Sonens vita examenskläder höll sig vita ungefär så länge som jag trodde. Det vill säga tills han rörde sig i dem. Helt förutsägbart ligger de i tvättmaskinen redan. Fast skorna är bättre än igår eftermiddag i alla fall.

Jag sitter och väntar på att döttrarna ska komma hem från sina avslutningsfester. Julia är på fest med sina gamla klasskompisar. Isa är på Artedi goes wild och det ska bli intressant att höra hur det var där.
Det har varit fullt ös hela dagen trots att jag bara hade två olika examensföreställningar i kyrkan. Det har funnits år när vi haft fyra.
Jag insåg att vi aldrig mer kommer att ha några barn på låg- och mellanstadiet.
Det känns väldigt konstigt att minstingen ska börja sjuan.

Jag måste berömma prästen Moa Beaks fantastiska avslutningstal för både sexorna och åttorna. Moa kan verkligen konsten att göra saker intressanta och hålla sig på en sådan perfekt nivå. Man ledsnar aldrig på hennes tal.

Dagens tradition: Bananstubbe hos syrran till examensfika.

Dagens sprint: Min man som legat pall hela dagen och bara gjort sprintsträckor mellan säng och toalett. Han har gjort rusningar sådär en gång i halvtimmen och börjar vara ruskigt startsnabb!

Dagens överraskning: Den kanonkorta avslutningen för sjuorna och åttorna. Man hann inte ens börja vrida på sig.

Dagens "det kunde jag räkna ut innan": Sonens vita examenskläder som höll sig vita i fem minuter och som landade i tvättmaskinen cirka 30 sekunder efter att han kommit hem.

Dagens gladaste: Min 15-åring som fick stipendium "för sina exceptionella resultat och betyg och för att hon alltid vill utvecklas och lära sig mer" eller "plugghäststipendiet" som hennes bror raskt döpte om det till. 300 kronor rikare blev hon på kuppen.

Dagens mest frusna: Min syster som envisades med tunn, ärmlös lila klänning i gråvädret, trots att hon borde ha lärt sig att hon fryser halvt ihjäl varje år.

Dagens skratt: Sexornas sång till lärarna där magister Linus Engman ( som just blivit vuxen, haha) fick sig en skrapa för sina "gubbskämt".

Dagens tröttaste: Som vanligt JAG, som just nu ser fram emot att få lägga huvudet på kudden.

Tur som en tokig. Det var min mans konstaterande när brorsonen provade kostymen i natt. Min man vet hur svårt det är att hitta kläder när man närmar sig två meter i längd. Den där kostymen är köpt på en specialbutik i Göteborg.
Vad är oddsen för att en ung man på 195 cm ska hitta en kostym som passar perfekt, någonstans i Övik eller Umeå en vecka innan studenten? Mycket höga.
Vad är oddsen för att han ska hitta en kostym som sitter som gjuten, halv ett en natt i Nordmaling, kvällen innan studenten? Knappast ens spelbara.

"Jag tror inte du fattar vilken tur du har" sa min man medan brorsonen drog en lättnadens suck.
"Köp en lott, det är din turdag"
På väg hem från firandet fick min man frossa och innan vi var hemma var han totalt sänkt.
Efter att ha legat dubbelvikt i badrummet och "tillbett porslinsguden" ligger han nu nerbäddad under dubbla täcken och livnär sig på alvedon.
Själv har jag gnuggat Antons vita gympaskor med miljöfarligt klorin, bytt snören och putsat för att rädda det som räddas kan inför morgondagens examen. Kläderna har han lagt i en prydlig hög.
Nu är det flickfrisering som gäller och sen blir det sängen. Jag är sjukt trött efter en väldigt kort natt i natt.

Idag är det studentexamen för min brorson. Ja, jag konstaterar att klockan har passerat midnatt och därför är det ju faktiskt onsdag. Jag var just på väg isäng men nu blev det ändrade planer.
För fem minuter sedan ringde samme brorson och undrade om min man hade en vitskorta och en kavaj att låna ut. Han har vuxit rätt mycket på längden nu under våren och jag gissar att kvällens sena provning av kostymen han trodde han kunde ha gick åt pipsvängen.
Så snart kommer han hit och hämtar en förhoppningsvis någorlunda passande outfit.
Det är tur att det finns andra jämnlånga i släkten.

