Det var bara en fråga om tid. Till sist kom dagen. Kristian Gidlund har lämnat oss. Han har funnit friden bortom smärta, ångest och oro. Vi är många som följt Kristians kamp mot cancern. Det har varit en lång resa och många tunga och tänkvärda inlägg. Bloggen berörde mig mycket djupt.

Jag var med när min farfar tynade. Blev uppäten. Smärtan trots morfin. Det var fruktansvärt. Jag minns att det enda som var sig likt, om jag bortsåg från hudens gula ton, var hans händer. De var lika stora som alltid. I övrigt fanns inte mycket kvar av den forna resliga karln. Cancern lyckades dock aldrig förstöra personen. Den stora kärleken, viljan, nyfikenheten och omtanken fanns kvar hos farfar in i det sista.

Runt tio dagar var jag med min farfar på sjukhuset i Piteå. Det var för mig det första dödsfallet. Det var overkligt. Det blev genast verklighet: Livet är ändligt och vi är här bara på lån. Jag bröt samman där och då. På sjukhusgolvet. I korridoren. Jag hörde hur pappa gick sönder. Den smärta som kom ur honom när han försökte prata med sin pappa och be honom komma tillbaka har etsat sig fast. Frågan ”Varför?”. Jag ser fortfarande hur tårarna föll och hur lakanet knöcklades i nävarna. Det var nog första gången. Han var så liten. Så hjälplös.

Det var den i särklass värsta stunden i mitt liv och bakom tangentbordet faller tårarna nu. Men bland all sorg på Piteå sjukhus fanns även skratt och mycket kärlek. Farfar visste att tiden var räknad, men han lät inte det styra ifall han kunde göra annat. I det Kristian lämnar efter sig kan vi läsa om en ung man som inte heller gav upp. Som tog till vara på dagen. Han berättade för oss om sitt liv. Sin kamp.

Vila i frid.