer peppad när jag försöker lyssna på texten. Shake that ass, sjunger han.
''Ill put a stick in your ass'' tänker jag.

Efter nio varv är jag hjärtligt less på Eminem. Hjärnan känns inte sådär helt pigg och alert heller. Men 11-åringen är glad som en lärka och kollar sin stegräknare.
''Jag ska lägga in några fler låtar på mobilen mamma, så får vi lite omväxling''

Jag längtar tillbaka till tiden när det bara var Iron Maiden i hans medvetande. Run to the hills känns onekligen mer textmässigt för en sen promenad än Shake that ass!

Ungarna övar olika böjningsformer. 16-åringen och hennes kompis sitter i soffan och rabblar. Go, went gone, cut, cut, cut. Det känns bra att de tar studierna på allvar tänker jag och fortsätter med matlagningen.

Plötslig ropar 16-åringen.
''Mamma, vi har ett problem. Säger man kåt på eller kåt i?''

Storebror skrattar sig fördärvad. Jag är inte säker på att jag borde svara.
Jag undrar vilken skolbok de jobbar med nu?

Det är matchdag och maken springer runt som en, i mina ögon, yr höna inför matchen. Han har massor att göra och har tusen bollar i luften, varav säkert ett antal kommer att studsa lite snett och ställa saker och ting på ända.
I småföreningarna är det per automatik så att det inte finns avlönat folk som ser till att allting funkar. Det finns en gigantisk föräldrakraft som håller reda på matchstrumpor och hängslen i alla hockeyfamiljer.
Vid sidan av sina egna små eller stora hockeyspelare jobbar man för andras också. Man står i cafeterian, sitter i biljettinsläpp, skriver statistik, kollar dörrar så ingen smiter in utan att betala, skriver protkoll, diskar,blablabla i all oändlighet.
Man är kort sagt, en förutsättning för att att organisationen ska funka.

Särskilt innan match.
''Du jag måste ner på hallen tidigare, skjutsar du mig?''säger maken som in i det sista har suttit med nåt nytt himla hockeymail som måste svaras på.
Jag är inte ett dugg pigg på det eftersom jag jobbar och ska iväg sen själv, men eftersom jag vet att det här inte är förhandlingsbart, eller att det blir jag som får gå så säger jag ja. Vår andra bil åkte en timme tidigare med barn som skulle träna och spela match.

Några minuter senare kommer han nerspringande med andan i halsen.
''Du, vi måste förbi och handla bananer''
''Bananer? Vi har massor av satsumas hemma''
''Jamen det är till laget, någon hade glömt att fixa det, kan vi åka nu?''

Jag släpper det jag har för händer och kliver snällt i skorna. På affären är det hur lång kö som helst och maken kommer stressad ut ur butiken med några kassar bananer. Jag hinner nätt och jämt släppa av honom och styra bilen hemåt innan nästa telefonsamtal kommer.

''Du, kan du fixa hit potatismjöl''
''Potatismjöl?? Ska ni laga mat eller spela hockey?''
''Sluta nu''
'' Potatismjöl, vad i hela friden ska ni ha det till''?
''Materialaren i A-laget skulle ha det''
''Jaha, hur mycket då?''
''Ta litegrann''
''Hur mycket är litegrann''
''Vänta ska jag höra'' ( Här hör jag honom vråla åt matrialaren)
''Det räcker med en påse''
''Jamen hur stor påse då? En kasse? En enliters? En deciliter?''
''Vet inte, ta lite bara'' lyder det informativa svaret.
''Räcker det att jag är där en halvtimme innan match eller ska han talka in nån spelare med det??''
''Vänta ska jag höra'' ( Nytt vrål till materialaren''
''Det är bra om du är här då''

Det är liksom ingen ide att ufrågasätta. Jag häller över ''litegrann'' potatismjöl i en påse men stoppar för säkerhets skull hela paketet i ryggsäcken ifall jag skulle ha missuppfattat det där med litegrann. Rätt vad det är orsakar jag en förlust bara för att jag inte hade tagit med tillräckligt med potatismjöl!

Jag hinner precis ut på bron innan nästa samtal kommer.
'' Du, kan du ta med tändstickor också?''

