Veckan för psykisk hälsa

Av , , 2 kommentarer 21

Under hela vecka 45 arrangeras veckan för psykisk hälsa, med anledning av det lägger jag ut ett tidigare inlägg (2018-01-10) på samma tema:

Länge har jag suttit och funderat på att skriva det här inlägget, och nu känner jag att det är dags. Det ska handla om något som har påverkat mig mycket i min vardag, något som varit tabu, jobbigt och extremt främmande för mig själv, nämligen ångest.

2014 var en tungt år för mig på många sätt. Jag jobbade (100%), skrev mitt examensarbete (100%), drev valarbete i min S-förening och levde i en väldigt destruktiv relation. I december samma år återstod endast mitt jobb, tack och lov, men året som gått hade ändå påverkat mig och har fortsatt att göra det.

Varför? Jo, i december 2014 började jag känna mig illamående. På morgonen, på dagen, på kvällen, ja i princip hela tiden. Eftersom jag har ett hiatusbråck antog jag att det var anledningen till illamåendet. När det gått några veckor med konstant illamående valde jag ändå att söka mig till vårdcentralen. Jag hade svårt att äta, åka bil, prata i telefon och mycket annat. Vardagen fungerade helt enkelt inte längre.

Väl på vårdcentralen beskrev jag mina problem för läkaren, svaret från densamme blev inte direkt vad jag hade väntat mig. Läkaren konstaterade att jag hade en ”värre variant av panikångest”. Säga vad man vill om hur psykisk ohälsa behandlas inom vården, men jag fick ett jättebra och seriöst bemötande av min läkare, som tog allt på fullaste allvar.

Vad hände sen då? Jo, jag fick ångestdämpande medicin och jag fick gå på samtal för att hitta sätt att dämpa ångesten. Det har hjälpt till viss del, men ångesten har aldrig försvunnit helt. Idag så är jag nästan fri från ångest, nästan. Ibland händer det att den återkommer, men absolut inte i samma utsträckning som 2014/2015. Ångestdämpande medicin fungerade bra för mig, men den hade sina bieffekter. Under perioden 2014/2015 hade jag mycket ångest och medicinerade därför utifrån det. Effekten av medicinen blev trötthet förutom att den lindrar symptomen av ångest, jag började även känna mig likgiltig inför många saker. Ett vandrande skal.

På grund av bieffekterna började jag minska medicineringen och istället försöka uthärda ångesten, och i slutänden så har det varit det som hjälpt mig dit jag är idag, men det har kostat. Det har kostat tillfällen, möten och interaktioner där jag deltagit men inte kunnat koncentrera mig på annat än illamåendet och paniken som kryper fram i varenda jävla del av kroppen. Det har kostat att jag dragit mig tillbaka från sociala sammanhang och relationer till personer som jag faktiskt vill bevara.

För mig är ångest en komplicerad fråga, anledningen till det är att jag alltid känt att jag haft kontroll över mitt eget huvud. Jag trodde helt enkelt inte så mycket på det innan jag själv drabbades, men tji fick jag.

En annan jobbig aspekt av ångesten är all tabu kring det. Hur andra och jag själv ser på sjukdomstillståndet. Jag ville inte att andra skulle se mig som tokig, svag eller andra negativa saker som numera känns helt ologiska att andra skulle tänka. Därför valde jag länge att inte säga något om det, vilket jag istället borde ha gjort eftersom det säkerligen hade lindrat symptomen.

Varför har jag nu valt att skriva det här inlägget? Tja, kanske får det någon som ännu inte sökt hjälp att göra det. För mig är det viktigt att tabustämpeln kring psykisk ohälsa försvinner och att fler vågar ta tag i sina problem. Nu har jag inte haft en diagnos där det på något sätt har varit en fara för mitt liv, jag har alltid varit motiverad när det gäller att bekämpa symptomen. Men det gäller inte för alla, sjukdomsbilden är individuell och vissa lider verkligen extremt mycket och gör ibland vad som helst för att slippa ångesten. Jag hoppas också att det här inlägget kan verka som en förklaring för en del som kanske undrat.

För många av er som har läst den här texten kommer det här säkerligen som en nyhet. Andreas har ju alltid varit Andreas, och det stämmer fortfarande. Den enda skillnaden är att ni nu vet att jag har kämpat och delvis fortfarande kämpar med något jag själv inte kan ta på, som har plågat mig mer än mycket annat. Men en dag kommer jag vara kvitt det helt, det har jag bestämt mig för.

Tack för att du läste!

2 kommentarer