Jag har själv bara varit partipolitiskt engagerad under ett fåtal år. Under Anders Sjölunds tid var jag det inte. Den tiden följde jag mest bara i tidningarna och via några engagerade vänner.

Jag känner mig på flera sätt bekväm med att ha kommit in i politiken i ’mogen ålder’. En av orsakerna till känslan är att man sluppit vissa turbulenser. Skulle man bli kvar i politiken ett tag lär man säkert få sin andel ändå.

Det är bara några gånger i skolsammanhang Anders S och jag träffats. Jag minns en gång när Hagaskolan sålde ut inventarier och utrustning och Agneta och jag var där och raggade ihop saker till Mariaskolan. Vi mötte Sjölund som var där i samma ärende och vi pratade om hur det var att driva friskola. Då hade Minerva inte startat än.

Det lätt kamouflerade slag Anders S delar ut mot partiet och länsförbundsordförande Ågren i dagens VK gör mig inte så upprörd. Framför allt tycker jag synd om en person med stora gåvor som någonstans på vägen tappade något, oklart vad. Det gör mig också lite rädd för hur politik och makt kan påverka en människa. Gud give att man inte tappar bort sig själv.

Själv har jag inte mycket makt jämfört med ’storfräsarna’, men det börjar mer och mer gå in att jag som politiker har mer inflytande än gemene man. Det känns mer skrämmande än ’berusande’. Det är ett stort ansvar, både att göra något och att i vissa lägen låta bli.