Vision och praktik

Av , , Bli först att kommentera 16

Tidigare har jag skrivit om min syn på ideologiernas roll i samhället och i politiken. En ideologi är en idé om hur samhället ska styras och i sin helhet en utopi.

Nu kommer vi till det knepiga – praktiken. På vilket sätt kan medborgarna se att den politik jag för är kopplad till den ideologi jag står för? Varför förespråkar jag en utopi som verkar ouppnåelig?

Ptja, så här tänker jag kring det.

När jag började min politiska bana berodde det mycket på visioner. Visioner om en värld där vi inkluderar istället för exkluderar, där vi ger varandra förutsättningar utifrån behov och gemensamt bygger ett samhälle som är håller – och håller ihop. Som visionär är det lätt att brinna, men även att bli bränd när förutsättningarna dyker upp.

Kan ni se den ideologi jag står för i de val jag gör som kommunpolitiker?

Jag hoppas det. Den jag är och de val jag gör har sin grund i den ideologi jag förespråkar. I utopin bygger val endast på ideologi, i verkligheten är det fler faktorer som spelar in. Ekonomin i synnerhet, tyvärr. Hade alla förutsättningar funnits för att nå ett samhälle där utopi råder hade det varit en enkelriktad väg mot visionens slutdestination. Kort sagt, vi kommer aldrig att få någon enkelriktad väg framåt. Däremot så kan vi röra oss framåt, krokigt och långsamt, haltande och flåsande. Pusselbitarna blir till en helhet som mer och mer, eller mindre och mindre, liknar den vision vi har. När jag gör mina val resonerar jag kring hur jag ska lägga pusslet för att få ett resultat som i slutänden reflekterar det samhälle jag vill ha, så gott det går.

Varför förespråkar jag en utopi som verkar ouppnåelig?

Enkelt, jag brinner än.

Bli först att kommentera

En lycklig fortsättning

Av , , Bli först att kommentera 20

Vem ska jag tro på
Tro på tro på tro på när
Tro på när allt är såhär
Jag hoppas ändå på ett lyckligt slut

Tomas Dileva (1987) sammanfattar rätt så bra vad vi alla vill ha och hoppas på – ett lyckligt slut. Frågan som dyker upp är förstås; vad är ett lyckligt slut? Ja, det är förstås individuellt. Kortsiktigt, långsiktigt eller någonstans däremellan. Oavsett vad, så tror jag att vi alla vill ha ett lyckligt slut eller en lycklig fortsättning på vad som komma skall.

Ifall du har kollat/lyssnat på kommunfullmäktige i din kommun så är det lätt att hitta olikheter gällande åsikter om nuläge och framtid, helt klart – men likheterna då? Vad är det lyckliga slutet/den lyckliga fortsättningen när det kommer till respektive parti?

Finns det visioner som bygger på realitet?
Finns det visioner som bygger på förhoppningar?
Finns det visioner?

Om vi nu bortser från att alla vill det bästa så är det ideologierna som skiljer oss åt. För mig har ideologi alltid varit viktigt, det är trots allt ideologierna som är grunden vi bär med oss mot framtiden. Det är ideologin som är grunden till det samhälle vi vill bygga.

Är ideologi viktigt? Ja, frågar du mig så är ideologi viktigt. För mig så är ideologi samsyn kring vilket samhälle vi vill ha och vilka grunder det ska stå på. Så bygger vi våra partier, så bygger vi vår framtidsvision. När jag föddes så hade Olof Palme tyvärr bragts om livet fyra år tidigare, men hans ord är fortfarande vägledande för mig. Han berörde ofta essensen av den ideologi jag står och vill verka för. Nedan finns hans
respons till Centerpartiets Thorbjörn Fälldin (länk till klippet – Olof Palme – Därför är jag demokratisk socialist):

Fälldin har ju tjatat på mig att jag ska tala om varför jag är socialist. Jag är en demokratisk socialist med stolthet och glädje. Jag blev det när jag for omkring i Indien och såg den fruktansvärda fattigdomen fast en del var oerhört rika, när jag for runt och såg en ännu mer förnedrande fattigdom, på sätt och vis, i Förenta Staterna, när jag som mycket ung kom öga mot öga med kommunismens ofrihet och förtryck och människoförföljelse i kommuniststaterna. När jag kom till nazisternas koncentrationsläger och fick se dödslistorna på socialdemokrater och fackföreningsmän.

