Etikett: recension

Fin recension från norr

Av , , 2 kommentarer 15

Äntligen! Nu börjar recensionerna att trilla in.

 

Först NSD och nu VK.

Tackar för fin recension.

Äntligen!

NSD rec 20210726

 

2 kommentarer
Etiketter: , ,

En lovande recension

Av , , Bli först att kommentera 6

Så har den första recensionen av ”Män som spelar schack” kommit. Bibliotekstjänst var snabbast. Det är inte var dag som jag blivit jämförd med Slas, ni vet han som skrev ”En vandring i solen” och ”Vem älskar Yngve Frej”.

slas34
Stig Slas Claesson, författare och konstnär (1928-2008)

 

Nu till recensionen av ”Män som spelar schack”. (2019-08-14)

Jag är nöjd och glad.

Omslag

* * * * *

Recension
En prosa som påminner om Stig ”Slas” Claesson.

Kent Lundholm (f. 1958) kommer från en by utanför Lycksele i Västerbottens inland, men är numera bosatt i Umeå. ”Män som spelar schack” är den femte romanen om människorna i den fiktiva byn Baklandet. Här träffar vi 60-årige Rulle Stenlund som är svårt cancersjuk. Han gör sig fri från lasarettdöden i Lycksele och beger sig till Baklandet för att dö bland kvarvarande åldrande vänner. Med sig har han några liter flytande morfin och starka värktabletter.

Schackspel, vänskap, alkohol och skrönor gör att dödens intentioner kommer på skam. Absurditeter, vulgariteter, finurligheter och vanligheter kombineras i en prosa som i sina bästa stunder påminner om Stig ”Slas” Claesson.

Här finns humoristiska pärlor men också manlig jargong som emellanåt känns aningen påfrestande. Ömsinthet i vänskap, miljöskildringar, schackspelandets metaforiska funktion och insikterna om en variant av manligt döende tillhör textens styrkor. Språket är lättillgängligt med flyt och dramatik.

BTJ/ Jan Hansson

___________________________________

 

Några ord om en sned och orättvis bevakning av ny litteratur. Man skulle kunna tro att det är kulturmobbning som de sysslar med på pressdrakarna i Stockholm och söderut.

Fem av fem möjliga
Att gå och vänta på recensionerna kan vara riktigt plågsamt. Man kan ju faktiskt bli sågad nere vid fotknölarna. Men det har aldrig hänt mig. Utan att förhäva mig, så har jag mestadels fått mycket bra recensioner. Om den förra boken ”Spring Kent, spring!” skrev en recensent: ”Mästerligt välskrivet. 5 poäng av 5 möjliga”. Om ”Vedtjuven” skrev Norran: ”Hade Lars Molin levat hade han gjort tv-pjäs av den.” Om ”Konungarnas konung från Baklandet” skrev en recensent: ”Kent Lundholm visar med Konungarnas konung att han är en författare av stora mått.” Och slutligen, ”All världens lycka”, som en recensent beskrev som: ”Det här är den goda berättarglädjens bok.”

Kulturmobbning
Men vad hjälper det? Det måste vara en medveten strategi de jobbar efter; en mall de lägger ut på en karta för veta var de ska kapa landet på det kulturella planet. Det liknar inget annat än kulturmobbing. Ingen av storstadstidningarna har skrivit ett enda ord om mina böcker, trots att vänner och bekanta varit på deras kulturredaktioner och dängt böckerna i skallen på redaktören. Nix pix, här ska inte skrivas ett enda ord om lovade författarskap i den norra landsändan.

KentPsy

Svårt att nå ut
Lika illa är det med bristen på försäljningsställen. Bokhandlarna beställer inte hem romaner från små förlag. Finns inte titeln med på deras centrallista, så är det kört. Det hjälper inte att vifta med bra recensioner (”Mästerligt välskrivet. 5 av 5 möjliga.”) Nä, det ska vara Bonniers, Norstedts. Då är det finkultur – trots att de fått usla recensioner. Som ni förstår så har vi inget naturligt ställe att sälja våra böcker. Ibland ställer ICA eller Coop upp med någon hylla bland leksaker och ritblock, det tackar vi för! Jag säljer merparten av mina romaner i samband med mina framträdanden. Annars får vi förlita oss på Bokus eller Adlibris.

