Jänhös…

…eller hjärnlös?

I helgen har K.E varit mitt skydd. Utan honom hade jag suttit i soffan hela helgen. Barnen hade nog sprungit som de ville. För första gången i hela mitt liv har inte ångesten jagat mig och effekten av det har blivit något av en tvärtom sitution. I vanliga fall har helgen varit full av aktiviteter så att mamman inte ska bli upphunnen av demoner men denna helg…Ja, vad f-n har jag gjort? Inte mycket. Tvättat, hängt tvätt, umgåtts med K.E och barn. Bio, syster med kraftansträngning. Ojoj, tänk så spännande…

Att vakna pigg innebär följande…Vad gör man?

Att inse att hemmet är i stort behov av uppryckning…Var börjar man?

Prata med människor….Under tvång då dagen går åt att förstå vad som händer med mig.

Framsteg…skulle skrivas ned. Ser dom inte förrän de passerat…

Skallen går för högvarv, jag analyserar, funderar på mitt liv ytterligare en gång. Förbannad över vården som är så jävla nonchalanta…DET ÄR MITT LI V som det experimenteras med….

Jag är lycklig, förvirrad, rädd om vartannat. Har tagit time-out. Patetiska, ta dagen som den kommer uttryck ligger jag med just nu.

Sömnen är inte min största rädsla i alla fall. Jag är på väg upp. Upp, upp och iväg!