Passtid – dagens hårdvaluta!

I veckans nyhetssändningar på SVT kan vi vid sidan om tragiken i världen få en mindre, men ändå intressant, nyhet oss till del: man kan köpa en passtid.

Passtid?

Ja. Det är en enorm kö för att få ett nytt pass. Månader. Olika lång kö i olika delar av landet, men lång kö. Det är så lång kö att det uppstått en marknad – en marknad för snabb tillgång till passexpeditioner…

Att man behöver närvara personligen är självklart – passet är numera försett med biometriska uppgifter. Att just ditt fingeravtryck är det som registreras i passet är väsentligt. Utfärdandet av pass är en samhällstjänst som vi har, och skall ha, höga krav på.

Är det inte konstigt att samma regering som säger att köer är ett dåligt sätt att hantera brister (till exempel kö till platser i en populär skola) nu tycker att köer till offentlig service är helt ok? När man klagar på de här köerna (till pass, till operation, till arbetsförmedlingens handläggare, till handläggning av bygglov, till vad du vill) är man gnällig, sur och en allmänt trist gubbe (i mitt fall).

I beg to differ!

Att inte få en passtid är ett stort problem nu när pandemirestriktionerna försvinner allt mer och fler vill kunna resa. Men det är ingen svårbedömd efterfrågan, den var lätt att förutse. Ändå väljer våra myndigheter inte att skala upp, förbereda eller förbättra.

Vi betalar världens högsta skatt. Särskilt vi som bor i de glesare delarna av landet och i kommuner med få invånare och stor geografi betalar ohemula summor i skatt. Ofta får vi sämre service än i städer och storstäder. Då skall det som samhället levererar också hålla den nivå man kan kräva. Odiskutabelt.

Liberalerna vill i vårt nya gles- och landbygdspolitiska program att vi inför en servicegaranti. Det skall helt enkelt inte vara möjligt att inte leverera beslut, besked, stöd eller vad det nu är myndigheter, kommuner eller vad det kan vara skall leverera. Kraven måste upp, effektiviteten måste upp. Man får helt enkelt snäppa upp sig. Precis som alla de som genom sitt arbete, företagande och skattebetalande får göra när marknaden förändras och verkligheten tar nya former. Om det inte blir balans kommer tilliten till systemen, allt från passtillverkningen till sjukvården, att erodera. Då blir viljan att bidra, att betala för kalaset, minskande. Då blir svårigheterna att leverera ännu större.

Svårare än så är det egentligen inte. Samhällskontraktet måste uppfyllas – av båda parter. Tillit och förtroende är det som håller demokratin och systemet på fötter. I länder där man tvivlar på systemet vill man inte anförtro regering/myndigheter/offentlighet med sina pengar eller sitt välstånd. Där finns ingen välfärd, och den minskar i en nedåtgående spiral.

Välståndet måste skapas innan det fördelas som välfärd, de må vara passtillverkning eller höftledsoperationer eller polisingripanden. Om man tröttnar på välståndsskapande blir det ingen välfärd alls.

Passtidskrisen är helt enkelt ett symptom på en inneffektiv hantering av vårt välstånd i välfärdssektorn. Det måste till en bättring!

Länk:
DN den 19 mars.