Beställ en bok eller två: Bokus eller hos Adlibris eller hos Förlaget

© Kent Lundholm

Glädjande recension

Av , , Bli först att kommentera 2

Sovit ut till halv åtta. Har aldrig lyckas vänja mig vid att sova länge, utan känner mig då mer mosig och trög än då jag kliver upp ett par timmar tidigare. Men just denna dag förstår jag att det var nödvändigt för kroppen och hjärnan att ”sova ut”, då jag låg och snurrade runt på skinnsoffan fram mot tvåtiden i natt. Många tankar, svårt att varva ner. I går var dessutom en intensiv dag då det tycktes som om jag hade hur mycket ork och energi som helst. Bland annat plockade jag undan fyra stora kassar med överflödiga böcker ur bokhyllorna; böcker som inte blivit lästa och som jag aldrig kommer att läsa. Men trots att jag bar ner ett femtiotal böcker i förrådet, så syntes det ingen större skillnad. Min kärlek till böcker har en tendens att övergå i ett samlarbeteende. Skit samma, många böcker blir det och många böcker har jag läst.

chess5

I går gav jag bort en dam till en liten oansenlig bonde. Efter ett bra spel där jag pressat Karlsson till ett desperat försvarsarbete, hade jag riggat för att efter fem-sex drag ställa hans kung i matt. Det var ett långt parti på dryga timmen – och därför skulle jag nog ha tagit min ADHD-medicin innan första draget togs. Efter tre kvart började jag att tappa fokus och koncentrationsförmåga, vilket ledde till att jag satt där och tänkte på annat. Jag skulle ju bara mata på, med min dam, tornen och springaren. Då tar min hand damen, helt impulsivt och utan att ta ett snack med förnuftet och logiken, och flyttar min vita, stolta dam i slagläge för Karlssons svarta, lilla, sketna bonde. Jag gav upp direkt. Men förutom mitt ADHD-drag så var det bra och intressant parti, även om det knappast lär gå till eftervärlden som något att minnas och prata om.

Fick igår tag i en recension som publicerats i NSD redan i juni. En bra och fin recension som gav mig råg i ryggen. Hittills har ”Spring Kent, spring!” fått övervägande bra recensioner. Det förvånar mig inte, eftersom jag tidigt kände att jag skrev på en riktigt stark och ärlig historia.

REcension NSD okt 2016

”Det är en gripande skildring och den känns angelägen för en större allmänhet. […] Kent Lundholm är en utomordentlig berättare med ett levande språk. […] Mot slutet av läsningen anas ett ljus i den så långa och svarta tunneln. Därför lägger man ifrån sig boken med hopp om en framtid med fler berättelser av denne gode berättare.”
Jan Bergsten, NSD.

20160315_163208

Här kan du beställa ”Spring Kent, spring!”

Från mitt förlag Ord&visor: BESTÄLL

Från Bokus: BESTÄLL

Eller kom förbi på Grisbacka i Umeå. Jag har flera lådor med böcker som kan signeras. Läs mer om boken på min webb: Kents webb.

I stort har mitt arbetsrum blivit ett reservat för drömmar och fantasier. I just detta reservat har jag skrivit otaliga bloggar och författat en roman ”Vedtjuven” (2012) och självbiografin ”Spring Kent, spring!” (2016) och nu skriver jag på ytterligare en roman som utspelar sig i Baklandet. I mina tankar rör mig på platser som knappt finns kvar, jag reser i fantasin och har uppfunnit världen på nytt och genom detta kreativa arbete har jag hållit mig ovanför ytan. Sedan har det naturligtvis funnits dagar då jag gjort allt annat för att slippa se åt skrivbordet, men vad hjälper det då man istället börjar skriva inne i huvudet. Det finns ju också perioder då jag drabbats av skrivkramp, då inga av mina ord och tankar har något värde, då varje rad blir plågsam att skriva ner och ens projekt skapar en ymnig svettning och ett hårt slående hjärta.

glädje skriva

För mig är kreativiteten starkt kopplad till arbetsglädje, till lusten att berätta och leva med de karaktärer jag skapat. Men som sagt, ibland fattas den inspiration och glädje som behövs för att skriva en roman. jag är övertygad om att det är en myt att författare sitter mörka rum och skriver i djup ångest och förtvivlan. Ibland kan det vara så, men vi skriver som bäst när glädjen infunnit sig; den som ger oss lust att skriva. Vad är då inspiration, jo det är när skräcken för skrivandet blivit upplöst. Författaren Niklas Rådström har med en liknelse beskrivit författarskapet på ett träffsäkert sätt. Ungefär så här skrev han: ”Kanske är varje författare som en djurparksdirektör vilken varje morgon finner djuren utsläppta ur sina burar. Sedan ägnas hela dagen åt att infånga, identifiera och låsa in bestarna, bara för att morgonen därpå finna djuren utsläppta på nytt.” Eller som författaren W. Somerset Maugham konstaterade: ”Det finns tre regler att följa när man skriver en roman. Tyvärr vet ingen vilka de tre reglerna är.”

