Min vikt och kropp…

…intresserar många och ur olika aspekter.

Vissa för att de inte riktigt hinner med från gång till gång de träffar mig, andra…Ja, andra? För att de är avundsjuka, eller ja jag vet inte. Läget är i alla fall sådant att jag gått ned så pass mycket i vikt att jag är tillbaka i min ursprungsvikt sen tiden före jag blev sjuk och fick äta en massa skitmediciner som fick mig att se ut som en övergödd julgris. Då klagades det också, men då skulle jag gå ned i vikt. Detta varade dock under en betydligt kortvarigare period än när jag varit smalare än smalast till mina resliga 168 cm. Tyvärr blir jag lite nojig när folk påpekar att jag absolut INTE får gå ner något mer när man faktiskt gör ALLT för att gå upp lite. Tillslut blir det till en manisk tanke i min torktumlarhjärna. Idag pratade jag dock med min kloka och fina psykolog som till och med kollade min BMI (som ligger inom ramen för normalviktig) vi kom fram till att jag gör rätt, äter rätt och ska försöka få in ännu bättre mönster för matintaget för att motverka ännu mer "skinny-bones" på min stackars lekamen som ingen gillar just nu. Men jag var ännu smalare förr om åren. Det kan många vänner intyga så nu när jag kollat min BMI, vägt mig och vet att än så länge är det ingen fara, ja då fortsätter jag med samma näringsintag. Mat, inget godis då jag inte har något sötsug, ingen läsk för det är samma där, alkohol i måttliga mängder eller mer vid behov, fet mjölk, äkta grädde, smör och annat gott som jag alltid ätit.

Varför jag gått ned till min ursprungsvikt tror läkarkåren beror på min självsanering av alla skitmediciner jag blivit tilldelad. Men jag kan inte veta. Jag kan bara se hur jag ser ut och försöka hålla emot.

Ikväll lagas:

Khao Pad Gai med kyckling. Det blir en annan portion lovar jag!

Så alla som oroar, ni kan sluta. Allt är under kontroll. Lovar!