Snyggt och bra!

Av , , Bli först att kommentera 15
Vänsterns Studentförbund (VSF) på Umeå Pride 2013.

Vänsterns Studentförbund (VSF)
på Umeå Pride 2013.

Det var härligt att se att så många människor deltog i Prideparaden, trots det kyliga och osäkra vädret. Gemensamt stod vi upp för alla människors lika rätt, jämlikhet och kärlek. Tusentalet var vi. Nästa år blir vi fler!

Jag vet att jag kan verka jävig, men detta hade jag tyckt oavsett vilken organisation som stod bakom det: Vänsterns Studentförbund Umeå (VSF Umeå) hade den i särklass snyggaste banderollen. Utseendet i kombination med budskapet gjorde den till den i särklass bästa också:

Krossa alla heteronormer — kärlek finns i alla former.

Vackert!

Homosexualitet är onormalt

Av , , 15 kommentarer 89

IMG_20130929_143006Igår delade jag med mig av mitt liv och mina erfarenheter som homosexuell. Jag var inbjuden av Svenska kyrkan att i Umeå stadskyrka, på Kärlekens mässa dela med mig av mig. Prästen Susanne Dahl som bjudit in mig inledde Gudstjänsten. Min berättelse finns att läsa senare i inlägget. Den bygger delvis på den debattartikel jag tidigare skrivit (främst mittenpartiet).

Det är ingen underdrift att säga att det bitvis var tungt. Jag grät. Offentligt. I Kyrkan. Men jag grät inte ensamt. Jag var en främmande fågel i kyrkan, men jag kände mig välkommen. Tack för att jag fick komma.

Jag vill även utan inbördes ordning tacka Ola, Mattias, Christian, Liza och Johan för det stöd ni varit.

 

Följande var utgångspunkten för det jag delade med mig utav:

Homosexualitet är onormalt

Homosexualitet är onormalt. Det är en perversion. En synd.
Som homosexuell väntar den oåterkalleliga domen att i helvetets eldar spendera evigheten.
Men det finns hopp.
Homosexualitet kan botas. Om de vill.
Om de vill kan de bli normala. Hela.
För det är ett val.
Det är inget äkta. Inget sant. Det saknar djup.
Det är inte en fråga om kärlek. Det är en frestelse som kan och måste motstås.
Det handlar om vilja. Det handlar om val.

Jag heter Daniel Nyström och är vice ordförande för RFSL Umeå.
Men här i dag representerar jag inte RFSL – jag representerar endast mig själv
Och denna syn på homosexualitet fanns runtom mig när jag växte upp.

Jag mötte den överallt där jag fanns:
I skolan, hos släkten, på konsum, i lekparken, på praktikplatsen.
Överallt. Och jag sa inte ifrån.
Jag var ensam. Svag. Jag var rädd.
Och jag visste att något var fel.

Det kan verka konstigt att på en kärlekens mässa
ta sin utgångspunkt i hatet och i fördomarna.
I självbegränsningar och i rädsla.
Men det är där historien börjar, för mig.

I det försåtliga. I den oförsiktiga obetänksamheten.
Det är av denna anledning jag har blivit inbjuden att prata idag.
Min historia. Den som jag valde att ge till dem som ville läsa mina ord.
De fick se in i delar av mitt liv. Min berättelse.

***

Min berättelse handlar om de murar som beskär mitt liv, min frihet och min möjlighet att älska. Jag har valt att börja min berättelse i samtalet jag hade med min syster. Det samtalet ringar in allt.

Min syster, hon hade nyligen blivit mamma. Hon var så stolt.
Någon hon längtat efter hade kommit: Elias. Hennes ögonsten.
Hon hade lyckats.
Vi pratade om Elias och hans charmiga sätt, när Veronica plötsligt glatt utbrister:
”När han växer upp kommer han att få många tjejer”. Det är där det börjar.

Jag minns tiden på lågstadiet. Jag kände sig stor när jag gick in genom skolans portar.
Det fanns en grad av stolthet i det.
När helst tillfälle gavs retades vi pojkar med flickorna.
Lärarna sa att vi gjorde det för att ”Vi ville ha dem.”  ”Vi tyckte om dem.”
Vår lek var en ritual inför vuxenlivet. En pardans.

Sexualundervisningen på högstadiet förklarade detta närmare.
Klassen delades upp och vi killar fick lära oss varför vi hade en snopp:
Penis och slida hör ihop och målet med livet är att skaffa barn.

Läraren berättade i förbifarten att det fanns något som kallades homosexualitet.
Han tillade med en lättnadens suck att han minsann ser att ingen av oss är bögar.
Där satt jag.

