Jag tänker inte på konsten att angöra en brygga, utan på dem som klarar av nog så nödvändiga vardagsbehov.

Dessa, av olika orsaker vanligtvis män, som besitter förmågan att både sätta diagnos på de flesta problem som kan uppstå i ett modernt maskineri och vid behov kan montera isär och ihop det hela. Utan större tvekan och utan att det ens ser besvärligt ut.

En del håller till långt från de dyraste verkstäderna, men besitter ofta kunskaper som är så breda och djupa att de är ganska sällsynta på de tjusiga ställen där timpenningen med råge passerat 1000 kronor.

Mina mekaniska hustomtar och räddare i nöden häckar företrädesvis i Sveriges minsta kommun, Bjurholm.

Ibland inser man att tiden går.

Ikväll var jag handledare vid övningskörning igen. Det var samme elev som tidigare i veckan, men annan bil. När jag satt och gick igenom det jag tänkte vi särskilt skulle öva i kväll kom jag på en sak.

Jag var en av handledarna när hans pappa övningskörde också.

Det är uppenbart att jag inte är lika ung som jag känner mig…..

Idag har det inte ’gymmats’, men jag har varit med på gympan som min fru leder på Gammliahallen. Ett gäng med varierande åldrar och bakgrunder rör på sig där på måndagar och onsdagar. Många delar erfarenheter av diverse hälsoproblem som man vill bli av med eller hålla på avstånd. Några har lyckats väldigt bra i detta, har mycket god kondition och alla kämpar friskt.

Hade jag för 15 år sedan sagt till Agneta att hon skulle bli gympaledare ’på gamla dar’ hade hon lagt av ett flatskratt, men nu är hon det. Hon var med i gruppen och hade fått mycket hjälp genom den när det plötsligt tog slut på ledare. Hade hon inte gått in i uppgiften hade gympan nog lagts ner och frågan är om hon hittat en lika trevlig och ’lagom’ grupp någon annanstans.

Men nu skulle det handla om hyfs och folkvett.

Passet avslutas med avslappning på dynor på golvet. Den är så pass effektiv att jag sällan lyckas hålla mig vaken de gånger jag är med.
Vi betalar för lokalen fram till 1830 på onsdagar. Efteråt kommer en annan grupp som gör något helt annat i lokalen. Vi sätter ut en skylt där vi upplyser om att vi håller på till 1830 och ber att få bli ostörda.

Ikväll kommer den förste ur gruppen efter in strax efter 18. Då har vi just börjat slappna av och Agneta lyckas övertyga honom om att det inte är deras tur riktigt än. Drygt 10 minuter senare klampar det in en lite äldre man som inte tycker att det borde spela någon roll att han kommer in och börjar göra sig i ordning. Avslappningen avstannade och adrenalinet hann börja rinna till på några ställen. Mannen verkade förnärmad av att vi under vår tid inte ville byta den nästan absoluta tystnaden mot ljuden han åstadkom.

Jag vet ju att det finns många som håller på med den här idrotten som är både vettiga och trevliga. Det är säkerligen de allra flesta i den här gruppen också. Man får inte koppla ihop någras beteende med deras sport.
Men överallt går hissen nog inte ända upp.

Nåja, det gav uppslag till en framtida lektion med temat ’hänsyn’.

En bild till innan sängen. Jag kan lova att här är nästan allt orört, av mina händer i alla fall. Av de flesta andras också.

Man ska inte bli rädd för alla hemskheter som radar upp sig på ett gym. Det finns duktiga instruktörer som kan visa en lämpliga övningar att börja med, hur förfallet och nerdekat utgångsläge man än har. Eller om man har speciella problem.

Forskningen visar att gymträning har fördelar och effekt även efter 90!
Åldersspridningen på ’Friskvårdscenter i Vännäsby är rejäl. Könsfördelningen är också god. Liksom stämningen.

Men man ska definitivt inte förakta promenaden heller. Den är kanske den enklaste och bästa motionsformen.

Petar in en bild till från tortyrkammaren.

En liten detalj jag också gillar med stället är namnet: ’Friskvårdscenter’.
Jag började träna på gym efter att ha dragit på mig en skada i ryggen genom ’icke helt åldersadekvata övningar’. Det stället var också hyfsat bra, avgjort billigare och blev mitt träningsställe några år.

Det låg ytterligare några kilometer längre bort och hade ett namn som krävde ett visst mod av småfeta gubbar och gummor som ville börja träna: ’Vännäs Atletklubb’.

Smaka på det namnet, det kräver sin man och sin kvinna!
Åtminstone kräver det humor.

Vi som varken har mjölkkor, är brevbärare i höghus eller byggnadsarbetare behöver i regel använda kropparna mer än vi gör till vardags.

Två visdomsord jag fått av välmenande medmänniskor är de här:
’Den som inte vill avsätta tid till träning får förr eller senare avsätta tid till sjukdom.’
Det andra lyder: ’Om du inte plågar kroppen ibland så kommer den så småningom att plåga dig.’
Sjukdomar får man hur som helst och visst kan kroppen plåga en ändå, men det är kloka ordspråk i alla fall.

I Vännäsby har vi ett utmärkt gym som är öppet mellan kl 7 och 22. Vissa tider får man nästan ha det för sig själv, andra tider är det mer folk på plats. Hur som helst blir det aldrig lika fullt som det kan vara på sina ställen i Umeå. Lite cykling eller annan konditionsträning som uppvärmning, därefter maskiner och vikter och så lite bastu innan duschen. Betyder mycket för både kropp och psyke.

