Berättandet i inlandet

Igår skickade jag in slutkorrekturet till mitt förlag. Det är rätt häftigt att följa sin egen text, från en rätt så spretig företeelse, en osäker textmassa för ett par år sedan, till den den koncentrerade text som blivit slutresultatet. I det här skeendet görs inga stora ändringar, utan det handlar mest om att jaga små, små irriterande stavfel, för att inte tala om alla de bindeord som är borta. Just de felen är svåra att hitta, eftersom hjärnan fyller i de ord som är borta. Om det fattas ett och eller ett att så får din hjärna dig att tro att dessa ord ändå finns där. Som andeväsen. Skumt.

Men nu har jag lusläst texten, satt ditt de ord som är borta och skickat det till förlaget (Ord & visor). Vi har gemensamt kommit fram att döpa min självbiografi till ”Spring Kent, spring!” Nej, det är ingen bok om maratonlöpning eller sunt leverne. Det handlar om något helt annat. Ja, ni får väl läsa boken när den kommer.

Har suttit hela morgonen och skapat en facebooksida. Den heter ”Bland ved, rabarbersaft och andra passioner” (leta på det så hittar ni dit) och handlar om den berättarföreställning som jag och Linda Marklund ska sätta upp till hösten. Välkommen in!

Länk till vår facebook-sida.

Jag har inte känt Linda länge, en ren slump att vi kommit att samarbeta, men i berättandet så rör vi oss över samma marker, i samma geografiska och kulturella miljö. Jag med mina rötter i Bäckmyran, i det område som jag kallar för Baklandet i mina romaner, Linda som i sin barndom tillbringade mycket tid hos sin mormor i Siksele. Två platser som det är ett par mil mellan, båda i Lycksele kommun. Linda berättar om kvinnorna härute i skogarna, medan jag berättar om de tjuriga, egensinniga gubbarna. Linda berättar om magin och passionen i att dricka rabarbersaft, om vänskapen mellan två kvinnor och om förgängligheten hos ett helt berg med kantareller, medan jag har kokat ner den röda tråden i min roman ”Vedtjuven”, om det krig som pågår  – det mellan Rubert som har all ved i världen och Adrian som på grund av sin lättja inte har en enda vedpinne.

Måste nog koka mer kaffe. Drack morgonens första kopp vid sjutiden – nu är klockan snart tio. Det är troligt att det idag blir ett parti schack med Karlsson – eller så sitter vi bara och pratar en stund. Får se. En långpromenad blir det i vilket fall som helst (- 13 kilo).

För övrigt är det i dag minnesdagen efter Breiviks hemska dåd för fyra år sen. Jo, de finns mitt ibland oss.