Det har varit några hektiska dagar och som kronan på verket har det inte gått att komma in på bloggen den minut man haft över. Jag blir sjukt stressad när datavärlden inte funkar!

Jag har gjort några nya iakttagelser i alla fall. Alla belysningar kring nya skolan släcks på pricken klockan 23.00. Det upptäckte jag är jag var ute och gick mina varv på löparbanan. Shit vad mörkt det blev!
Fast man vänjer ju ögonen så småningom även om banorna är svarta de också.

Den andra iakttagelsen är att folk lägger sig ganska punktligt på kvällarna. Lamporna släcks vid ungefär samma tidpunkt i husen här omkring. Där snett efter 23.00 går en magisk gräns.

Det fick mig att tänka på när jag väntade barn och grannarna hade spaning på vårt hus för att se när det bar till. En morgon hade en granne varit förbi till min mamma och sagt att de kvällen innan trodde att vi va inne på förlossningen. Varför det? undrade min mamma förstås.
”Jo, klockan halv tio var det mörkt i huset och de har aldrig lagt sig före oss så länge de bott här, så vi tänkte att nu har de nog åkt till förlossningen”

Ibland tycker jag det är lite sött med de där sociala kontrollen.

Det här blev ju en riktigt bra dag ju! SKulle stå och kursa korv för en lokal förening på den stora mässan i Norrrskenshallen men slapp det, då en herre förbarmade sig över mig och lät mig slippa. Tack Leif!

Så istället stavgick jag en timme som en furie runt löparbanan fyrtiotre varv eller nåt. I dagsljus. Nu har jag inga skrupler längre. Eller som en kompis uttryckte det: Du har helt enkelt kommit ut ur garderoben.
Jag svarade att jag hade tänkt komma i min garderob.

The Ark är lite för snabba att gå till. Samma sak med de flesta Backyard Babies låtarna på min Mp3a. Däremot är Scissor Sisters I dont feel like dancing helt ultimat. Så nu vet ni alla hur sakta jag går.
Open your eyes med Guano Apes går också bra. Sedär vilken tur att man har 17-åriga slynglar i Leksand på sitt msn som förser en med bra musik.

Sen simmade jag en timme utan värmeljus för att gottgöra gårdagen. Lyx!
Därmed var min barnfria tid slut och jag stekte pyttipanna och slevade i mattermosen för att plocka upp 11-åringen på ishallen för vidare färd till deras match mot Husum. Det blev storvinst som vi firade med att äta ute han och jag på tu man hand. Den övriga familjen var i Skellefteå och såg Modo få spö.

För att riktigt sätta pricken över i har jag och bästisen legat i varsitt hörn av min soffa och sett ikapp ungefär en miljon avsnitt av Desperate Housewives i sällskap med en tetra rödvin. Jag är på banan igen!

Jag skulle just kliva in i badhuset, för att varva ner i värmeljusens sken, när min nyhetschef ringde och ville att jag skulle åka ut på en älgolycka. Så jag vände hem, rafsade ihop block, penna och kamera. Eftersom det är så becksvart är det bra att ha någon form av reflex också.

Jag har en reflexväst med det informativa ordet ’Press’ på. Tror ni jag hittade den efter kontorsflytten? Naturligtvis inte. Det är ju liksom ingen tid till att leta heller när sånt här händer.

Däremot hängde 11-åringens reflexväst i hallen. En väldigt fin neongrön som han brukar ha när han spelar hockey på gatan.
Inte förrän jag skulle kränga den över huvudet på olycksplatsen upptäckte jag att han gjort vissa förändringar på den.

Så jag har roat polisen med att kliva runt i en reflexväst med nummer 26 på ryggen. Egenhändigt dekorerad av sonen med en gammal fin vattenfast bred tuschpenna. Det stod dessutom Anton Lundqvist på den, man vill ju ha med spelarnamnet också.
Nämnde jag att jag dessutom var ett lagkaptensämne? Jag hade ett tydligt A på bröstkorgen.