Bananer , potatismjöl och tändstickor. Ska de ha pysselkväll? Det där orkar jag inte ens ifrågasätta. Jag vänder bara och hämtar asken och levererar, punktligt en halvtimme innan match.

På väg upp till läktaren funderar jag på om Björklöven har ett gigantiskt skafferi i sitt matrialförråd. Ligger sockerbitar, potatismjöl och bananer sida vid sida med tändstickor prydligt uppradat. Eller har de också mammor som kommer flåsande från affären i sista stund?

Det där med mat i förhållande till pengar kan man säga mycket om. När min svärfar firade födelsedag för några år sedan skulle han firas på restaurang i Skellefteå. Barnbarnen fick vara med och titta på menyn. Naturligtvis var det inte mycket som tilltalade min Anton. Han tyckte vi kunde åka på Max och äta hamburgare.

Lite matkultur av annat slag än Max skrovmål vill man ju att de små liven ska lära sig, så vi försökte väl måla upp en bild av hur trevligt det skulle bli att äta just på den där restaurangen högt uppe på Vitberget. Och oj, vilken spännande mat vi skulle få och oj vad fint upplagt det skulle vara och oj vad god glass det skulle bli till efterrätt.
Han lät sig inte imponeras så värst.

Vi åkte dit, han åt väl nån spagetti eller korv för hur mycket pengar som helst, jag minns inte riktigt. Däremot minns jag vad han sa när vi passerade kyparen.
- Mamma, varför är det så att ju dyrare maten är, ju äckligare är den?

Ska man därifrån dra slutsatsen att devisen 'Gratis är gott' gäller i alla lägen?

Jag står med kundvagnen i konsumkön och läser förstasidan på kvällstidningarnas bilagor. Expressens Leva och Bo verkar intressant. 21 nya kök. Jag skulle behöva åtminstone ett av dem.
Där finns också en intervju med stjärnkocken Caroline Hofberg, som just har kommit ut med sin tionde kokbok. Caroline står där rosig och lycklig i sitt prydliga kök och bekänner laster som att hon älskar fiskbullar. Sådär så att jag inte ska behöva känna att jag är en dålig människa.

Men så kommer den. Hemligheten.
""Caroline använder bara färska grönsaker när hon lagar sin ljuvligt vackra och goda mat""
Bit i den du fembarnsmamman!

Är det därför vardagsköttfärsen ser så gråtrist ut i min tappning? Jag rannsakar mig själv omedelbart och bedyrar att jag inte fuskat så värst mycket senaste veckorna. Ungarna har aldrig ätit så mycket aubergine som nu. Visst slank det ner några förpackningar krossade tomater, men det var en rent ekonomisk fråga. Vem har råd att göra köttfärssås på färska tomater i en storfamilj. Med vanlig lön?

Det är nu jag får för mig att kolla kassakvitton på vad jag egentligen har handlat den senaste veckan. I min ständigt oordnade plånbok hittar jag en massa knöliga kvitton. Jag säger bara en sak. Caroline måste vara miljonär.

Den senaste veckan har jag handlat frukt och grönsaker för 800 kronor. 800 skattade kronor. Det är så man vill dö. För till det där kommer ju kött och fisk och mjöl och ris och andra basvaror. Bananer för 60 spänn äter barnen upp på ett mellanmål om det vill sig illa.

I nästa ögonblick funderar jag på hur mycket snabbmat man kunde få för de där pengarna. Jag gissar att ungarna skulle kunna äta sig bra mätta på Max för 800 spänn. Färdiglagat.

Alltså. Jag är beredd att ställa mig på barrikaderna. Sänkt frukt och grönsakspris! Höjd skatt på kvällstidningsbilagor. Eller nåt.
Sen ska jag också göra köttfärssås på färska tomater och glittra med ögonen.

Det är idag man ska känna sig pigg och utvilad. Man har ju haft en ledig helg. Ändå känns det som att man har farit runt som en skållad råtta. Jag undrar om det skulle ha känts likadant om man hade varit singel utan barn? För ganska mycket kretsar ju ändå kring barnen. Badhuset, ishallen, sporthallen. En unge har varit på zonläger med fotbollen i två dagar, en på scouthajk, en på hockeymatch i Östersund unt so weiter.

