Bilbränder och social distansering

I många notoriskt stökiga områden jag bott i (här bör nämnas t.ex. Testa, Ronna, Hässelby Gård, Biskopsgården) eller där jag under åren lärt känna folk så förekommer bilbränder, droghandel och inbrott som bland de vanligaste brotten. Så har det varit i ungefär 30-40 år över hela Europa. Delvis för att alla tre har med ekonomiska inkomster att göra/försäkringsbrott (inte minst för olika skulder), delvis för att unga män i dessa områden vill hävda sig mot varandra i internhiearkiska positioneringar – i lättare form inom sina gäng, i tyngre form mellan kriminella nätverk. Pengar och status.

Dessa problem har på det stora hela diskuterats från två läger. Sociala insatser eller mer polis. Två läger som folk positionerar sig kring och sen ägnar de tiden åt att morra på varandra. Jag är inget fan av ”bara en strategi” för att hantera dessa problem. Jag tycker diskussionen överlag kan vara lite väl kortsiktig och uppstakad efter partilinjerna. Som, på många andra ställen, handlar det snarare om att kombinera strategier och taktiker istället för att vara en ortodox urtolkare från någon självdefinierande världsbild.

En stark tes till varför Umeå t.ex. har ökade bilbränder och annan vandalism just nu bör vara att folk helt enkelt rör sig mindre i sina områden. När folk är ute mindre, när centrumverksamhet lägger ned, när aktiviteter i områden försvinner och när grannsamverkan/granngemenskapen inte fungerar så pekar det mesta på att det också leder till ökad kriminalitet.  Inte för att området är ”tråkigt” och vi har att göra med ”uttråkade ungdomar” på något sätt, utan helt enkelt för att ett hinder för att genomföra brottsliga handlingar är närvaron av vittnen, av föräldrar som känner igen sina barn, av vuxna som stannar med hunden och pratar med varandra – av att det sker aktiviteter där människor samlas varav en majoritet inte kommer acceptera att det sker vandalism i sitt område, mot sina bilar, mot sina lägenheter och små affärer. Mer aktiviteter som tar tag i de allra yngsta, tar dessutom bort rekryter från de lokala gängbildningarna.

Under tider som dessa, när fler i samhället är hemma istället för att promenera till vänner och bekanta, så bör man prata ihop sig över hur man ändå kan göra något roligt tillsammans och vara utomhus även under rådande omständigheter (en god vän sa att fotoföreningar är ju suveräna på detta, man går ut och övar kvällsfotografering etc och det är inget man trängs i precis). En annan tog upp pokemon och geogatching.

En annan anledning är såklart bristen på en social polis – det vil säga kvarterspoliser. Även om det är faktum att bara åsynen av en polisbil drar ned brottslighet per se (Alla reagerar ju som om de hade kapacitet att se allt omkring sig) så är det långt ifrån den personkännedom, lokalkännedom, allianser och förtroende som en lokalt placerad polis kan under flera år bygga upp. Lokala poliser blir dessutom i princip aldrig sedda som en ”invanderade styrka” i sina områden utan följer ofta livsöden från förskolan till vuxen ålder. En tes som jag ställer mig bakom är polisens nya strategi (för att spara pengar..) helt enkelt skapat en mer ineffektiv organisation när det gäller nödvändiga kunskaperna. Här bör noteras att Holmsunds Socialdemokratiska Förening sedan 2016 ställer krav på en lokal polisstation i Holmsund just på grund av de erfarenheter som många i samhället berättat om när denna fanns.

Nu vet jag att polismyndigheten själva är medvetna om nyttan med kontakter till skolor, ungdomsgårdar, fältassistenter och så vidare och försöker desperat fortsätta hålla kvar dem i sina nätverk just på grund av detta – vilket jag fullt förstår. De har också fått visst, om än litet, tillskott för att placera lokala poliser i de värsta ”no go zonerna” – vilket dock knappast fyller upp behovet för en ihållig strategi.

Slutligen så när man faktiskt kollar på – riktiga – ”no go zoner”. Alltså där polismakten helt och hållet fått retirera, främst städer som t.ex. Derry på Nordirland under 70-talet som de facto namngav detta förhållande – och där undertecknad har många goda vänner – så bör man ta notis av att där det inte finns någon ordningsmakt, så skapas en ordningsmakt. Det kommer alltid finnas ”tuffa grabbar”, inte sällan från samma gäng som stökar eller liknande strukturer, som tar på sig manteln för att bilda ett ”garde” eller liknande vid frånvaron av statliga våldsmonopolet. Dessa kan såklart vara allt från politiskt motiverade (nazister och kommunister har gjort det många gånger i historien) till religiösa (som jihadister) till mer oskyldiga nätverk utan politiska ambitioner, eller bara helt enkelt män som vill visa sig på styva linan. Jag har själv har tillfrågats tillhöra sådana lösningar ett flertal gånger när jag bott i sveriges fattigaste områden – och enstaka gånger här i Holmsund också. Tack och lov har nu istället modus operandi lokalt blivit att man anmäler brott till polismakten istället för att i långa loppet vinna argument för en lokalpolis.

Lösningen på dessa tendenser har, över tid, blivit att dessa krafter fått retirera när folket i högre grad aktiverat sig i civilsamhället och i olika sociala organisationer, när det bara inte är de ”tuffa grabbarna” som ska visa upp sig  Ett bra svar här i Umeå var till exempel ”trygghetspatrullen” som sattes upp och erbjöd hjälp hem, men med en inkluderande och öppen/fredlig approach och under våldtäkterna 2013 hjälpte hundratals hem i nära samarbete med civilsamhället och kvinnojourerna – och samtidigt helt raderade bort ett nazistgäng som just tänke utnyttja situationen..

Det har dock inte saknats mer aggressiva förslag även vid minsta lilla slagsmål ens här i Holmsund. Det har varit allt från MC knuttar som vill ut och patrullera till välmenande småbarnsföräldrar. Delvis tycker jag förekomsten av dessa diskussioner om garden, bör inkluderas, i diskussionerna om varför en lokalpolis behövs. Där om någonstans ser man det lokala perspektivet som saknas i de centraliserade ”sitta i bilen” polisen. Delvis så kommer garden och annat bli svaret och logiska följden i ”hårdare tag”-lägret om inte advekata politiska åtgärder görs.

I en sådan situation, som eldas på av inte minst sociala medier, kan man inte inta en position om att ”Jag har 100% rätt, du har 100%  fel” eller att nöja sig med symboliska utspel om kameror. Varken pansarbilar eller 100 ungdomsgårdar löser problemen. Alla som besökt t.ex.  en riktig slum noterar att brott av det här slaget varken försvinner av CCTV, automatgevär eller pansarbilar. Eller av kyrkans verksamhet och värdegrundsmöten med arga unga män. Man måste börja prata med varandra om hur man ska kunna samordna polis, medborgare, civilsamhälle, föreningsliv med mera och ha en rejäl diskussion till varför det sker. Man måste kombinera saker som fungerar, inte låsa sig vid sina positioner.

När coronas ekonomiska realiteter spelar ut så kommer ju inte försäkringsbrott te.x. minska. Vilket åtminstone i storstäderna, är hög grad bilbränder där olika gäng får en del av kakan för att bränna. Vi har mycket att diskutera om.