Jag måste fråga mig själv om jag är bortskämd eftersom jag klagar på att Försäkringskassan är inflexibel? Här måste jag vara lite självutlämnande. Jag har sjukersättning, förut kallad förtidspension, på 50 %. Tidigare har jag haft lönebidragsanställning på resterande 50%. Förra våren, efter lite utbildning m.m., föreslog jag att jag kunde ha lönebidragsanställning på 25% och t.ex. studera resterande 25%. Det gick inte, de kunde erbjuda arbetsträning, inte lönebidragsanställning, och det skulle vara på 50%. Den arbetsträningen tog slut i höstas. Nu beror det säkert på den speciella tiden vi lever i, men det som erbjöds mig, efter arbetsträningen, var mera arbetsträning. Igen arbetsträning som måste ske pǻ 50%. Om jag frågar efter utrymme för studier får jag svaret: “Nej, det alternativet finns inte”.

Det kanske är såhär för alla. Om du går till din chef och frågar: “Kan jag gå ner i arbetstid, så jag kan gå en kurs?” kanske nära 100% av cheferna säger nej? Åt andra sidan, är det verkligen så farligt om jag tar en kurs på 25% och arbetar på 25%? En person som arbetstränar ska ju inte ersätta ordinarie arbetare, på det sättet skulle samhället inte förlora någonting på att jag arbetar 25% istället för 50%. Försäkringskassan skulle t.o.m. betala mig lägre bidrag om jag jobbade mindre. Men, men regler är regler. Regler som kan vara satt av personer som aldrig tänkt på vilka konsekvenser de får.

Relaterat är också att jag tidigare konstaterat att samhället är inrättat efter principen att alla ska jobba 100%. Jag skrev faktiskt en text om det på poeter.se.En text som vi kanske kan kalla prosalyrik eftersom den ändå innehåller liknelser. 40-timmar inte mindre.

Jag är inte target market för influencers (min target market är medelålders män som, mer eller mindre korrekt, använder engelska uttryck som “target market”), men eftersom jag är beroende av twitter kom jag förbi en länk till en Veckorevy-artikel med rubriken: Så sprider influencers konspirationsteorier på instagram.

Följande är inte det viktigaste i artikeln, om du vill veta mer, läs artikeln. Men det enda jag tänker kommentera här är att en ut av dem, skriver ord för ord: “Eller köttindustrin där djur både är genmanipulerade och besprutade mer[sic] antibiotika tror ni att det är näring ni få i er när ni äter det köttet?” Poängen är naturligtvis att det inte finns genmanipulerade köttdjur på marknaden. Om du vill äta genmanipulerade djur få du försöka importera Glofish, självlysande akvariefiskar, alt. den kinesiska, genediterade microgrisen, och själv laga till djuren. Obs, båda organismerna är olagliga inom EU, men jag tror alla förstår att detta är svammel, inte uppmaning till brott.

Så när det gäller risker i samhället. Det fanns en tid då allt som inte var bevisat farlig var ofarligt. Sedan blev vi försiktigare tills vi började se allt som inte var bevisat ofarligt som farligt. Sedan blev allt som vi ogillade farligt, även om det var bevisat ofarligt, för alla vetenskapliga studier är köpta. Och nu är vi i det stadiet att saker som bevisligen inte finns, genmanipulerade köttdjur, är så farligt att det påverkar vår hälsa negativt trots att de inte finns. (Ett annat exempel är genmanipulerat vete, du kan hitta artiklar som varnar för gm-vete, trotts att det fram till väldigt nyligen inte fanns någon typ av godkänt gm-vete någonstans i världen.)

Ps. att det finns problem med köttindustrin tycker jag är så självklart att jag inte behöver skriva det. Men risken finns alltid att någon blir upprörd och tycker jag försvara industrin om jag inte skriver något sådant.

I ett tidigare inlägg nämnde jag att jag länge använt kaféer och bibliotek som arbetsrum och att det inte har gått i år. Det kom från en formulering från George Prochniks Stefan Zweigs biografin Stefan Zweig vid världens ände (2015). Författaren beskriv, fritt från mitt minne, österrikiska kaféer som ett universitet och ett arbetsrum till priset av en kopp kaffe. Jag har frivilligt avstått från kaféer och bibliotek sedan mars förra året. Det är ingen uppoffring, jag är ingen hjälte för att jag gjorde det*. Det jag tänkte skriva var att om man köper en sådan romantisk beskrivning av centraleuropeiskt kaféliv kan det vara en legitim anledning att gå till ett kafé under en pandemi? Eller kanske intressantare, en legitim anledning för myndigheter att försöka hitta sätt att hålla kaféer öppna?

