För en Norrlands- och glesbygdpatriot är det roligt att se att en ung ’kändis’ väljer att flytta tillbaka och bygga hus i sin hembygd i inlandet. Även om det inte blir boende på heltid från början i alla fall.

Det är inte alla som kan göra så här, även om man vill. I regel ställer ekonomin till det. Idag lär det vara riktigt svårt att få låna pengar till husbyggande utanför en handfull städer här i norr. Det var tillräckligt knepigt under högkonjunkturen då alla monopolpengarna fortfarande snurrade runt i systemet.

Ibland funderar jag på om det behövs en norrländsk investerings- och bolånebank. En som naturligtvis måste vara just bank och drivas affärsmässigt, inte som ett blåögt och dödsdömt jultomteprojekt. Samtidigt med norrländska utvecklingsvisioner och med en bas av norrländskt kapital.
Idag känns det kanske fjärran, men jag tycker att det norrländska näringslivet med några stora företag i spetsen skulle känna sig kallade att satsa pengar i en sådan investeringsbank. Inte minst för att underlätta för folk att bygga, bo och etablera verksamheter i den landsända där det mesta av Sveriges naturresurser finns och utvinns. Om storbankerna inte går att prata med.
Sverige har helt enkelt inte råd att avfolka Norrland mer.

Jag blir inte förvånad om Sandra Dahlbergs ’hemkomst’ följs av fler. Vore jag en yngre utflyttad med praktisk begåvning, rötter och hjärta i bylivet och kanske hemmamarker kvar i släkten skulle jag nog känna mig lockad att göra något liknande. Flytta tillbaka, kanske från en storstadsförort, och satsa på ett billigt, naturnära och ’lite säkrare’ liv.
Kanske kompletterat med någon verksamhet som inte var möjlig för tidigare generationer, men som dagens teknik gör fullt möjlig. Jag kanske återkommer med mer funderingar och exempel.