Det enda riktiga glappet jag hade var i går morse vid niotiden när jag hade en timme på mig att gå ner till ishallen, en promenad på fem kilometer. Skulle hämta bilen, som försvann klockan sex på morgonen när storson och man skulle till ishallen. Annars skulle jag inte kunna hämta scouten i Fårskär, eftersom stora bilen var utlånad till fotbollskörningen. Logistik värdig ett mindre världskrig!
Well, skön promenad tänkte jag. Gissa om det regnade. Dessutom fick jag skavsår UNDER foten?!?

Å andra sidan. Hade jag nu varit singel och barnlös kanske jag hade supit till på någon krog i den desperata jakten på meningen med livet, eller nåt. Och hur trött hade jag inte varit idag då?
Och tänk efter hur ont i fötterna man har efter en krogkväll i högklackat?

Å tredje sidan hade jag inte haft sju korgar ovikt tvätt i källaren. Och eventuellt kanske jag hade insett att meningen med livet kunde vara en lat söndag i soffan framför en bra dvd med mörk choklad som tillbehör?
Nu nobbade jag ett glas vin med svägerskorna på lördag kväll, för att hinna träffa man ( som serverade kvällsfika på nåt hockeyläger på Norrskenshallen) och hinna prata med Isa (som mellanlandade djupfryst från fotbollslägret) och dessutom hinna lägga upp lite saker på en hemsida jag pysslar med.
Wine or work liksom.

Livet är fullt av mariga val, som hon säger så vist, Sjöhäxan Ursula.

Jag är inte känd som någon djurvän. Inte så att jag hatar dem, jag tycker bara att de är ointressanta.
För att säkerställa att jag aldrig ska behöva ha djur i mitt hus gifte jag mig med en allergiker. Ett mycket smart drag.

Men min image som djurens fiende får sig då och då en knäck. Som idag när jag lovade rasta kompisens hund på lunchen. Jag hinner gå ungefär 100 meter innan den första stannar och frågar om vi har skaffat hund.
Nej, absolut inte!
På promenadvägen runt fick jag samma fråga åtta gånger under en timme. Då kan jag snabbt räkna ut hur många ytterligare som har sett mig och ANTAR att jag skaffat hund!

Nästa gång ska jag låna ett barn och gå med. Undrar hur många som tror att jag har fått fler ungar då?

Har ni sett "När lammen tystnar" ? Jag är ingen älskare av sånna där otäcka filmer, jag är alldeles för lättskrämd. Med åren har jag insett att det bara är korkat av mig att se dem, för det innebär att jag inte kan sova på flera nätter. Som en barnunge springer jag de sista stegen uppför källartrappen, livrädd för att "någon" ska rycka tag om fotlederna på mig. Nej, jag ska absolut inte se sånt.
En av de mer otäcka typerna jag kan minnas är Hannibal. Men plötsligt kan jag inte låta bli att göra mitt bästa för att vara som han. Ja, inte äta folk och sådär, men skrämma livet ur ungarna. Jag har nämligen fått min nya sömntandställning. Den i snorgrönt.

Det första jag gjorde var att stoppa den i munnen och smyga in hemma och vråla samtidigt som jag halvgapade. 11-åringen blev skiträdd. De övriga tyckte bara att jag var äcklig.
Men, en intressant detalj är att vår nattvandrande lille son inte har dykt upp i dubbelsängen sedan mamma började se ut som Hannibal på nätterna.

Min man är inte så imponerad. Den enda fördelen han kan se med den där gröna grejen är att jag inte kan prata när jag har den i munnen. Eller jo, jag sluddrar liksom, men han behöver inte lyssna på vad jag säger. Det där gör att vi kommer att somna utan nattgräl för all framtid.
Jag funderar seriöst på om man inte kan få tag i en sån där som man kunde sätta fast på ungarna när man ville ha lugn och ro. Eller varför inte en till min man när han ska följa med på Leksandsmatch? En blå och vit.

Födelsedag innebär en massa bakning. Tårtorna gjorde jag själv, men eftersom jag är lika lat som min övriga familj försöker jag naturligtvis lägga ut bakningen på mina barn.

