På eftermiddagen var vi som sagt på K4:as gamla underofficersmäss och konfererade med skolpolitiker och tjänstemän. Den här gången var jag helt icke-politisk.
Jag gjorde lumpen på K4 en gång för länge sedan när Sverige fortfarande hade ett försvar. Då vandrade jag nästan dagligen förbi det här huset, men var faktiskt aldrig in.

Det som slog mig idag när vi satt i den västra delen och fikade var det inbyggda och upphöjda lugnet i de ljusa rummen med sina höga, stora fönster. Det behövdes nog för att stilla sinnena på forna tiders fanjunkare och andra som kanske skrikit sig hesa eller ridit sig darrbenta i inbördes tävlan på det riktiga kavalleriets tid.

Strax utanför det här huset gjorde jag en av dårskaperna under min lumpartid.
När man tänker tillbaka hade det ju kunnat sluta lite hur som helst.
Det var en varm sommardag och översten med hela staben satt och fikade i skuggan bakom stabshuset. Som chaufför åt honom kände jag de flesta rätt hyggligt, hade kanske en liten särställning, och visste att sällskapet inte var helt humorbefriat. Den fanns inte minst hos översten som var en av de bästa män jag mötte i det militära.
På väg ner till staben hittade jag en livs levande huggorm utanför 4:e skvadron och kunde inte motstå frestelsen att göra ett bus. Hade den bara legat kvar på planen där terrängbil 11, 13, 30 och 40 blandade sig med en och annan VW-buss hade den förresten snart kunnat vara platt.

Jag sprang in och hämtade en tom pepparkaksburk (Nyåkers så klart, man är ju djurvän), greppade ett kvastskaft och övertalade försiktigt ormen att ta plats i burken. Jag satte på locket, det skulle ju bara bli ett par minuter.

Så gick jag runt knuten och frågade om gänget med stjärnor och galoner ville ha pepparkakor. En av majorerna sa något i stil med: ’-Om Nilsson vill bjuda på pepparkakor är det något lurt’. Han var inte dum.
Jag öppnade burken och han ryckte till även om han som sagt väntade sig något lurt. Alla tittade på ormen och ormen tittade på dem. Det snackades huggormsgift och farlighet och sedan skjutsade jag ormen till skogen i överstens bil.

En god vän levde sina barnaår på en gård där det fullkomligt kryllade av huggorm på somrarna. Vissa år gick det nog åt några dussin. Föräldrarna vågade inte göra annat än ta kål på dem för småbarnens skull.
Jag vet inte om han förlåtit mig än för att jag släppte ut den….