1988 såg New York helt annorlunda ut, enligt mitt sätt att se.
Pappa, min syster, min fru Agneta och jag besökte släkt här och där och vi i den yngre generationen gjorde lite exta utvikningar. Vi var här runt en månad och var nästan i USA:s fyra hörn och lite i Kanada.

Den gången var New York den sista anhalten och jag minns första kvällen då vi hade kommit ganska sent. Vi släntrade ut och njöt av kvällen, svenskt aningslösa om att man på den tiden inte skulle gå var som helst. Kanske var vi lite trötta också. Vi tänkte inte på att butikerna blev mer sällsynta för att till slut försvinna. Till slut tror jag att vi blev varse att gatans människor förvånades att vi var där. De absolut enda vita som kunde ses. Vi märkte absolut när ganska tandlösa och till synes frånvarande män med dimmiga blickar började fråga saker som: ’Wanna buy som dope, man?’. Lust att köpa knark ansågs väl vara den enda rimliga anledningen att vistas där just då.

Min stackars syster som haft en ’Manhattandröm’ sen tidiga ungdomsår fick den bryskt krossad. Jag och min fru reagerade kanske lite annorlunda. Vi vände och sökte oss ut ur området medan vi vänligt avböjde olika sorters ’Good stuff’.
Det kom en tanke som jag tänkt efteråt ibland också. När allt kommer omkring kan de inte ta mer än mitt liv.
Det gjorde man i och för sig ofta på den tiden. Tog liv alltså, men säkert vanligtvis bland den olyckligaste och mest nedgångna delen av befolkningen. På 80-talet begicks ca 2000 mord varje år i NY.
(Min syster stannade på hotellet sedan. Agneta tog en promenad till innan sängdags, men åt annat håll.)

Idag anses New York som USA:s säkraste stad, bland dem med befolkning över en miljon. Det känns när man är ute och vandrar sent. Det märks på miljön och atmosfären.
Harlem är inte längre eländes elände. Både Reagan och Clinton engagerade sig i stadsdelen och fick i gång insamlingar och stimulerade byggprojekt som ändrat stadsdelens karaktär. Clinton har faktiskt sitt tvåvåningskontor i ett nybyggt hus i Harlem. Det som tidigare var NY:s skräckområde.

En av våra resenärer menade att det aborterna som gjort det. Nu skulle det inte födas oälskade barn. En av domarna som är med på resan (märkligt så många jurister det finns med på elva resenärer) påpekade då att det finns fria aborter i Sverige också, utan att hon i sitt jobb kunde se något liknande resultat alls.

Man har ökat polisernas antal och synlighet i NY. Ökningen var mer än 50% mellan 1990 och 1997. Man tillämpar nolltolerans, det finns ingen ordningsstörning som är för liten att reagera på eller att utreda. Man har ingripit, man har utrett och man har klarat upp. Nu står tidningsstånden med myntlåda i fred på stadens gator. Man ser lite av det deprimerande klottret. (Har inte sett något alls på den här iofs korta tiden) Det känns över huvud taget ärligt och omsorgsfullt. I går kom en restaurantanställd springande efter oss på gatan då en av oss glömt handväskan med plånbok, kort, pass och allt.

Ja, jag vet att det finns inslag man kan diskutera och där jag själv har skarpa invändingar, men trygghetsmässigt verkar det fungera bättre i New York än i Stockholm. Kanske bättre än i Umeå också. Får man säga det?