Förutom storsäljaren Morotsmuffins hade Anton åtagit sig att baka sånna där runda bollar gjorda av kakao, havregryn, socker och smör, vilka är rullade i pärlsocker.
Kärt barn har många namn. I min barndom hette de negerbollar. Under min utbildning till förskollärare fick man lära om till chokladbollar. Och i livets hårda skola har jag fått lära mig ännu mer om hur man benämner bollarna.

Min chokladbollsiver kom av sig lite de åren vi hade en familj från Somalia som grannar. Det var nog innan en av de där otaliga födelsedagarna som vi höll på att baka 'bollar i köket barnen och jag. In kom tre av de somaliska grannbarnen.
''Oh, ni baka sånna där jättegoda'' utbrast ett av grannbarnen.
''Ja, vi bakar chokladbollar'' svarade jag pedagogiskt.
Grannbarnet tittade förvånta på mig och utbrast:
''Är det sånna chokladbollar? Hemma på vårat hus vi säger negerbollar''

Ibland tror jag att man överarbetar en del saker här i världen.

Födelsedagar är normalt ganska hektiska morgnar. Alla ska iväg någonstans, oftast rätt tidigt dessutom. Men idag på Julias 16-årsdag, var precis alla tidsmakter med oss. Småsykonen var lediga från skolan och födelsedagsbarnet själv behövde inte åka förrän kvart i elva. Till och med min man hade en stängning på förskolan och var den som skulle iväg tidigast av oss - halv tio.

Jag tror det är första gången jag haft alla paket klara kvällen innan. Normalt brukar jag sitta och bita av tejpbitar och leta saxar tidigt den morgonen. Vi slår allt som oftast in våra paket i VK, både för pappersåtervinningen och för att vi varit utan presentpapper tusen gånger.

Nu har det blivit sport att hitta ''rätt'' artiklar och tidningsbilder som pryder framsidan på paketen, man slår ju inte in en present med en Lövenbild på till exempel.

11-åringen håller på att baka sina morotsmuffins inför storasysters 16-årsdag i morgon.
''Mamma, vill du ha ett gott råd'' undrar han.
''Mmmmm'' svarar jag
''Grilla aldrig marshmallows över stearinljus''
''Ehhh...nähä..? ''
''Det smakar stearin '' säger han innan han försvinner ut ur köket.

Jag inser att han har skaffat sig erfarenheten någonstans. Jag är inte säker på att jag vill veta när, var, hur just nu.

Skulle någon av er packa in en 90-åring i skuffen på en Volvo och sträckköra bortåt hundra mil? Jag försäkrar - det går. Min mormor fyller 91 år idag. Det är inte alla förunnat att ha kvar sin mormor när man själv närmar sig 45. Men mormor lever och även om hon blivit lite tröttare med åren, så finns det ändå lite gnista kvar.
Mormor har levt att typiskt bondeliv, ständigt arbetande och alltid låst. Visst drömde hon om att resa, åtminstone till Göteborg där min lillebror bor. Men det blev liksom aldrig av.
Så ifjol när mormor fyllde 90 tyckte min syster och jag att det var dags. Hur svårt kan det vara?

När jag berättade om våra planer för min man blev han alldeles blek.
"Ni kommer att ta livet av henne"
Jodå, visst fanns det en kalkylerad risk. Men å andra sidan tänkte vi att då skulle hon i alla fall dö lycklig efter att ha sett Göteborg och brorsans bostad. Och på något sätt kändes det som att det hon skulle uppleva de närmaste dagarna, skulle vara värt om hon nu skulle tappa några dagar av livet. Dessutom är syrran sjuksköterska och kör ambulans så jag kände mig i rätt säkra händer om något skulle hända längs vägen. Eftersom mormor, som dessutom är diabetiker, inte är så duktig på att gå några längre sträckor lånade vi med oss en rullstol.