Efter en riktig stressdag där jag fick stryka dagens simpass av ren tidsbrist såg jag fram emot en ensam promenad i mörkret igår kväll.
Mina benhinnor gillar inte riktig asfalt och skogen är inget alternativ för en mörkrädd 44-åring. Därför brukar jag knata runt på löparbanan 200 meter från mitt hus. Varv på varv. Jag vet, man ser ut som en idiot när man stavgår där runt, runt och därför har jag förlagt de passen till kolmörker. Det finns nämligen inga lampor där.

Så jag snörde på mig gympaskorna , tog stavarna och min Mp3-spelare och tänkte alternera mellan Ola Salos ljuva röst och eventuellt bara tystnad och vindbrus om det kändes bättre.
”Morsan, ska du gå, då hänger jag med och springer” säger 11-åringen och innan jag vet ordet av står han färdig bredvid mig.
”Kul” säger jag. Åhnej, är vad jag tänker. Där rök den hjärntömmande timmen.

Så vi börjar gå. Sonen pratar på. När vi är framme vid löparbanan klickar han igång sin mobil och Eminem rappar genom tystnaden.
”Den här är skitbra morsan, kan du ta den i din ficka, medan jag springer”
Blödig som jag är har jag inte hjärta att slå av den, när han är så entusiastisk.

Så där går vi, varv på varv. Han intervalltränar och springer 60-meterssprint på långsidorna. Jag taktfast med stavar. Till Eminem. Jag kan inte påstå att jag blir mer peppad när jag försöker lyssna på texten. Shake that ass, sjunger han.
”Ill put a stick in your ass” tänker jag.

Efter nio varv är jag hjärtligt less på Eminem. Hjärnan känns inte sådär helt pigg och alert heller. Men 11-åringen är glad som en lärka och kollar sin stegräknare.
”Jag ska lägga in några fler låtar på mobilen mamma, så får vi lite omväxling”

Jag längtar tillbaka till tiden när det bara var Iron Maiden i hans medvetande. Run to the hills känns onekligen mer textmässigt för en sen promenad än Shake that ass!

Ungarna övar olika böjningsformer. 16-åringen och hennes kompis sitter i soffan och rabblar. Go, went gone, cut, cut, cut. Det känns bra att de tar studierna på allvar tänker jag och fortsätter med matlagningen.

Plötslig ropar 16-åringen.
”Mamma, vi har ett problem. Säger man kåt på eller kåt i?”

Storebror skrattar sig fördärvad. Jag är inte säker på att jag borde svara.
Jag undrar vilken skolbok de jobbar med nu?

Det är matchdag och maken springer runt som en, i mina ögon, yr höna inför matchen. Han har massor att göra och har tusen bollar i luften, varav säkert ett antal kommer att studsa lite snett och ställa saker och ting på ända.
I småföreningarna är det per automatik så att det inte finns avlönat folk som ser till att allting funkar. Det finns en gigantisk föräldrakraft som håller reda på matchstrumpor och hängslen i alla hockeyfamiljer.
Vid sidan av sina egna små eller stora hockeyspelare jobbar man för andras också. Man står i cafeterian, sitter i biljettinsläpp, skriver statistik, kollar dörrar så ingen smiter in utan att betala, skriver protkoll, diskar,blablabla i all oändlighet.
Man är kort sagt, en förutsättning för att att organisationen ska funka.

Särskilt innan match.
”Du jag måste ner på hallen tidigare, skjutsar du mig?”säger maken som in i det sista har suttit med nåt nytt himla hockeymail som måste svaras på.
Jag är inte ett dugg pigg på det eftersom jag jobbar och ska iväg sen själv, men eftersom jag vet att det här inte är förhandlingsbart, eller att det blir jag som får gå så säger jag ja. Vår andra bil åkte en timme tidigare med barn som skulle träna och spela match.

Några minuter senare kommer han nerspringande med andan i halsen.
”Du, vi måste förbi och handla bananer”
”Bananer? Vi har massor av satsumas hemma”
”Jamen det är till laget, någon hade glömt att fixa det, kan vi åka nu?”