Jag blev det när jag fick klart för mig att det var socialdemokratin som bröt marken för demokratin i Sverige, när jag fick klart för mig att det var socialdemokratin som lyft landet ur fattigdom och arbetslöshet med 30-talets krispolitik. När jag själv fick vara med och arbeta för ATP och fick möta de privilegierades socialistkampanjer när vanliga löntagare ville trygga sin ålderdom, för det var det ni höll på med då.

Jag blev det under många år av samarbete med Tage Erlander då jag lärde mig vad demokrati och humanism är och med nära vänner som Willy Brandt, Bruno Kreisky och Tryggve Bratteli, som riskerade livet i kampen om människovärdet.

Men viktigare är att jag bestyrks i min övertygelse när jag ser ut över världen, när jag ser krigen och kapprustningen och massarbetslösheten och klyftorna mellan människorna.
Jag bestyrks i min övertygelse när jag i vårt eget land ser orättvisorna öka, arbetslösheten tillta, spekulation och fiffel gripa kring sig.

När jag ser hur högerpolitiken i land efter land driver ut människor i arbetslöshet slår sönder tryggheten men ändå inte löser de ekonomiska problemen och när jag ser in i den framtid de borgerliga tydligen har att erbjuda där löntagarna ska bli fattigare och de rika rikare, där den sociala tryggheten blir bräckligare och lyxbåtarna fler, där solidariteten blir svagare och egoismen starkare, där de starka kan ta för sig och de svaga får ta skeden i vacker hand.

Visst är jag en demokratisk socialist. Jag är det med stolthet över vad denna demokratiska socialism har uträttat i vårt land, jag är det med glädje för jag vet att vi har viktiga arbetsuppgifter framför oss efter det borgerliga vanstyrets år.

Och med tillförsikt, för nu vet människor vad som händer med jobben och tryggheten och stabiliteten när högerkrafterna har ansvaret.

Jag är det på sätt och vis med ett roat leende för jag vet att den moderna svenska historien är full med värdefulla reformer som ni har skildrat som elak socialism men sedan slåss ni om att få äran av reformerna när människorna har fått erfarenhet av vad den betyder.

Visst Fälldin och Ullsten är jag demokratisk socialist; som Branting när han genomförde rösträtten; som Per-Albin när han bekämpade arbetslösheten på 30-talet och talade om folkhemmet; som Erlander när han byggde ut den sociala tryggheten och ATP. För det handlar om solidaritet och omtanke människor emellan. Och vad är egentligen Fälldin?

Bli först att kommentera

Är du en förebild?

Av , , Bli först att kommentera 20

Sociala medier är en märklig plats. Det är en plats där vi kan hålla kontakten med släkt och vänner, dela med oss av våra liv och förmedla information på ett snabbt sätt. Ja, vi kan göra det mesta, exempelvis skriva precis vad vi vill utan att behöva se någon i ögonen samtidigt. För mig har det alltid varit viktigt att veta vad som är sant och riktigt från ett objektivt perspektiv. Källkritiskt och ifrågasättande istället för subjektivt och dömande. Det irriterar många, men jag måste göra så.

Jag har nyttjat och varit väldigt engagerad i sociala medier en lång tid. Skapat och administrerat mindre och större communitys. Tyvärr har den arenan börjat nyttjas på ett sätt som för mig känns främmande. Tyvärr är det en stor del vuxna som bidrar till ett digitalt klimat vi vill att våra barn undviker.

Ända sen jag började engagera mig politiskt, blogga och delta i debatter i sociala medier har det slagit mig att det är helt okej att skriva vad som helst om vem som helst och vrida sanningen till sin egen fördel. Visst, det är inte min egen åsikt, men många verkar tycka så – eller några verkar tycka så.

Några vet precis vad du tycker.

Några vet att du har bakomliggande motiv.

Några vet att det är okej att skriva vad de vill om dig i sociala medier, speciellt eftersom ni aldrig behöver se varandra i ögonen.

Några vet sanningen om dig, för dig går det inte lita på.