Fredag den trettonde oktober gav vi oss iväg, sent, sent på natten. Jag hade varit i Skycom och sett Björklöven-Leksand medan min syster hämtade mormor och packade ner det hon skulle ha med sig. Stackars mormor var lite förvirrad, hon var inte särskilt förvarnad eftersom vi trodde att hon mest skulle oroa sig för vad vi skulle hitta på. Vi byggde om syrrans Volvo 745 till bårbil och stoppade om mormor liggande bak i bilen och sen gav vi oss iväg. Vi turades om att köra hela natten raka spåret till Göteborg, där vi tog in på hotell följande morgon.
Det enda otäcka tyckte mormor var när vi körde genom ett vägarbetsområde i Sundsvall och hon trodde det var jordbävning.

Mormor var på ett strålande humör. Bara att bo på hotell två nätter var en upplevelse. Och vi lämnade förstås inget åt slumpen. Mormor provade ismaskin, skoputsningsapparat, minibar, ja precis allt som fanns. Hon var fascinerad av frukostbuffén där vi tvingade i henne plättar. Vi rullade hår, lackade naglar och masserade hennes gamla ben. På dagarna hade vi rullstolsrace i Göteborg tillsammans med brorsan och hans familj. Vi fikade på dyra caféer, åt på asiatisk restaurang och mormor som inte smakar vin i vanliga fall, tog både ett och två glas. Hon var som en ny människa.

På hemvägen hann vi med att ekipera henne i Borås, titta på Vadstena kloster och göra McDonaldsdebut för mormor som sörplade i sig currydressing med sugröret. Det är ju inte lätt att veta vad man ska använda till vad. Vid fyratiden på natten stannade vi i Sundsvall och tankade och åt korv. Mormor sov knappt en blund på hemvägen, hon var så uppspelt. Väl hemma vid sjutiden på morgonen la vi i säng mormor och gav oss av till våra jobb. Mormor sov ungefär en hel vecka efter det där.

Två månader senare bröt mormor benet och hamnade på sjukhem. Vi var glada att vi inte hade väntat med den där turen.

Men nu är det en ny hemlig resa på gång. Idag fick hon en ny resa i födelsedagspresent. Vi hade spånat hejvilt om att kanske åka utomlands till något varmt land, men det kändes lite vågat just nu. Istället är planen att åka på nöjeskryssning med mormor till Helsingfors om några veckor.

Och den där flygresan till Teneriffa, ja den kanske vi tar när hon fyller hundra?

Jag sitter mitt i skärselden. Runt omkring mig smattrar spanska glosor, ordkunskap på svenska och högläsning av räknetal för klass fem. Tre barn frågar olika saker ungefär samtidigt. Som kronan på verket försöker jag jobba lite vid sidan om. Det är inte så smart.
Framför allt är det inte effektivt.

Finns det förresten ett ord som heter avhärda? Hur gör man när man härdar av någon? Gör personen extra känslig?
När man är inne på det åttahundrasjuttioelfte svenska ordet, samtidigt med matten blir man less.
''Olle och hans tjugonio klasskamrater åker på skolresa i fem dagar och tre av klasskamraterna blir uppätna av björnar, sju får skoskav och dör av akut stafylokockinfektion och två dör av överdoser, hur många elever försvinner i snitt varje dag''

Nä, så står det ju inte, förstås. Men det skulle onekligen liva upp mig och få mig att skärpa mig lite, istället för det som står där nu.

Hur som helst är jag trött och less och när avhärda har följts av depraverad (min förklaring blev för obscen för att återge här) dogm (varför tänker jag genast på Ingmar Bergman?) och dagtinga ( trodde det var på väg ut ur ordlistan) orkar jag inte med kombinationen av matte, spanska och svenska längre. Jag vill helst bara få tyst på dem och tänka en enda tanke färdig själv.

Då frågar 15-åringen ''Vad betyder blasé''
''Det är en beskrivning av dig när du kommer hem från skolan''
''Vaddå menar du?''
''Man ligger i soffan och skiter i allt och säger Och, Typ, Oh scary eller coooool utan att bry sig det minsta om vad som händer runt omkring en.
''Jag visste det. Du hatar mig''

Jag skulle också ha kunnat svara att blasé är en rimlig beskrivning av mitt tillstånd just nu.