På min 18-årsdag ringde farfar för att gratta mig. Han hade åkt in på sjukhuset igen.
Slutet hade närmat sig. Denna gång låg han inför döden.
Det var bara dagar kvar.

Dagar blev till timmar.
Han klappade mig på handen och frågade om jag hade en flickvän.
”Nej, inte ännu.” sa jag.
Han förklarade då för mig att jag är en fin kille som snart kommer hitta en fin tjej.
Jag instämde. (Jag ljög för honom.)

Under hela min uppväxt hade mamma pratat om barnbarn.
Det hade även mormor gjort. Morfar. Farmor. Farfar.
Ja alla.
I mammas röst kunde jag höra längtan
över den dagen hon skulle få höra tilltalet ”Farmor”.

***

Jag minns min ”sexuella debut”. När jag tänkte på killar och blev upphetsad av det.
Jag skämdes.
Jag hoppades för allt i världen att det var en fas.
Att det skulle gå över.
Att jag skulle bli frisk.
Jag tänkte på mamma och de barnbarn som hon såg så mycket fram emot.
Jag tänkte på målet med livet: att bli med kvinna och med barn.
Jag insåg att jag skulle svika henne.

På fester när kompisarna skrålade, skålade och kramades höll jag mig på min kant.
Jag ville inte delta i kramkalaset. Det kunde bli fel.
Tänk om de skulle tro att jag hade stött på dem,
den dagen när jag väl hade kommit ut?
För att komma ut skulle jag göra.
Det hade jag bestämt.

Det mognade och den 21 april 2001 var det dags.
Jag gick ut från mitt rum. Jag omfamnade mamma.
Jag grät och berättade mitt livs största hemlighet:
Att det var något fel på hennes son
Att jag inte var normal och att jag inte kunde göra något åt det.

Under hela livet fram till och med den punkten
hade jag fått lära mig vad som är rätt och vad som är fel.
Jag var fel.
Jag frågade om hon kunde älska mig i alla fall? Trots att jag va fel.
För henne var allt annat uteslutet.
Jag var och förblev hennes barn.

På sommaren samma år deltog jag på mitt första Pride. Det var i Stockholm.
Solen sken och jag var så stolt.
Modet. Att våga.
Det var häftigt.
Min början på frigörelse.

Vid uppsamlingen inför paraden träffade jag en reporter för länstidningen NSD. Hon tog en bild och ville göra en intervju med mig om hur det kändes att komma ut, delta på Pride och vara homosexuell i Kiruna. Det blev ett bra reportage.

Mamma ägnade dock mycket energi åt att övertala mig att dra tillbaka reportaget med hänsyn till att min syster och bror skulle kunna fara illa.
Jag lät mig motvilligt övertalas.

***

Det är så heteronormen fungerar.
Den förstör självkänslan.
Den skapar vemod, rädsla, ångest och hat.
Den leder till och med till döden för enskilda människor.
Vi som ändå klamrar oss kvar får våra liv begränsade.

Heteronormen består av föreställningar som leder till förväntningar och hat.
Heteronormen begränsar kärlek, omtanke och omsorg.
Och den drabbar alla.

Normer är osynliga regelverk och de får konsekvenser — på riktigt!
Dessa styr allas våra liv och beteenden.

Men mitt liv har lärt mig att förändring är möjlig.

***

Störst av allt är kärleken.
Det är genom kärleken till din näste. Din omtanke för andra.
Att du ser människan.
Det är det som håller oss samman.

Det ger glädje, hopp och förståelse.
Det skapar modiga människor som vågar och kan.

Att kunna ta det där extra steget
i vetskapen om att någon finns där
för att ta emot om fallet kommer.

Det är ovärderligt. Det gör förändring möjlig.
Men det är också ett ideal.

Ideal är en sak, verklighet en annan.
Som i alla sociala sammanhang finns där smolk.
När trångsyntheten och hatet gör entré på våra gator och torg.
När den oförsiktiga obetänksamheten hemsöker köksbordet
Eller dyker upp i det vardagliga samtalet, måste vi säga ifrån.

Den stilla tystnaden är ett samtycke (det har jag lärt mig).
Det är det som gör tystnaden så farlig.
Det är därför vi måste säga ifrån: Visa att vi finns och kräva vårt människovärde.
Det är därför tillfällen som Pride är så viktiga.
Det är därför vi är här idag. Tillsammans.

Jag kom till en gräns för när näven där i fickan inte kunde knytas hårdare.
Jag höjde min röst. Visade att jag fanns.
Jag har valt att se mig själv och mitt värde.

