Efter att på sistone ha läst en del artiklar och tagit del av annat som skrivits om centrala politikers upplevelser så har jag blivit en aning bekymrad. Är det verkligen som de säger? Eller är det nerkörda och uttröttade människors bilder och upplevelser? Kanske erfarenheter från dem som kommit på kant med ’flocken’? Som man börjat stöta ut och som det därför börjat kallna kring på ett särskilt sätt?

Om politiken består av möten där man knappt säger god morgon innan man startar, som Kristina Axén Olin säger, vill man vara med där? Är politiken verkligen som Per Nuder beskriver den? Saknas verkligen lagandan, som regel?
Jag kan inte tro det. Eller?

Där på toppen borde det väl räcka fuller väl med arbetstryck, inläsningspress och blodtörstiga media. En och annan skamlös politisk motståndare inom eller utom partiet, sugen på att ta aldrig så billiga poäng på någon blotta man visar.
Visst måste det väl också finnas medmänsklighet, resonemangsklimat och en vettig arbetsgemenskap? Hur ska annars vettiga beslut kunna fattas?

Jag är kanske naivare än jag trodde.