Setras sågverk i Malå blir kvar. Lövholmen i Piteå läggs ner. Glädje och sorg. Det var antingen eller.

Sen vet man ju inte när det vänder. Det ska nog inte ropas hej än.

Snart rullar tågen – oss förbi?
Tågen som ska trafikera sträckan Storuman – (Vännäs?) – Umeå håller på att beställas, sa Johan Söderling på vk.se igår. Tanken är att det ska bli snabbare pendling från inlandet och mer ska gå på spår. Som i fornstora dagar.

Eller kanske inte.
Från Vännäs måste trafiken med bil och buss eventuellt fortsätta i nuvarande omfattning. Man ska enligt banverksförslaget inte kunna stiga på inne i Vännäs där kanske de flesta möjliga tågpendlarna finns. Stationen ska läggas i skogen bakom badet, menar banverket, eftersom tågoperatörerna inte vill sinkas 2 x 3 minuter genom att gå in till Vännäs station. En och annan Lycksele- och Vindelnbo kanske också tycker att det verkar vettigt med kortare restid till Umeå. I alla fall innan man tänkt över vad konsekvenserna kan bli.
Ett väldigt kort tågexperiment.

Stöter man bort en stor grupp möjliga tågpendlare blir projektet snabbt osäkert. Det gör man om man tror att folk ska köra bil ut till Tvärån och kliva av och på i obebyggt, punktupplyst mörker. Det kommer man inte att göra och Vännäs kommun ska inte plöja ner miljoner i något som inte kommer att användas.

Det kan i sämsta fall bli Mer bilar på Vännäsvägen framöver. Går det tåg blir det färre bussar. Eftersom Vännäsborna då inte kan eller kommer att åka tåg måste fler ta bilen.

Vi måste ha påstigning i centrala Vännäs och Vännäsby. Då kan kan tågsatsningen bli riktigt bra. Annars blir den förmodligen ett hejdundrande monument över korttänktheten.

Dagens övningskörning väckte några funderingar just när tröttheten börjat släcka ner medvetandets belysning.
Vårvintern 1977 köpte jag en 61/62:as PV av bröderna Thorén i Bjurholm för 4500 sommarjobbskronor. Inför min övningskörning och sommarens 18-årsdag.

Alla köpte naturligtvis inte bil vid 18, men många av mina ’pojkliga’ (manliga var vi inte) vänner gjorde det. Liksom någon av tjejerna. Frågan är om jag behövde den, knappast. För mig tog sommar- och extrajobbet och bilen ut varandra ekonomiskt. Miljön var inte uppfunnen då, så de aspekterna togs inte med.

Min 61/62:a ansågs som en riktigt gammal bil bland mina 18-20-åriga vänner. Den var klart snabbare än den såg ut, men var nästan lite ’kult’ redan då med sina otidsenligt bulliga 40-talsformer. Jag hade äldsta bilen i gänget.

En 15-16 år gammal bil idag är av modell 93-94. Om en 18-åring nu skulle köpa en Golf från 1993 anses han eller hon inte köpa en veteranbil. Min PV var däremot snudd på veteran. Jag minns hur en besiktningsman grumsade över att man ’förstörde’ gamla fina bilar när han besiktigade den något karossmodifierade PV:n.
Jag såg en ung man med en tidig 142:a för ett tag sedan. En drygt 40 år gammal bil när jag tog körkortet hade inneburit en bil från mitten/slutet på 30-talet. En då helt orimlig tanke.

Vad säger det här för den som nu eventuellt orkar bry sig?
Bilarna har blivit bättre på flera områden och håller längre. Det kom inte ut så många bilar på 50- och 60-talet. Utbudet av äldre bilar var skralt när jag tog körkort. Utvecklingen hade tagit stora steg, skillnaden var stor på 10-15 modellår.

Det jag funderar på är om det även säger något om ekonomin 1977 och nu?

Det var ett tag sen man var handledare vid övningskörning senast, men idag så var det dags igen. Nu är man ju utbildad och allt, så det borde inte vara så kinkigt. Ändå var det ungefär som sist. När man kört färdigt var det ett och annat man tänkte att man skulle ha gjort annorlunda.

Det är inte så litet ansvar man ikläder sig som handledare. Det gäller att gå igenom allt igen för egen del, att både nöta in och nöta bort rätt saker. Att tänka på dagens moment i förväg, gå igenom ett och annat innan avfärd och vara koncentrerad på sin uppgift.

Hittills har jag bara agerat handledare åt pojkar. Det ska bli spännande om och när det blir dags för första flickan. Det skulle kunna bli ett delat ansvar för en av den sorten om ett par år.

När man tänker tillbaka på den tiden när man själv ’satte’ mamma bredvid sig i den trimmade PV man köpt samtidigt som man fick börja övningsköra så undrar man ju hur det kunde fungera. Att man alls blev godkänd när man sedan körde upp som ’privatist’, inte långt efter 18-årsdagen. Mamsen fick se både det ena och det andra och jag tror inte jag var mottaglig för så mycket undervisning heller. I sann postpubertal anda gissar jag att jag menade att jag kunde det där ’brano’ bättre än hon.

Ett problem var kanske att pappa också räknade med att man redan kunde allt när det var han som var handledare. Då kunde det bli längre turer och i familjens bil, men han läste ofta tidningen. Om han inte sov.
De övriga två gångerna jag tagit körkort har jag gått trafikskola, vilket borde påverka mitt handledarskap positivt.

Att något alls kunde fungera förr, innan vi blev så kloka, grundliga och ’heltäckande’. Är det någon annan som funderat över det?