När man genomgår…

…DBT-behandling har jag insett att jag är i en ständig process. Brottas med tvivel om mitt eget vara och värde där min självkänsla kan vara lika med noll vissa dagar, för att sedan som en sol på horisonten stiga med den fasta förvissningen att jag är värd det här!

Med en cysta i hjärnan som upptäcktes 2007 men som vården (läs psyk) negligerat och inte följt upp tillsammans med neurokirurgen går jag igenom ångest och oro nästan varje dag och det är väl där jag vacklar som mest just nu. Mitt värde som människa och självkänslan har fått sig en rejäl knäck. Mitt bekräftelsebehov rasar i höjden och jag söker det som vanligt på fel ställen istället för att blicka inåt till mig och mitt jag.

Jag är värd den förändring jag genomgår, ALLA, är värda att få förändras. Frågan är bara om viljan finns eller vill infinna sig.

Men när ens hjärta suttit utanpå kroppen i nästan hela ens liv blir lätt 1 minut till hundra år när jag går för långt. Jag återgår i gamla fotspår, när något är obehagligt förstör jag och med kraft som inte går att hejda.

Som refrängen går i Daniel Adams Rays låt, Förlåt att jag aldrig sagt Förlåt: En oerhört insiktsfull text, vet jag att det faktiskt går att börja om, gång på gång så länge det inte bara är ord som bajsas ur på ett glänsande radband.

Jag ska hela mig själv denna vår för att kunna börja om och ge av hela mig till de människor som förtjänar det. I höst tar jag ännu ett steg framåt och försöker uppfylla de drömmar om min framtid som jag vill genomföra. Men först mig och det jag behöver. Men framförallt få veta vad som pågår i min hjärna och om cystan växt och vad som måste göras åt det.

Tack alla för ert enorma stöd just nu, ni som vet, ni som bara finns…

"Allting börjar om. Jag kan börja om
Jag behöver hela mig, så jag kan ge dig hela mig
När allting börjar om"