Klart det blev en förlust igår. Vad annat kunde jag vänta mig. Och som jag led med lille målvakts-Eddie i Leksand.
Men idag är det ny dag nya tag, och då menar jag verkligen nya tag.
Jag har haft en egen kontorslokal som jag nu har sagt upp till årsskiftet. Gott om tid att röja ur och kasta en massa tänkte jag. I går ville en bekant hyra lokalen och komma in så fort som möjligt. Senast torsdag.
Där rök helgen, men å andra sidan kommer det att vara jätteskönt när det är gjort.
Då slipper jag skjuta på det där till mitt i värsta julstressen, för det finns en viss risk att ett uppskjutarproffs som jag hade gjort det.

Och medan jag städar och sorterar och kastar så försöker jag vara smart och hitta geniala lösningar på hur man ska få in 40 kvadrat på åtta kvadrat.
Det är ekvationslösning på hög nivå!

Jag är inte bara en värdelös fru idag. Jag är dessutom en dålig mamma!
Gissa om sonen hade lyckats blöta ner sig från topp till tå i skolan. Och gissa vem som inte hade extrakläder där? Så nu ringde läraren mig och undrade om jag kunde komma dit med något torrt åt sonen som satt och huttrade i korridoren.

Jag har något vagt minne av att jag har packat ungefär tretusen extraomgångar kläder åt honom, men på något märkligt vänster finns de ändå aldrig där.

Well, han var i alla fall genomsur från halsen till fötterna.
''Jag snurrade med snurrgungan och blev så yr så jag råkade gå bakåt i en vattenpöl när jag klev av'' löd förklaringen.
Det såg mest ut som att han hade lyckats gå bakåt i en simbassäng, typ tre meter djup. Med sand och gyttja i.
Nu har vi säkert orsakat stopp i något avlopp när vi bytte om på en av skoltoaletterna.

Som kronan på verket upptäcker jag att han har MINA matchsockar på sig. MINA Leksands-strumpor?!?
Alltså. Jag har köpt de där strumporna i tron att ingen av Skellefteå-AIKarna i familjen någonsin skulle sätta på sig dem. NU har jag ertappat både man och son med dem. Har de ingen heder i kroppen?

Dessutom kommer alltid dåliga omen tre och tre, det vet ni väl. Sur man, genomsur son...vad mer kan hända idag? En sur mamma för att Leksand får spö av Malmö ikväll?

Om någon hade lagt fram en skilsmässohandling och en penna för sådär en timme sen så hade jag gladeligen skrivit under!

Ibland kan man bli fullständigt vansinnig på den man man levt ihop med i 23 år. Och jag kan bli ännu mer irriterad på att han alltid anser sig ha rätten att avsluta diskussionen genom att smälla igen en dörr eller i alla fall lämna rummet. Precis som i morse!

Fast då hade han förstått hunnit gasta ur sig en massa ilska först, precis enligt grälplanen. Och jag hade hunnit säga i lugn och överlägsen ton, att han beter sig som en barnunge. Man punktmarkerar liksom ut varandra och det blir inga överraskande anfall direkt. Båda lagen känner varandra för väl, tänker jag.

Det enda som egentligen händer är att jag är på ett jädra dåligt humör just nu och det trots att jag ska se rolig hockey ikväll! Blä!

Vi hade förresten för ett antal år sedan en präst här som åkta fast för fortkörning och tappade körkortet.
Eftersom det ännu längre tillbaka fanns några ur samma skrå som levde lite tvivelaktigt på fritiden så ville den här prästen förekomma ryktesspridningen.
Så nästa söndag stod han i predikstolen och berättade att han tappat körkortet för fortkörning.

Nu funderar jag som bäst på hur jag ska annonsera mitt cyklande. Ska jag nöja mig med bloggen eller ska jag skaffa mig en cykelkeps med någon informativ text?
''Jag har fortfarande körkort- och är nykter även när jag cyklar'' Eller nåt i den stilen?

Där jag bor vet folk vad andra gör. Ibland är det skönt, inbland är det kanske mindre bra. Som häromdagen när jag cyklade till sjukgymnasten.
Jag har från i höst bestämt mig för att ta alla tillfällen till så kallad gratismotion. Alltså tar jag inte bilen på kortare sträckor än fem kilometer, såvida det inte är toktaskigt väder, man har 87 liter mjölk att släpa hem eller tre barn som ska fraktas med hockeytrunkar.