Jag släpper det jag har för händer och kliver snällt i skorna. På affären är det hur lång kö som helst och maken kommer stressad ut ur butiken med några kassar bananer. Jag hinner nätt och jämt släppa av honom och styra bilen hemåt innan nästa telefonsamtal kommer.

”Du, kan du fixa hit potatismjöl”
”Potatismjöl?? Ska ni laga mat eller spela hockey?”
”Sluta nu”
” Potatismjöl, vad i hela friden ska ni ha det till”?
”Materialaren i A-laget skulle ha det”
”Jaha, hur mycket då?”
”Ta litegrann”
”Hur mycket är litegrann”
”Vänta ska jag höra” ( Här hör jag honom vråla åt matrialaren)
”Det räcker med en påse”
”Jamen hur stor påse då? En kasse? En enliters? En deciliter?”
”Vet inte, ta lite bara” lyder det informativa svaret.
”Räcker det att jag är där en halvtimme innan match eller ska han talka in nån spelare med det??”
”Vänta ska jag höra” ( Nytt vrål till materialaren”
”Det är bra om du är här då”

Det är liksom ingen ide att ufrågasätta. Jag häller över ”litegrann” potatismjöl i en påse men stoppar för säkerhets skull hela paketet i ryggsäcken ifall jag skulle ha missuppfattat det där med litegrann. Rätt vad det är orsakar jag en förlust bara för att jag inte hade tagit med tillräckligt med potatismjöl!

Jag hinner precis ut på bron innan nästa samtal kommer.
” Du, kan du ta med tändstickor också?”

Bananer , potatismjöl och tändstickor. Ska de ha pysselkväll? Det där orkar jag inte ens ifrågasätta. Jag vänder bara och hämtar asken och levererar, punktligt en halvtimme innan match.

På väg upp till läktaren funderar jag på om Björklöven har ett gigantiskt skafferi i sitt matrialförråd. Ligger sockerbitar, potatismjöl och bananer sida vid sida med tändstickor prydligt uppradat. Eller har de också mammor som kommer flåsande från affären i sista stund?

Det där med mat i förhållande till pengar kan man säga mycket om. När min svärfar firade födelsedag för några år sedan skulle han firas på restaurang i Skellefteå. Barnbarnen fick vara med och titta på menyn. Naturligtvis var det inte mycket som tilltalade min Anton. Han tyckte vi kunde åka på Max och äta hamburgare.

Lite matkultur av annat slag än Max skrovmål vill man ju att de små liven ska lära sig, så vi försökte väl måla upp en bild av hur trevligt det skulle bli att äta just på den där restaurangen högt uppe på Vitberget. Och oj, vilken spännande mat vi skulle få och oj vad fint upplagt det skulle vara och oj vad god glass det skulle bli till efterrätt.
Han lät sig inte imponeras så värst.

Vi åkte dit, han åt väl nån spagetti eller korv för hur mycket pengar som helst, jag minns inte riktigt. Däremot minns jag vad han sa när vi passerade kyparen.
– Mamma, varför är det så att ju dyrare maten är, ju äckligare är den?

Ska man därifrån dra slutsatsen att devisen ’Gratis är gott’ gäller i alla lägen?

Jag står med kundvagnen i konsumkön och läser förstasidan på kvällstidningarnas bilagor. Expressens Leva och Bo verkar intressant. 21 nya kök. Jag skulle behöva åtminstone ett av dem.
Där finns också en intervju med stjärnkocken Caroline Hofberg, som just har kommit ut med sin tionde kokbok. Caroline står där rosig och lycklig i sitt prydliga kök och bekänner laster som att hon älskar fiskbullar. Sådär så att jag inte ska behöva känna att jag är en dålig människa.

Men så kommer den. Hemligheten.
""Caroline använder bara färska grönsaker när hon lagar sin ljuvligt vackra och goda mat""
Bit i den du fembarnsmamman!

