Grått, regn och kallare. Men det måste väl få finnas rum även för sådana dagar. Dessutom – om det är något som jag inte kan påverka, så är det just vädret. Lika lite som jag torde bära skulden för jordbävningar, översvämningar och eventuella kometnedslag. Således gör man klokt i att satsa krutet på det man verkligen kan påverka och förändra, det som finns i mitt beteende och mitt förhållande till andra människor – och inte ödsla krafterna på uselt väder.

Hittills har recensionerna av ”Spring Kent, spring!” varit mycket bra. Jag har nog aldrig fått så fina recensioner, möjligen fanns där en del guldkorn när ”Konungarnas konung från Baklandet” släpptes 2006. Nåväl, nu har BTJ:s vårkatalog kommit och i den finns helhetsbetyg på vårens alla böcker. Min bok fick 5 (av 5 möjliga). Vad jag förstår av en god vän som är bibliotekarie, så brukar ett sådant högt betyg leda till att många böcker köps in av landets bibliotek – och många bibliotek finns det … Om jag nu även kunde bli recenserad i någon av storstadstidningarna, så skulle jag nå ut med boken till än fler. Men som författare på ett litet förlag i Norrland, så torde detta stanna vid en dröm. Det är inte fiiint nog att ge ut sina böcker på små förlag.

Gårdagens läkarbesök gick bra. Min distriktsläkare Lars är en trevlig, empatisk äldre herre som är noga med att se till att inget missas – och detta med bakgrund av den stroke jag drabbades av förra hösten. Men med medicinering och lite motion så är blodtrycket mycket bra (120/80), blodfetterna, både goda och onda, är under kontroll – det är bara blodsockret som har svajat en aning. Som vanligt är jag övertygad om att det har med stress att göra.

För sex-sju veckor sedan, när det var som mest intensivt med berättarföreställningen samtidigt som det började dra ihop sig till boksläpp av min självbiografi, började min bipolära sjukdom att gå på höga varv och jag kände att jag låg på gränsen till det hypomana, särskilt när jag inte sov mer än fyra timmar per natt. Vaknade sedan en av dessa nätter och kände att nåt var på tok. Hade varit uppe och kissat stora mängder och däremellan druckit litervis med kallt vatten. Jo, jag visste redan vad som hänt innan jag stack mig i fingret och kollade sockervärdet: 35. Ett mycket, mycket högt värde. Kortisol, som är ett steroidhormon som frigörs i binjurarna, har en stark koppling till stress, och påverkar ämnesomsättningen. Förutom att det försämrar insulinets effekt så att blodsockret skjuter i höjden, så kan det även på sikt påverka psyket och leda till depression – i mitt fall till ett depressivt skov i min bipolära sjukdom. Men värst är – höga halter av kortisol kan leda till proppbildningar, i mitt fall till en ny stroke. Allt detta visste jag där jag stod i köket, någonstans vid tvåsnåret på natten, och såg 35 lysa i fönstret på min blodsockermätare. Jo, jag blev rädd.

Jag fick goda råd av min gamle, käre vän diabetesläkaren (sådana vänner är bra att ha), som sa att jag skulle höja insulindoserna rejält, äta regelbundet och röra på mig mer. Men med högre insulindoser, fick jag vara vaksam för att inte drabbas av hypoglykemi, när blodsockret dimper och kan förpassa en in i medvetslöshet. Är man som jag nervöst lagd, så kan det med den vetskapen kännas otryggt att på egen hand ge sig ut på långpromenader. Men med bananer, äpplen och druvsocker i fickorna utmanade jag min rädsla och började fotvandra, allt för att förbättra min diabetes. Dessutom menade han (precis som de på strokeenheten) att jag skulle vara noga med att vila min ”stresshjärna”, att ligga ner och blunda flera gånger per dag. Det har tagit sex veckor att pressa ner blodsockret till mer normala världen – men det långtidssocker som mättes härom dagen var således för högt.

Min husläkare tycker att jag är en mycket komplex patient, där mina diagnoser går in i varandra, ibland gifter sig med varandra, ibland ställer de till det för någon annan diagnos, som detta att med att min sårbarhet för stress pumpar ut kortisol i blodet och påverkar min diabetes så att jag antingen kan få en ny stroke eller ett bipolärt skov. Eller både också. Men i grunden behöver jag ha flera olika typer av läkare, dels en som tar hand om mitt fysiska välmående, håller koll på kemin i min kropp, dels en läkare som ansvarar får mina psykiska diagnoser så att jag kan leva i ett någorlunda välbefinnande, så att inte stressen river upp min diabetes. Komplicerat? Jo, men är det inte det vi människor är – komplicerade.

Allt det här har jag skrivit om i min självbiografi ”Spring Kent, spring!”  >>> min webb

För övrigt ska vi ta det lugnt idag. Möjligen någon liten biltur under eftermiddagen – vi får se.