Det var ett tag sen man var handledare vid övningskörning senast, men idag så var det dags igen. Nu är man ju utbildad och allt, så det borde inte vara så kinkigt. Ändå var det ungefär som sist. När man kört färdigt var det ett och annat man tänkte att man skulle ha gjort annorlunda.

Det är inte så litet ansvar man ikläder sig som handledare. Det gäller att gå igenom allt igen för egen del, att både nöta in och nöta bort rätt saker. Att tänka på dagens moment i förväg, gå igenom ett och annat innan avfärd och vara koncentrerad på sin uppgift.

Hittills har jag bara agerat handledare åt pojkar. Det ska bli spännande om och när det blir dags för första flickan. Det skulle kunna bli ett delat ansvar för en av den sorten om ett par år.

När man tänker tillbaka på den tiden när man själv ’satte’ mamma bredvid sig i den trimmade PV man köpt samtidigt som man fick börja övningsköra så undrar man ju hur det kunde fungera. Att man alls blev godkänd när man sedan körde upp som ’privatist’, inte långt efter 18-årsdagen. Mamsen fick se både det ena och det andra och jag tror inte jag var mottaglig för så mycket undervisning heller. I sann postpubertal anda gissar jag att jag menade att jag kunde det där ’brano’ bättre än hon.

Ett problem var kanske att pappa också räknade med att man redan kunde allt när det var han som var handledare. Då kunde det bli längre turer och i familjens bil, men han läste ofta tidningen. Om han inte sov.
De övriga två gångerna jag tagit körkort har jag gått trafikskola, vilket borde påverka mitt handledarskap positivt.

Att något alls kunde fungera förr, innan vi blev så kloka, grundliga och ’heltäckande’. Är det någon annan som funderat över det?