Mitt val har gjort mig starkare.
Det har givit mig kraft att se, erkänna och lyfta andras värde.
Kärlek och jämlikhet.

Bara genom att jag står här idag. Inbjuden.
Visar att förändringen är här
Och att en annan värld är möjlig.

***

Jag vill avsluta med att rikta några ord till minnet av min farfar.
Han som borde fått men aldrig fick veta.

Ditt hjärta som klappat så varmt för de dina,
Och ögon som vakat och strålat så ömt,
Har stannat och slocknat till sorg för oss alla,
Men allt du oss gjort kommer aldrig bli glömt.

Förmildrande omständighet?

Av , , Bli först att kommentera 12

Ett av de märkligaste uttalandena igår på SVT Debatt:

”Jag är ganska säker på att Skånepolisen representerar polisen generellt. Såhär ser det ut. Vi har strukturell rasism och diskriminering i Sverige. Det finns. Jag säger inte att vi i Skåne har det mer än någon annan, men jag tror säkert att vi försöker på alla sätt, vända på alla stenar och få upp det här till ytan.”

— Helena Casu Häll, mångfaldssamordnare Malmöpolisen.

Skulle det vara någon förmildrande omständighet när polisen bryter mot lagen? Det finns dock ett värde att ta fasta på här. Hon erkänner öppet att det är frågan om strukturell rasism och diskriminering. Försöken att ursäkta och förminska problemet är däremot beklämmande.

Att välja sig själv

Av , , Bli först att kommentera 10

Många och långa, det har samtalen i september varit. Det är ett givande och ett tagande. Att finnas där för varandra. Det är viktigt. Jag värdesätter det mycket. Ofta väljer jag att sätta mina medmänniskor i första rummet. Visst kan det verka fint, men det innebär samtidigt att jag glömmer av mig själv eller aktivt väljer att nedprioritera mig. Det är inte lika fint. Sedan när blev jag den som inte är viktigast i mitt liv? Jag är det – inte någon annan. För det är nog som det är mig sagt: Det är först när vi väljer oss själva som vi kan finnas där för andra, på riktigt. Även om jag är viktigast i mitt liv skadar inte ödmjukhet och omtanke. Det går hand i hand, åtminstone för mig. Vi lever i ett samhälle där vi bygger framtiden i gemenskap. Ett grundläggande måtto i detta måste vara att envar äger sin frihet och rätten att förverkliga sig själv, sina drömmar och sitt liv, till den gräns att det inte fråntar eller begränsar andras.

 

Blir jag hemlös?

Av , , 2 kommentarer 9

Idag fick jag hem ett brev där bostaden ska pröva ifall jag har behov av en studentbostad. Det är klokt att så länge studentbostäder som boendeform finns genomföra kontroller. Det är stor brist på studentbostäder. Många behöver bo. Och endast studenter ska bo i studentbostäder.

Kruxet med denna kontroll är mycket besvärande. Kraven är två, dels att jag ska vara registrerad för pågående kurser (fullt naturligt). Det andra kravet är knepigare: Jag måste ha fullgjort minst 15 hp under våren. Detta är inte uppnått eftersom jag skrev examensarbetet under våren men blev inte klar med det av mycket goda skäl. Examensarbetet är på 30 hp (man kan inte få halva, det är allt eller inget). Eftersom jag inte blev klar med examensarbetet fullgjorde jag inga högskolepoäng under vårterminen. Jag är registrerad på den kursen igen och slutför arbetet nu under hösten. I den delen uppfyller jag kraven.

Vad går jag nu för öde till mötes?

Hur blir det med mina masterstudier som jag tänkt påbörja?

Blir jag hemlös?

3 dagar kvar

Av , , Bli först att kommentera 11

Kärlekens mässa Nervositeten kryper allt närmare, men samtidigt finns där ett lugn. Detta handlar om mig. Så hur fel kan det egentligen bli? Att vara genuin kan vara svårt när det handlar om att öppna sig, men river jag ner murar och barriärer går det mesta. Jag måste vara beredd. Att våga.

Nu är det i alla fall på G. Har skrivit en del. En inledning och ett avslut finns, men det är svårare än jag trodde. Att skriva debattartiklar är en sak. Det går snabbt och blir i regel bra direkt. I detta ”delande” skrivs det om en massa. Känslor och upplevelser är alltid svåra att sätta ner på ett papper om målet är att göra dem rättvisa. Att varken överdriva eller underdriva. Att inte göra en snyfthistoria.

Allvarligt? Nej! Rasism? Ja!