Men, om vi nu ska vara lite källkritiska och ifrågasättande – hur pålitliga är egentligen några? Vem äger sanningen och hur kan vi komma åt den? Vet några mer om vad du tycker än vad du själv gör? Nedan följer några tips du kan använda dig av om du vill undvika att bli en av de några som delar alternativa sanningar och hävdar att dessa är fakta.

– Var tydlig med vad som är dina egna åsikter om det du delar med dig av inte är fakta.
– Var källkritisk och ifrågasättande.
– Ska du förmedla någon annans åsikt eller motiv -> se till att det verkligen är det, annars är det din åsikt om någon annans åsikt och det är något helt annat.
– Fundera över varifrån din information kommer och om det är en pålitlig, objektiv källa.
Var en förebild när det kommer till hur du, som vuxen, använder dig av sociala medier.

Och slutligen: Sociala medier är en fantastisk plats där vi har chansen att uttrycka oss på ett alternativt sätt och nå människor vi inte når fysiskt. Använd den möjligheten. Fundera och formulera. Tyck till och utvärdera. Ge ditt bidrag till ett bra samtalsklimat.

Tack för mig, tjeo!

Bli först att kommentera

Valet 2018

Av , , Bli först att kommentera 25

Nu är det bara några dagar kvar till valet, och jag känner att jag borde ha lagt ner mer tid på att skriva här. Det skrivna ordet är trots allt ett uttrycksmedel jag tycker om – och tycker fler borde sträva efter att använda på ett bra sätt. I alla fall, dagens inlägg kommer att behandla nuläget och mitt politiska engagemang här i Vilhelmina.

Jag kandiderar till kommunfullmäktige (plats 7) på Socialdemokraternas lista i Vilhelmina, och jag är så oerhört glad över att få göra det. Det finns så många kloka människor i mitt parti, de har lärt mig en hel del sen jag flyttade hem. De har säkerställt att jag kommer lägga mitt engagemang här – nu och framöver. På min valaffisch står det ”Snart är det min tur”, och visst kan det tolkas kaxigt. Min egen tolkning säger att det snart är min tur att göra många saker. Vi unga vuxna har ett stort ansvar och en stor utmaning framför oss, och snart är det vår tur att ta oss an den.

Vi tar så mycket för givet samtidigt som det politiska engagemanget verkar sina ut… Så tänkte jag ändå till jag fick se hur många som aktivt engagerar sig i Vilhelmina, kanske inte partipolitiskt – men ändå. Debatten på folkets hus lockade drygt 200 (!) personer. Annika deltog i debatten medan jag försökte söva Elsa och lyssna samtidigt. Det gick sådär.

Många frågar hur det går för mig och Annika nu när det är valtider. Håller vi sams? Ja, det gör vi faktiskt, oftast. En sak som är säker är att jag är väldigt stolt över henne, oavsett partifärg.

Gå och rösta. Gärna på mig och mitt parti, men helst överhuvudtaget.

Höres, hoj.

 

 

 

 

Bli först att kommentera

Nordiska motståndsrörelsen (NMR) utanför Tegs centralskola

Av , , Bli först att kommentera 27

Utan tillstånd demonstrerade NMR utanför en skola i Umeå. Organisationen skriver på sin hemsida att demonstrationen genomfördes utanför högstadieskolan på grund av att skolans rektorer tidigare ska ha sagt att de ska göra allt för att NMR:s propaganda inte ska nå eleverna.

I kommentarsfält på olika hemsidor börjar anhängarna krypa fram. ”Vi är redan etablerade och kommer snart ta över hela staden från onda krafter” är ett exempel på detta. Hur staden ska ”tas över” är oklart.

Jag tycker det är skrämmande att en organisation lyckas sprida så många felaktiga och vinklade budskap, utan vare sig fakta eller empati. Det är också skrämmande att de anser sig kunna kritisera alla andra, men samtidigt så tål de inte att få kritik… För mig är det ett bevis på bristfälliga argument och översittarfasoner.

Ni som sympatiserar med NMR kan gärna kommentera detta med ett sånt där översittarinlägg, det brukar ju funka bra. Höres, hej.

Bli först att kommentera

När ångesten knackade på

Av , , 7 kommentarer 41

Länge har jag suttit och funderat på att skriva det här inlägget, och nu känner jag att det är dags. Det ska handla om något som har påverkat mig mycket i min vardag, något som varit tabu, jobbigt och extremt främmande för mig själv, nämligen ångest.