Nåja, saken är den att sannolikheten att någon enda myndighet i världen hade denna romantiska uppfattat i bakhuvudet när de beslutade om kaféer är antagen 0. Jag ville vidga perspektivet. Men egentligen handlar det bara om att för mig är en av de sakerna jag saknar mest att jobba på kaféer och bibliotek. Samtidigt, pandemin handlar naturligtvis inte om mig. I morgon ska jag posta om pandemin och världen.

*Om man vill vara elak är det bara bra för oss att vi inte kan sitta offentligt och skriva på ett manus som vi innerst inne vet inte kan bli något.

I vanliga fall uppdaterar jag på måndagar, men idag, imorgon och slutligen som vanligt på måndag tänker jag skriva om pandemin. Om jag skriver om det några gånger i rad, får jag ämnet ur systemet och behöver inte ta upp det igen. Tänkte jag. (Följande innehåller eventuellt några älsklingar jag borde ha dödat.)

Jag får erkänna att jag älskar att komma förbi artiklar med budskapet att lockdowns inte fungerar, eller att lockdowns gör mer skada än nytta. Problemet är att saker inte är sanna för att man vill det. Jag tänker inte länka till någon sådan artikel. Det är onödigt att sprida något som kanske inte är sant. Anledningar till att jag gillar sådana artiklar är dels egoistisk, att jag inte vill ha så många inskränkningar, att jag hoppas att människligheten kan ta sig igenom en sådan här kris med minimal inblandning från våldsmonopolet. Dels har det att göra med den magiska världen jag växte upp i: 1990-talet. På den tiden fanns det en optimism och det var i det närmaste ett axiom att demokratier skulle utklassa diktaturer inom t.ex. ekonomi och vetenskap, så varför skulle inte vi vara bättre på folkhälsa också? Jag vill inte att diktaturen Kina här ska ha rätt. Jag vill inte att det som beskrivs som ”kinesisk lockdown” ska vara den enda metoden.

Om jag får utveckla tankarna från 1990-talet. Jag läste Peter Englunds bok Brev från nollpunkten (1996) när jag var 18-år. Det var en bok som påverkade mig och ett sätt boken formade min världsbild var Englunds påstående om demokrati och utveckling. Med ett urval av två (vetenskapens språk är fortfarande engelska, så med en “sample size of two”), påstod han att en av få positiva lärdomar från 1900-talet var att demokrati inte bara är trevligare att leva under än alternativet, utan demokratiska stater också är bättre på forskning och utveckling än vad diktaturer är. Hans två exempel var Nazityskland och Sovjet. På 1930-talet var Tyskland världsledande inom kärnfysik, men Nazityskland misslyckades ändå med vad USA kunde göra på fyra år, nämligen tillverka en atombomb. Samtidigt som Stalins Sovjet gjorde bort sig totalt inom ett forskningsfält som denna blogg då och då tar upp, växtförädling. Det vill säga, Stalin förkastade Mendels ärftlighetslagar, vilket fick katastrofala följder för jordbruket. Och senare missade Sovjet dator-revolutionen under de sista decennierna av kalla kriget.

Englunds bok handlade i övrigt om Somme, Lubjanka, Treblinka [rättelse förintelselägret som beskrivs ingående i boken var Bełżec, inte Triblinka], Nagasaki, det är klart att han och vi läsare ville ha en positiv lärdom av 1900-talet. Men viktigaste för Peter Englunds teori kan som sagt ha varit tiden då han skrev boken. Murens fall och andra mindre triumfer för liberal demokratin. Jag hoppades verkligen att han skulle ha haft rätt. Vetenskap och teknik skulle vara ett demokratiskt trumfkort i konflikter med auktoritära stater.

Idag kan vi tvärtom ofta läsa att diktaturen Kina överpresterar oss. Idag ett kvartssekel senare finns det ett land, vi har ett urval av ett, som synligen motbevisar Englunds hoppfullhet. Jag kan inte låta bli att se en paralleller mellan idén att demokratier presterar bättre inom forskning och teknik och tanken att frivilliga åtgärder för folkhälsan inte bara skulle vara trevligare att leva under, utan också skulle vara bättre för folkhälsan än auktoritära återgärder. Att humant behandlade medborgare skapar ett bättre samhälle än vad ett samhälle av undersåtar. Men precis som med Englunds optimism, sägs det att just Kina igen motbevisa oss. Även västerländska demokratier har under denna pandemi, tagit efter Kina. Om auktoritära metoder är okej för både folkhälsan och för vetenskapssamhället, ja, då finns inte ens den positiva lärdomen från 1900-talet, kvar. Kan det vara så illa? Det låter misantropiskt.