Av , , 2 kommentarer 10

Polisen_skylt_2012

Polismyndigheten har flera gånger varit i skottgluggen för en rad överträdelser. Vår rättsvårdande myndighet Polisen behandlar våra lagar som en gummisnodd. De ska upprätthålla de svenska lagarna och vår demokrati. De gör varken eller i detta fall. Vissa säger att det är ”allvarligt”. Det går att säga så i underdrifternas värld och möjligtvis i politikerland. Men nej, det är inte allvarligt: Det är åt helvete! Det är rasism. Det är en brutal kränkning.

Med reservation för mediala överdrifter: Det Polisen gjort är frågan om ett omfattande olagligt och rasistisk register upprättat över tusentals romer i Sverige. Skapat i Lund. Som vanligt, Skåne. SD-land. Svenska Danmark och allt vad det kallas. Många är de poliser jag privat känner, som alla är helt underbart vackra människor. Värderingsmässigt. Socialt. Intellektuellt. Omtänksamma. Underbara. Det dessa, oberoende av varandra, har gemensamt är att de samtliga förkastar Skånes polisorganisation. Detta med hänvisning till värderingarna som gror i den skånska myllan.

Det nu skapade registret är enkelt. För att bli en del av detta register krävs ingen illgärning. Nej. Det gör inte det. Det räcker med att du anses ha en viss kulturell bakgrund. Dagens Nyheter skriver följande:

”Svensk polis har upprättat ett olagligt register över romer. Totalt innehåller det 4.029 människor spridda över hela landet. Registret anses värdefullt av polisen, används i polisarbetet och är öppet för ett stort antal anställda. Över tusen av de registrerade är barn. Det finns exempelvis 52 tvååringar i polisens romska register. Anledningen till att de förts in där: de har fötts i romska familjer. Registret visar inte brottslighet. Många vuxna som hamnat där är ostraffade. Det handlar om en kartläggning av släktband: ett biologiskt baserat register.”

Det var inte länge sedan polisen aktivt hade det så kallade homosexregistret. Enligt vissa uppgifter har de kvar informationen men inte datoriserat. Det var inte heller länge sedan poliser kränkte individer med rasistiska tillmälen.

Polismyndigheten pratar så vackert om sitt värdegrundsarbete. Nog finns där en insikt när myndigheten uttrycker att det finns skäl att intensifiera arbetet. Bra. Vill man seriöst förändra så går det att förändra. Men polisen är en hierarkisk och odemokratisk organisation och till denna organisation söker sig ofta individer som är synnerligen olämpliga för polistjänsten. Vissa kommer inte igenom antagningen. Andra gör det. Klarar de det fysiska testerna så får värderingarna bli en senare fråga; en fråga för det havererade värdegrundsarbetet. Jag har dock ett bättre och mycket enklare förslag. För antagningsprocessen: sluta ta in arslen! Det är inte svårare än så.

Till minnet utav dig

Av , , Bli först att kommentera 15

IMG_20130921_174510

Ditt hjärta som klappat så varmt för de dina,
Och ögon som vakat och strålat så ömt,
Har stannat och slocknat till sorg för oss alla,
Men allt du oss gjort kommer aldrig bli glömt.

Bli först att kommentera
Etiketter: , , ,

Pride och kärleksmässan

Av , , Bli först att kommentera 11

Nu är det nästan exakt en vecka tills dess att Prideparaden 2013 genomförs. Det är också nästan exakt en vecka innan jag ska stå på Kärleksmässan i Umeå stadskyrka och prata.

För varje dags som går blir det ytterligare något verkligare. Det är dock fortfarande svårt att förstå varför jag förärats med detta, men tydligen har jag ett viktigt budskap. Visst är det en ära. Trots att jag känner sig glad och stolt över det finns ändå frågan kvar: varför? Min berättelse är en i floden av liknande berättelser. Vi är många som levt igenom liknande händelser.

Det är väl egentligen inte bara fråga om händelser. Det är inga isolerade företeelser. Det är strukturer, något som går igenom allt i våra liv. Från det att vi vaknar till det att vi sover. Det finns i orden vi väljer och hur vi samtalar med varandra.

Jag har något viktigt att säga. Det finns Många andra med liknande erfarenheter som också behöver höras. Denna gång blev det jag, men jag kommer bara tala för mig själv. Jag är inget språkrör. Det är mina erfarenheter och mitt liv; ett liv vars berättelse är i släktskap med de mångas.

Landstinget nästa?

Av , , Bli först att kommentera 12

Jag har blivit informerad om att nu när Maria Grip (v) slutar kommer jag att justeras in som ersättare i landstingsfullmäktige. Det hade jag inte räknat med. Jag måste titta upp om det verkligen stämmer. Antingen har det varit hög rullians på listan eller så minns jag fel om hur långt ner jag stod.