2014 var en tungt år för mig på många sätt. Jag jobbade (100%), skrev mitt examensarbete (100%), drev valarbete i min S-förening och levde i en väldigt destruktiv relation. I december samma år återstod endast mitt jobb, tack och lov, men året som gått hade ändå påverkat mig och har fortsatt att göra det.

Varför? Jo, i december 2014 började jag känna mig illamående. På morgonen, på dagen, på kvällen, ja i princip hela tiden. Eftersom jag har ett hiatusbråck antog jag att det var anledningen till illamåendet. När det gått några veckor med konstant illamående valde jag ändå att söka mig till vårdcentralen. Jag hade svårt att äta, åka bil, prata i telefon och mycket annat. Vardagen fungerade helt enkelt inte längre.

Väl på vårdcentralen beskrev jag mina problem för läkaren, svaret från densamme blev inte direkt vad jag hade väntat mig. Läkaren konstaterade att jag hade en ”värre variant av panikångest”. Säga vad man vill om hur psykisk ohälsa behandlas inom vården, men jag fick ett jättebra och seriöst bemötande av min läkare, som tog allt på fullaste allvar.

Vad hände sen då? Jo, jag fick ångestdämpande medicin och jag fick gå på samtal för att hitta sätt att dämpa ångesten. Det har hjälpt till viss del, men ångesten har aldrig försvunnit helt. Idag så är jag nästan fri från ångest, nästan. Ibland händer det att den återkommer, men absolut inte i samma utsträckning som 2014/2015. Ångestdämpande medicin fungerade bra för mig, men den hade sina bieffekter. Under perioden 2014/2015 hade jag mycket ångest och medicinerade därför utifrån det. Effekten av medicinen blev trötthet förutom att den lindrar symptomen av ångest, jag började även känna mig likgiltig inför många saker. Ett vandrande skal.

På grund av bieffekterna började jag minska medicineringen och istället försöka uthärda ångesten, och i slutänden så har det varit det som hjälpt mig dit jag är idag, men det har kostat. Det har kostat tillfällen, möten och interaktioner där jag deltagit men inte kunnat koncentrera mig på annat än illamåendet och paniken som kryper fram i varenda jävla del av kroppen. Det har kostat att jag dragit mig tillbaka från sociala sammanhang och relationer till personer som jag faktiskt vill bevara.

För mig är ångest en komplicerad fråga, anledningen till det är att jag alltid känt att jag haft kontroll över mitt eget huvud. Jag trodde helt enkelt inte så mycket på det innan jag själv drabbades, men tji fick jag.

En annan jobbig aspekt av ångesten är all tabu kring det. Hur andra och jag själv ser på sjukdomstillståndet. Jag ville inte att andra skulle se mig som tokig, svag eller andra negativa saker som numera känns helt ologiska att andra skulle tänka. Därför valde jag länge att inte säga något om det, vilket jag istället borde ha gjort eftersom det säkerligen hade lindrat symptomen.

Varför har jag nu valt att skriva det här inlägget? Tja, kanske får det någon som ännu inte sökt hjälp att göra det. För mig är det viktigt att tabustämpeln kring psykisk ohälsa försvinner och att fler vågar ta tag i sina problem. Nu har jag inte haft en diagnos där det på något sätt har varit en fara för mitt liv, jag har alltid varit motiverad när det gäller att bekämpa symptomen. Men det gäller inte för alla, sjukdomsbilden är individuell och vissa lider verkligen extremt mycket och gör ibland vad som helst för att slippa ångesten. Jag hoppas också att det här inlägget kan verka som en förklaring för en del som kanske undrat.

För många av er som har läst den här texten kommer det här säkerligen som en nyhet. Andreas har ju alltid varit Andreas, och det stämmer fortfarande. Den enda skillnaden är att ni nu vet att jag har kämpat och delvis fortfarande kämpar med något jag själv inte kan ta på, som har plågat mig mer än mycket annat. Men en dag kommer jag vara kvitt det helt, det har jag bestämt mig för.

Tack för att du läste!