Där vilar tydligen varken stress eller brådska inför studenten. Snacka om att ha is i magen. Jag undrar om han har egen slips och om hans skor passar?
Annars blir det kärvt för jag vet ingen som har så stora fötter som han i den härfamiljen!

Mina vinterbleka fötter ser inte riktigt ut som i turistbroschyrerna från Grekland, men vad tusan. Nu är det äntligen sommar!

Förkylning till trots kunde jag inte låta bli att bada fötterna igår när jag var ute på en havsstrand. Den första mer ordentliga känslan av att det faktiskt är sommar. Det är nästan badvärme i vattnet nu.

Det andra säkra sommartecknet är cirkusen som slår upp sitt tält ett kvarter från mitt hus. Min sommar brukade börja när man jobbade på tomten sent på kvällen och hörde cirkusmusiken genom tältduken. Så igår kväll satte jag mig ute på gräsmattan en stund bara för att få uppleva den där sommarkänslan. Avlägsen cirkusmusik och nedgående sol.
Där upptäckte jag ett säkert sommartecken till. Jag höll på att bli ihjälbiten av mygg!

Det är ju tur att man bara minns de där trevliga sakerna från år till år.

Den där elefanthistorien blev ju nästan ännu roligare nu när jag fick ’The true version’ av mamman till tjejen som blev av med sin mobil.

’Den blev inte kliven på utan elefanten tuggade på den tills ngn ringde på den och den började vibrera då spottades den ut. Våran dotter blev utan sin mobil. Och hon är INTE särskilt nöjd! ’

Jag tycker ändå det var lite snabbtänkt och kreativt att ringa till mobilen om det nu fanns en tanke bakom det. Fast jag förstår att Moa som blev av med mobilen inte är glad, och jag förstår att den som tänkte skoja till det inte heller är glad.
En onödig och dum grej som med perspektiv några år framåt ändå säkert kan skrattas åt. En sån där bra händelse för barnens framtida bröllopstal!
Elefanter är inte att leka med, i något avseende. Jag hoppas det löser sig för alla.

Idag har jag kört igenom tre poliskontroller på olika ställen i kommunen. Det måste väl vara någon form av rekord? Däremot har jag inte blivit stoppad i någon av dem.

Ett stenkast från mitt hus betar lamadjuren för fullt , medan elefanterna äter mobiltelefoner.
Dagens happening i Nordmaling var nämligen alla cirkusdjur 50 meter från skolgården.
Dagens tröttaste förälder var nog den som "tänkte sätta ut sitt barn till försäljning på blocket".
Sonen hade räckt fram kompisens mobiltelefon till elefanten, som i ett nafs hade snappat åt sig den och sedan råkat kliva på den enligt skvallret.
Mobilen var sig inte lik efter det. Föräldern till den skojfriske sonen var sig nog inte heller lik. Jag kan lätt sätta mig in i känslan. Blocket skulle med största sannolikhet kunna ha en egen rubrik med "Barn säljes" mellan varven.

Jag snörvlar vidare, men inte värre än att jag masade mig iväg på fotboll med Anton till Vännäs i morse. Hann förbi morsan och fick en låda plantor också, så nu har jag satt ett barn på att gräva ner dem i rabatten ikväll.
Efter det att har min man ringt till våra myndiga barn för att försäkra sig om att de ska rösta i EU-valet idag. "Jag vill inte fostra några soffliggare".
Den journaliststuderande dottern hade naturligtvis redan röstat i Stockholm och blev närmast förnärmad över att ens få frågan. Sonen skulle rösta efter tennisen, så vi går väl och firar att Söderling vinner Franska öppna då kanske?

