Om ett par dagar skulle SAAB kunna vara i konkurs. Mycket kunnande skulle försvinna, många underleverantörsjobb. Volvo kan bli kinesiskt eller franskt. Frågan är hur mycket som skulle bli kvar i Sverige på tio års sikt.

Bilarna står för mycket pengar i det svenska samhällsmaskineriet. 15% av exporten, som vi lever på, kommer från bilarna. Hur mycket av innovationskraften och industrins ryggrad som skulle gå förlorad för Sverige med en utplånad bilindustri vet vi inte.

En del rödgröna menar att det är dags att gå vidare och lämna den här industrin bakom oss. Kanske till och med det mesta av industrin? En del verkar tro att fordonsinustrin kan försvinna utan att välfärden försämras kraftigt för små, stora och gamla. Utan att det blir större skillnader i samhället.
Det kan vi glömma. Alla kommer att känna av priset som ska betalas. Framför allt de svagaste i samhället.

Det lönar sig inte att tänka tillbaka och att tänka ’om bara’…
Men visst önskar man att t.ex. Volvos innovationskraft under tidigt 90-tal hade fått blomma ut istället för att stagnera. En utveckling som säkert delvis satt ihop med att företaget blev amerikanskt.
1992 visade man prov på gasturbindrivna hybridbilar. Prototypen kom bara till Volvos museum. Företaget såldes till en ägare hos vilken sänkt bränsleförbrukning inte prioriterades alltför högt.

Volvo har inte bara kostat Ford pengar det senaste decenniet. Innan det bar iväg neråt kunde Ford ta ut 37 miljarder kronor ur bolaget.
Tänk om det hade kunnat satsas på hybridteknologin de senaste åren. Då hade kanske Volvo, Sverige och kanske även SAAB, kunnat ligga i framkant när det gäller fordonsteknologi.

Jag hoppas nog fortfarande på ett under.

På Mekka stötte vi ihop med en av moderaterna i Barn- och utbildningsnämnden i Vännäs, Harry Hallén. Han satt som en röd färgklick bland musikerkollegor i svart kostym och fluga. De laddade upp inför körsammandraget som skulle gå av stapeln på Idun senare på kvällen.
Jag vet inte om Harry skulle sjunga eller spela tvärflöjt, som han brukar.
Diplomflöjtist som han är.

I lördags när Agneta och jag tagit den korta ’broarna-runt-varianten’ i Umeå låg vi på ett visst kaloriplus. Eller minus. Det var positivt i alla fall. Eller negativt om man räknar utifrån det som försvann.

Nåväl, kanske delvis p.g.a. att middagen uteblivit blev vi sugna på semla och styrde stegen mot Mekka uppe i bågenhuset. Det var ju Alla hjärtans dag och allt och vi brukar sannerligen inte fika upp tid och pengar på lokal. Vi tänkte vi skulle ’unna oss’.

Det var verkligen gott, semla med choklad och vispad grädde. T.o.m. ett litet chokladhjärta för Agneta och en annan liten sak för mig. Så var jämvikten återställd, för att inte säga helt tippad över ända. Vi hade fått gå tre turer till för att väga upp det där rent kalorimässigt

En annan sak är att vi nästan funderade på en amorteringsplan för att kunna lösa ut oss. Mat är egentligen billigt.
Men går man på café är det ju egentligen inte fikat man betalar för, det är lika mycket själva sittandet. Och eftersom Mekka är alldeles ny-uppiffat förstår man att det måste kosta en del.

Det är förmodligen bättre att gå hemma i Vännäsby. Om man tänker på plånboken och midjemåttet.

…….

Spegelkyrkan, men lite närmare.

Idag fick jag ytterligare en släkting. Jag brukar få det då och då och då tänker jag inte bara på dem som föds. Idag var det en kusin till min biologiske far som damp ner bara så där i Mariehemskyrkan. Jag hade aldrig vetat om henne, hon hade vetat om mig några månader.

Det var väldigt roligt. Vi ska träffas ganska snart. Jag har en känsla av att hon kommer att ge mig mycket mer kännedom om mitt ursprung.

Ja, så heter ’kyrkan’ vid Konstvägen Sju älvar mellan Vännäs och Bjurholm. Ett av tio konstverk längs vägen.
En kyrka utan innehåll, skör och bräcklig i sprucket glas och ståendes på sankmarken. En och annan har sett en viss symbolik i det här, men det lämnar vi åt var och en.

Speciell är den i alla fall. Inte för er som ser den mest varje dag. Men det är det inte alla som gör.

På väg hemåt från bondgården i Ström var jag tvungen att stanna till i Backfors igen. När skymningen skulle till att lägga sig över ladan.

Om den ägaren till den här ladan fått fem kronor för varje gång den fotograferats hade han varit en hyfsat rik man. Men det är något speciellt med ’buckliga’ landskapet kring Bjurholm och den här ladan som står och vilar sig framför Balberget. En bit bakom ladan rinner den slingrande Öreälven i sin djupa dalgång.

Bilden togs på väg till stugmöte i Ström.

En god vän har råkat ut för något oväntat i ett hektiskt skede mitt i livet. En olycka med en ganska ovanlig komplikation.

Han undrade om han skulle dö både vid olyckan och vid en senare händelse på sjukhuset. För hans del hade det inte varit katastrof att dö, men jag är glad för att han verkar vara utom fara. Inte minst för familjens skull.
Jag pratade med honom för en stund sedan och han lät medtagen, men också lugn och glad.

I natt råkade jag ut för en märklig sak som jag inte ska gå in så mycket på. En osannolik utflykt ledde till till att en yngre person kunde hjälpas ur en situation som kunde ha slutat hur som helst i den bitande kylan.

Livet är inte självklart i någon ålder, långt ifrån.

Tar en liten kaffe och kollar mail.

Märkliga saker, den här schlagerfebern. En gosse som sitter ihop med släkten har en event-firma som brukar vara delaktiga i att ordna de här schlagerfestivalsmaratonarrangemangen som börjar kännas längre än älgjakten.
När de var här i Umeå blev vi erbjudna att få komma med honom lite bakom kulisserna och dessutom få biljetter till genrepet. (Tror det var genrepet…) Men vi hade varken lust eller tid att gå. Minns inte vad vi gjorde istället. *s*
Men gossen är trevlig.

Nu ska jag återgå till att förbereda morgondagen.