Hemma efter en dag i Väven, kulturens vagga i Umeå, efter att ha varit en av tjugo utvalda författare och kulturarbetare som spånat över hur ett litteraturresurscentrum ska se ut och fungera i Umeå. Det var en slags workshop där några drivna, unga projektledare på ett ”lekfullt” sätt lockade fram våra idéer och tankar  Vår samlade klokskap ska väl leda till något konkret. Dels en fysisk lokal, dels någon form av ekonomiska resurser och förhoppningsvis någon/några anställda. En tom lokal vore värdelöst. Vi författare är som bekant ena riktiga ensamvargar och till skillnad från konstnärer och musiker är vi urusla på att söka stöd av varandra. I och för sig så kräver ett författarskap ett visst mått av isolering och ensamhet, i varje fall under delar av processen när en roman ska bli till. Sedan är det ju så att som författare skriver man ju lika mycket ”inne i skallen” som på papper och tangentbord.

Ett litteraturresurscentrum skulle i varje fall kunna leda till att fler scener skapas, idag finns ju snart bara bygdegårdarna kvar som drivs av eldsjälar utan bidrag – vilket i sin tur gör att det är hart när omöjligt att ta ut fullt arvode enligt författarförbundets tariffer. Det fattas pengar – och kanske av den anledningen så är ett centrum för oss författare på sin plats så att vi kan prata ihop oss, inspirera varandra, skapa opinion, påverka. Det är dags för oss författare att gå samman.Det är ju inte alla som vill skriva deckare (där pengarna finns) utan valt att berätta andra historier; berättelser som utspelar sig utanför allfarvägarna, inne i de djupa skogarna.

Avstånden i det stora Västerbotten gör att vissa framträdanden kan bli en ren förlustaffär. Ett sent framträdande i låt oss säga Sorsele, Tärnaby innebär att man måste hyra ett rum, vilket gör att man förlorar ytterligare en arbetsdag. Så romantiskt kan det vara för en författare på turné – och samtidigt kan man ju inte tacka nej till att möta sina läsare.Det är sådana gånger som man undrar om stat, kommuner tror att vi skriver böcker för att det är ”så himla kul” och att det i sig borde vara en tillräcklig belöning.

Jag orkade med fem av de totalt sex timmarna i Väven – sedan började min strokehjärna att ta in sändningar från NASA:s satelliter samtidigt som ett kosmiskt brus fyllde skallen. Men det tar sig. Det är ett framsteg att jag orkade delta så pass länge. Många av deltagarna som kände till min story kom fram och tyckte att jag såg normal ut, som om de förväntat sig att jag skulle komma körande med en permobil och en högersidig förlamning i ansiktet. Men det är klart, när man hör att någon fått stroke så är det väl sådana bilder som dyker upp.

Vi var en hel hop från mitt förlag Ord&visor och jag fick ett samtal med min förläggare Göran Lundin och min eviga korrekturläsare Biggan. Jag blev rörd när jag fick höra hur mycket de tyckte om min kommande bok och jag fick rysningar när Biggan sa att det var något av det starkaste hon läst, att hon både skrattat och gråtit under läsningen. Fyra års skrivande har burit frukt. I februari-mars nästa år ges min självbiografi ut – då bryter stormen ut.

För övrigt är jag så glad över mina fina vänner. Som Kirsi, hon som glatt skjutsar mig till Åmsele nu på lördag, till premiären av min och Linda Marklunds premiär av ”Bland ved, rabarbersaft och andra passioner”. Nu kan jag känna mig lugn och slipper åka buss. Nu ska jag dansa schottis och berätta för publiken om Vedtjuven i Baklandet och det krig som bröt ut.