Vi brukar ta med oss ungarna till vallokalen för att de ska ha koll på hur det går till när man röstar och sen brukar vi gå ut och äta eller göra något annat festligt för att fira valdagen.
Anton hade varit och ätit av ’valfläsket’ som ’dansken’ i Socialdemokraterna serverade på nationaldagen och ’det var så gott att man borde rösta på dem’.
Det är tydligen inte bara vägen till mannens hjärta som går genom magen?

Jag känner mig lite tjålig. Gnällig. Irriterad.
Efter ett par dagar med värk i leder och något som skulle kunna definieras som gigantisk mensvärk i kombination med ett njurstensanfall på fel sida, small det bara till i huvudet i tisdags morse. Det gick inte ens att vara uppe, så ont hade jag . Jag tog en tablett, gick tillbaka till sängen vid 10-tiden och väcktes av sonen när han kom hem från skolan kvart i fyra. Och annars hade jag nog sovit än?.känns det som.
Sen dess har jag varit febrig, mina små fötter mer liknat ett par oformliga fotbollar och ögon och näsa rinner.
Eftersom jag tror jag har lärt mig något sedan förra vårens idiot-tilltag att jobba tre veckor med feber ligger jag därför med fötterna i högläge och funderar rent av på att kolla mitt blodtryck.
Lillsonen har åkt till Norrbyskär på klassresa och jag hoppas de inte blåser bort på vägen.

Själv ligger jag nerbäddad i soffan och tittar på när systersonen spelar NHL på Xboxen. Han har fått tidigt sommarlov från förskolan och eftersom det miss-stämmer en del mellan syster och svågerns jobb så har han och hans 8-årige bror sovit över här i natt. Nu är brorsan i skolan och jag håller ett öga på minstingen tills han och bror blir hämtade i kväll av svågern.
Att ligga i soffan och se Ottawa spela hockey, alternativt se Leo härska i Lego Starwars, känns fullt tillräckligt för mig idag.

Vi har just landat hemma efter födelsedagskalas hos morsan som fyller 67 år idag. Vi blev ju inte så många till middagen eftersom flera av barnbarnen bor långt härifrån och en del andra jobbade eller tränade. Ändå tyckte morsans grannar att det såg fullt ut med de 20 tallrikarna på middagsbordet.
Det är ju en rätt komisk situation att man själv tycker det är lite halvtomt när vi bara är 20. Normalt är vi ju sådär 30 stycken om vi fem syskon är där med våra respektive och barn.
Alltså äter vi middag i etapper och leker hela havet stormar under tiden. Lämnar man sin plats är den upptagen innan man hinner blinka.

Somrarna är lugnare för då är ungarna snabbare vid matbordet. Idag har de badat i sjön och det vara bara kallt att doppa sig, sen gick det bra, enligt rapporten. Jag kände inte den minsta längtan att kasta mig i vattnet. Men badtunnan såg inbjudande ut.

Jag läser just min kollega Björn Forsgrens recension av Whitesnake. Han skriver bland annat att han såg Whitesnake 2008. Han måste ju ha skrivit fel tänker jag lite förstrött innan jag läser vidare. Han menar väl 1988?
Det är då jag liksom vaknar till. Jag inser plötsligt att när jag åkte till London sommaren 1982 för att se bland annat Whitesnake och AC/DC, då var Björn inte ens påtänkt. David Coverdale var 31 när jag såg honom svänga med sitt mickstativ. I lördags var han 58 år. När jag såg Ritchie Blackmore gå loss i Rainbow på Castle of Donington hade min kollega Björn typ fem år kvar till sin födelse. När jag och killarna i mitt plojband spelade Guilty of Love på en hårdrockfestival i Hörnefors hade lill- Björn långt kvar till jordelivet. Shit!
Jag som alltid tror att vi är ungefär jämngamla vuxna människor när vi pratar hockey i telefon.

En påminnelse om min dödlighet har denna dag lämnats mig. That´s for sure!

Å andra sidan var Johnny Rotten 53 år innan jag såg ungdomsidolerna Sex Pistols live första gången. Och Coverdale och jag kanske blir gamla samtidigt?