Jag kan ju lätt bli lite manisk i mina infall. När 11-åringen hade övernattning knappa fem kilometer hemifrån och skulle ha madrass och sovsäck levererat dit, brottades jag med mitt samvete. Det slutade med att jag packade fast allt på cykeln och stretade ner i motvind på cykeln.

Så jag cyklar, dag som natt, halvlångt som kort. Det där har ju folk observerat förstås, förundrat sig över, men det är ju inte många som frågar. Förrän häromdagen. När jag parkerade cykeln stod där en liten dam som tordes.
'Jasså, du cyklar idag igen' säger hon.
'Ja, jag försöker hålla mig igång' säger jag.
'Igår såg jag dig med bilen' säger hon.
'Jo, ibland måste man ju' säger jag och känner mig nästan lite skamsen för att jag har hemfallit åt sånna laster som att ibland använda bilen.
'Ja, jag blev lite förvånad' säger hon.
'Jaså' säger jag och tänker att det är väl rent förbannat att man inte ens kan köra bil en dag utan att någon ska ha synpunkter på det också.
'Jo, vi trodde ju att du blivit av med körkortet nu när du cyklar jämt'

Haha, det är väl helt underbart? Här försöker man undvika hjärtinfarkt och genast tror folk att man har kört rattfull. Ja eller kanske kört för fort.

Morotsmuffinsen från hemkunskapen i skolan fortsätter att rosa marknaden hos 11-åringen. Igår fick han för sig att han skulle baka efter träningen och eftersom det där är det enda recept han egentligen kan, så fick det bli morötterna igen.

Jag hade två kompisar hemma på middag och alla övriga var utflugna på diverse träningar och möten. Lite tråkigt var det förmodligen att baka ensam i köket så han kom ut till oss i uterummet, med den stora skålen och satt och rörde med sleven. Rörde och rörde. Efter en stund tuttar han belåtet på smeten.
'Nu mamma, nu är den helt klar, för nu ser den ut som kattspya'

'Ehhhh...okej?' säger jag och tittar ner i den där gråorange smeten som faktiskt kan liknas vid just kattspya.
'Ja, dom sa på skolan att när smeten ser ut som kattspya, då är den klar'

Jag gissar att 'dom' i det här fallet inte är hans lärare. I så fall skulle jag gärna vilja läsa receptet.
'Rör om till smeten ser ut som kattspya'.

Det kanske finns en pedagogisk poäng med det också?

Jag tror att mitt dagliga gröt-tvång har gett resultat. Vanligtvis serveras fiberhavregrynsgröt, men i morse så var det ebb i fiberpåsen. Alltså blev det vanlig havregrynsgröt, sån som Anton skulle ha tjurat livet ur sig över för bara ett halvår sen. Idag var det helt andra tongångar.
"Vad är det här för gröt" undrar han glatt.
"Vanlig havregrynsgröt, som du alltid skrek över förut" svarar jag.
" Den här var ju mycket godare än den där brungråa vi äter nuförtiden" säger han belåtet.

Isa sitter tyst, djupt försjunken i gröttallriken. När hon ätit klart och går för att ställa in tallriken i diskmaskinen säger hon att den faktiskt var lite klisterlik den här gröten.
" Fiberhavregryn är mycket godare. Den här känns lite ryggradslös"

Det kanske är något för framtida grötreklamen.
Fiberhavregryn - grynet med ryggrad.

Anton har just kommit hem från sin hockeyträning och står i köket och gör kvällsfika. Isa ligger utslagen framför ett av de otaliga märkliga program som snurrar runt just nu. ID heter det. Man ska gissa folks identiteter. På den andra kanalen sänds hockey.

Anton lägrar sig framför TV:n och säger till syster att byta kanal.
- Sätt på hockeyn, Modomatchen, säger Anton.
- Varför det, du gillar väl inte Modo heller, svarar Isa.
- Nä, jag vill bara se att de förlorar så jag vet vilka jag kan reta i morgon.

Så går det till i en hockeyfamilj.