7 kommentarer

Läxornas vara eller inte vara

Av , , Bli först att kommentera 14

2018, nytt år och nya äventyr. Nu var det ett tag sedan jag skrev något här, men det har sina förklaringar. Den 25’e oktober fick jag och min sambo en liten flicka, Elsa. Hon kom till världen och tog oss med storm, samtidigt inledde jag min föräldraledighet som avslutades igår. Så nu har jag inlett vårterminen och valåret 2018, det ska bli spännande att se var det hela slutar.

Idag snubblade jag över en debattartikel på VK skriven av Ellen Kling (https://www.vk.se/2190148/laxor-stressar-och-befaster-klassklyftor). I inlägget skriver Ellen bland annat att läxor skapar stress samtidigt som de bidrar till att cementera klasskillnaderna i samhället.

Jag tycker att det Ellen skriver om stämmer till viss del, men samtidigt så tycker jag att det finns saker att ifrågasätta. Främst det hon skriver i den avslutande delen av inlägget:

”I de flesta fall används läxor som ett mätinstrument för att se vad eleverna har gjort och inte vad eleverna har lärt sig. Borde inte lärandet stå i fokus?”

Just den här delen blir väldigt generaliserande. Nu har jag jobbat några år som lärare, och jag känner inte riktigt igen mig i det hon skriver. Först och främst måste vi skilja på olika typer av läxor; vi har läxor där elever repeterar information som de har gått igenom under dagen och vi har läxor där eleverna får ny information med tillhörande uppgifter att lösa. En läxa med repetitiva inslag behöver föräldrar inte hjälpa till med, det ska inte vara uppgifter som eleverna inte kan lösa. Det är helt enkelt mängdträning och den vanligaste typen av läxa som lärare ger.

Lärare som ger eleverna läxor utan verktyg att lösa dessa är en helt annan femma och där håller jag med Ellen, men jag tycker dock att det är väldigt missvisande information kring hur lärare använder sig av läxor.

Nu låter det säkert som att jag försvarar läxorna, och så är det till viss del. Exempelvis så är det extremt viktigt med mängdträning när det kommer till språkinlärning, för då räcker skoldagen inte till – hur gärna man än vill det. Det kan vara så att man får ta hem tio glosor och träna på dem, för hjärnan kan inte träna in alla glosor under skoltid.

Jag förstår också Ellens resonemang kring föräldrar som inte kan hjälpa sina barn med läxorna på grund av bristande utbildning och tid, men föräldrar ska inte behöva hjälpa till med läxorna. Jag ger inga såna läxor, men jag ger läxor där eleverna får repetera just för att de ska klara sig så bra som möjligt. Jag tror nämligen att det ligger mer stress i att inte kunna något på ett test än att repetera något efter skolan.

Ciao!

Bli först att kommentera

Reflektioner från spåkulan

Av , , Bli först att kommentera 25

Det är lätt att börja fundera över hur Vilhelmina kommer se ut i framtiden. Inflyttning eller utflyttning? Framtidstro eller hopplöshet?

Personligen är jag av uppfattningen att vi ett tag framöver kommer att se ett större intresse gällande flytt till Vilhelmina. Redan nu kan jag se att många vill hitta en bostad, både inne i Vilhelmina – men också ute i byarna. Jag kan också se att vi har en del hemvändare som åter söker lyckan i Vilhelmina, flertalet i min egen åldersgrupp.

Så hur ska vi ta tillvara på den positiva utvecklingen som sker just nu då? Ja, det är en fråga jag själv sitter och grubblar på. Det känns lite som att det är en glöd som ligger och pyr (på ett positivt sätt), som vi nu måste blåsa igång så den tar fart och blir till eld!

Jag tycker att framtidstro är en grundpelare i ett samhälle. Vem skulle annars vilja bo kvar eller flytta in? Jag kan tycka att vi är på god väg till att skapa något som vi själva kan känna oss nöjda med på den fronten, dock så har vi mycket arbete kvar att göra.

Over and out.

10606583_10208514525486653_3519297370217404650_n

Bli först att kommentera

Dags att börja fundera

Av , , Bli först att kommentera 17

Den 17’e september är det kyrkoval. Då kan du som är 16 år och medlem i svenska kyrkan rösta på den nomineringsgrupp som du vill ska styra över kyrkan och dess verksamhet. Du kan läsa mer om detta här: https://www.svenskakyrkan.se/kyrkoval

Är du 16 år eller äldre och medlem i svenska kyrkan tycker jag att du ska gå och rösta!