Är det därför vardagsköttfärsen ser så gråtrist ut i min tappning? Jag rannsakar mig själv omedelbart och bedyrar att jag inte fuskat så värst mycket senaste veckorna. Ungarna har aldrig ätit så mycket aubergine som nu. Visst slank det ner några förpackningar krossade tomater, men det var en rent ekonomisk fråga. Vem har råd att göra köttfärssås på färska tomater i en storfamilj. Med vanlig lön?

Det är nu jag får för mig att kolla kassakvitton på vad jag egentligen har handlat den senaste veckan. I min ständigt oordnade plånbok hittar jag en massa knöliga kvitton. Jag säger bara en sak. Caroline måste vara miljonär.

Den senaste veckan har jag handlat frukt och grönsaker för 800 kronor. 800 skattade kronor. Det är så man vill dö. För till det där kommer ju kött och fisk och mjöl och ris och andra basvaror. Bananer för 60 spänn äter barnen upp på ett mellanmål om det vill sig illa.

I nästa ögonblick funderar jag på hur mycket snabbmat man kunde få för de där pengarna. Jag gissar att ungarna skulle kunna äta sig bra mätta på Max för 800 spänn. Färdiglagat.

Alltså. Jag är beredd att ställa mig på barrikaderna. Sänkt frukt och grönsakspris! Höjd skatt på kvällstidningsbilagor. Eller nåt.
Sen ska jag också göra köttfärssås på färska tomater och glittra med ögonen.

Det är idag man ska känna sig pigg och utvilad. Man har ju haft en ledig helg. Ändå känns det som att man har farit runt som en skållad råtta. Jag undrar om det skulle ha känts likadant om man hade varit singel utan barn? För ganska mycket kretsar ju ändå kring barnen. Badhuset, ishallen, sporthallen. En unge har varit på zonläger med fotbollen i två dagar, en på scouthajk, en på hockeymatch i Östersund unt so weiter.

Det enda riktiga glappet jag hade var i går morse vid niotiden när jag hade en timme på mig att gå ner till ishallen, en promenad på fem kilometer. Skulle hämta bilen, som försvann klockan sex på morgonen när storson och man skulle till ishallen. Annars skulle jag inte kunna hämta scouten i Fårskär, eftersom stora bilen var utlånad till fotbollskörningen. Logistik värdig ett mindre världskrig!
Well, skön promenad tänkte jag. Gissa om det regnade. Dessutom fick jag skavsår UNDER foten?!?

Å andra sidan. Hade jag nu varit singel och barnlös kanske jag hade supit till på någon krog i den desperata jakten på meningen med livet, eller nåt. Och hur trött hade jag inte varit idag då?
Och tänk efter hur ont i fötterna man har efter en krogkväll i högklackat?

Å tredje sidan hade jag inte haft sju korgar ovikt tvätt i källaren. Och eventuellt kanske jag hade insett att meningen med livet kunde vara en lat söndag i soffan framför en bra dvd med mörk choklad som tillbehör?
Nu nobbade jag ett glas vin med svägerskorna på lördag kväll, för att hinna träffa man ( som serverade kvällsfika på nåt hockeyläger på Norrskenshallen) och hinna prata med Isa (som mellanlandade djupfryst från fotbollslägret) och dessutom hinna lägga upp lite saker på en hemsida jag pysslar med.
Wine or work liksom.

Livet är fullt av mariga val, som hon säger så vist, Sjöhäxan Ursula.

Jag är inte känd som någon djurvän. Inte så att jag hatar dem, jag tycker bara att de är ointressanta.
För att säkerställa att jag aldrig ska behöva ha djur i mitt hus gifte jag mig med en allergiker. Ett mycket smart drag.

Men min image som djurens fiende får sig då och då en knäck. Som idag när jag lovade rasta kompisens hund på lunchen. Jag hinner gå ungefär 100 meter innan den första stannar och frågar om vi har skaffat hund.
Nej, absolut inte!
På promenadvägen runt fick jag samma fråga åtta gånger under en timme. Då kan jag snabbt räkna ut hur många ytterligare som har sett mig och ANTAR att jag skaffat hund!

Nästa gång ska jag låna ett barn och gå med. Undrar hur många som tror att jag har fått fler ungar då?