Dagens övningskörning väckte några funderingar just när tröttheten börjat släcka ner medvetandets belysning.
Vårvintern 1977 köpte jag en 61/62:as PV av bröderna Thorén i Bjurholm för 4500 sommarjobbskronor. Inför min övningskörning och sommarens 18-årsdag.

Alla köpte naturligtvis inte bil vid 18, men många av mina ’pojkliga’ (manliga var vi inte) vänner gjorde det. Liksom någon av tjejerna. Frågan är om jag behövde den, knappast. För mig tog sommar- och extrajobbet och bilen ut varandra ekonomiskt. Miljön var inte uppfunnen då, så de aspekterna togs inte med.

Min 61/62:a ansågs som en riktigt gammal bil bland mina 18-20-åriga vänner. Den var klart snabbare än den såg ut, men var nästan lite ’kult’ redan då med sina otidsenligt bulliga 40-talsformer. Jag hade äldsta bilen i gänget.

En 15-16 år gammal bil idag är av modell 93-94. Om en 18-åring nu skulle köpa en Golf från 1993 anses han eller hon inte köpa en veteranbil. Min PV var däremot snudd på veteran. Jag minns hur en besiktningsman grumsade över att man ’förstörde’ gamla fina bilar när han besiktigade den något karossmodifierade PV:n.
Jag såg en ung man med en tidig 142:a för ett tag sedan. En drygt 40 år gammal bil när jag tog körkortet hade inneburit en bil från mitten/slutet på 30-talet. En då helt orimlig tanke.

Vad säger det här för den som nu eventuellt orkar bry sig?
Bilarna har blivit bättre på flera områden och håller längre. Det kom inte ut så många bilar på 50- och 60-talet. Utbudet av äldre bilar var skralt när jag tog körkort. Utvecklingen hade tagit stora steg, skillnaden var stor på 10-15 modellår.

Det jag funderar på är om det även säger något om ekonomin 1977 och nu?