Nu börjar det även närma sig valår för riksdagen, landstingen och kommunerna. Samtidigt börjar vi politiskt engagerade att trycka ner gaspedalen, trappa upp diskussionerna och valarbetet.

Ni som följt den här bloggen vet att jag under flera år engagerat mig i Umeå och (S) där. Nu är min ambition att delta i (S) i Vilhelminas valarbete. Det ska bli spännande att se hur det går. Jag hoppas på konstruktiva förslag, visioner och ett bra debattklimat.

En annan sak som jag hoppas på är att alla som är röstberättigade tar reda på ordentligt med fakta om alla partier. Min erfarenhet säger mig att man lätt röstar på en person – inte på ett parti. Med det sagt så säger jag inte att personerna på listorna inte har någon betydelse, för det har de i allra högsta grad. Jag tycker bara att man ska ta reda på fakta och hitta det bästa alternativt utifrån det.

Resultatet av det kommande valet är omöjligt att förutspå, än hur mycket vi vill spekulera kring opinionsmätningar. Därför är det viktigt att ALLA röstar. Det går inte att tänka ”Det ordnar sig även om jag inte röstar” – för då går det åt pipsvängen!

Hoj!

Bli först att kommentera

”Du måste se verkligheten”

Av , , 2 kommentarer 24

”Öppna ögonen” och ”Du måste se verkligheten” är två meningar som vanligtvis kommer från Sverigedemokraternas anhängare, men också en vanlig härskarteknik. Lite som ”Mäh, fattar du inte det?”. Det är något som gör mig väldigt frustrerad då de som skriver detta ofta inte har läst på eller har något annat än en subjektiv källa. Den här källan är vanligt ”Men jag har minsann hört” eller ”Jag har nog sett” och sedan går det inte att diskutera sakligt. Ju mer subjektivt något blir, desto mer extremt blir det också. Det blir också farligt.

Fortsätter jag att diskutera med SD’are blir de jag diskuterar med ofta kränkta eller går till personangrepp, utan att argumentera för sin sak. Eller så skriver jag om fel sak, om något som inte hör till ämnet. Det är ett sätt att undvika diskussion, och även det en härskarteknik. Jag har skrivit om det tidigare och jag säger det igen, kan man inte föra fram sin egen politik – på annat sätt än att påpeka vad som är fel med alla andras – så bör man kanske fråga sig om det man själv håller på med är bra.

Pä tal om att påpeka vad det är för fel på andra – det är mer ofta än sällan jag hör folk uttala sig om Stefan Löfven. Varför? Ja, det kan vara att han är ”en jävla sosse” eller ”den där odugliga svetsaren”. Något argument till varför finns inte, det bara är så. I mitt flöde på Facebook hittade jag en artikel som behandlar ämnet, jag tycker att den är läsvärd:

https://www.metro.se/artikel/pl%C3%B6tsligt-%C3%A4r-svetsare-ett-sk%C3%A4llsord-och-det-v%C3%A4nder-sig-i-magen-p%C3%A5-mig-xr

Som slutord vill jag uppmana alla SD’are som tagit på sig offerkoftan att ta av sig den – för i mitt flöde och i inläggen jag följer så är ni personerna som sprider mest hat.

Ifrågasätt gärna, jag kan hitta exempel på ungefär tre sekunder. Ifrågasätt gärna ifall jag går till angrepp mot SD’are också, ty detta är blott en reflektion över saker jag upplevt… och så jag är sjukligt less på sättet många ”argumenterar” på.

På tal om när det subjektiva blir farligt så har NMR (Nordiska MotståndsRörelsen varit på Almedalsveckan. NMR är praktexemplet på personer som ser världen genom en felvänd kikare. Jag blir frustrerad när jag funderar över hur man ens kan komma på att gå med i en sådan grupp. Det är en grupp som bara vill framföra extrema åsikter. Rasindelning av människor, förnekande av förintelsen och diktatur verkar vara saker de tycker om. Och våld förstås, för när argumenten tryter så tar den ordfattige till kroppsligt våld istället. Avslutningsvis så vägrar de prata om de blir ifrågasatta. Det, är farligt.

Höres, hej!

2 kommentarer