För övrigt är tiden årstidernas skiftningar mellan snöstorm och solheta dagar vid havet, mellan höstlöv som brinner och dagsmeja på vårkanten. Tiden är barn som växer, tiden är träd som som blir större. Det är vacker tanke … Men tänk om man fick, den dag det börjar dra ihop sig mot det bittra slutet, fick lägga sig högst upp i en stor björk och låta sig bli omsluten av grenar och löv – och sedan somna in, för att vakna upp om hundra år och känna att björken lyft mig högt upp mot himlen..

 

Bli först att kommentera
Etiketter: , , , , ,

Prat på buss med Metallare

Av , , Bli först att kommentera 2

Ett märkligt, lite udda framträdande. Blev hämtad i morse av en ung, skäggig fackkämpe som skjutsade mig till Tväråbäck, till en busskur, där vi inväntade en chartrad buss från Storuman. Fackföreningen Metall hade bjudit personalen på ett företag i Storuman på en resa ner till Umeå. Under resan drillades de i facklig historia och vikten av en stark fackförening på en fungerande arbetsmarknad. Belöningen var att de skulle få träffa en författare som skulle kliva på någonstans längs vägen och berätta de mest halsbrytande skrönor och när han (alltså jag) var klar så väntade några timmar på Ikea.

ifmetall

25 minuter hade jag på mig att prata och sedan avrunda och försöka sälja några av mina böcker. Men det gick. Inledde om vikten av ett starkt fack. Jag berättade om dokumentär jag sett och som handlade om hur man börjat rusta upp förslummade områden i Rumänien genom att bygga nya hus och vägar, resa skolor och att där på sikt finnas många företag. Men inte ord om att dessa människor, uteslutande romer, behöver starka fackföreningar för att inte tvingas ta svartjobb utan försäkringar och annan trygghet. En stark fackförening är en förutsättning för en väl fungerande demokrati och välfärdsstat.

Ja, sen drog jag några historier ur pappas fackliga resa och kom in på en av de boende som sket fullkomligt i fackföreningar och för den delen allt världsligt: ”Konungarnas konung från Baklandet”. Berättelserna om Konungen är så absurda, trots att det mest är helt sant, att jag nästan alltid för höra efter att ha avslutat: ”Men det där var väl ändå ljug?” ”Nej”, brukar jag svara. ”Allt var sant!”

Om ”Spring Kent, spring!” hann jag inte sälja mycket, bara lite kort hur snett man kan komma i livet om man bär på sjukdomar man inte känner till och faran med att självmedicinera. Men det verkade som om många i bussen hört talas eller läst om boken, och en hop ville köpa ett exemplar. Det blev nästan rörande då en liten, tanig kille längs bak i bussen räckte upp handen och ville köpa en bok. ”Jag har gjort nästan samma resa som du”, sa han när jag kom fram. ”Jag är bipolär, har ADHD och hållit på att dräpa mig på grund av självmedicinering med alkohol.” Han sa det rätt så högt utan att verka vara rädd att fler skulle höra det – och kanske ville han bli hörd, bli sedd för att klara av ”resan tillbaka”. Vi log svagt åt varandra. Det var som om vi kände varandra. ”Den här boken ska jag lusläsa”, sa han. ”Kämpa på å lycka till”, var allt jag hann få ur mig innan nu skulle av bussen.

Omslag_Spring_Kent

Märklig recension av ”Spring Kent, spring!” i gårdagens VK. Det var länge sedan jag läst något liknande – och då har jag ju själv varit kulturredaktör och läst massor av recensioner. Ibland har jag stoppat eller skickat tillbaka uselt skrivna recensioner. Inte för att det var min roll att lägga sig i recensentens frihet att tycka till om en bok, utan att för att det brustit i analysen, för att det inte fanns någon analys och vid de tillfällen då recensenten försöker göra sig viktigare både boken och författaren. Jag har ju fått lysande recensioner hittills, bland annat 5 poäng av 5 möjliga av BTJ – men i denna recension i VK får jag gång på gång veta att jag ”skrivit för fort” (kan det vara recensenten som läst för fort?) Men okej, det var en medveten strategi och ett litterärt grepp att hålla ett högt tempo för att bl.a. beskriva den höga fart som jag upplevde världen genom min ADHD och i de hypomana faserna – sedan naturligtvis för att hålla nere antalet sidor – hade en version med lägre tempo som spände över 500 sidor, men den blev på tok för detaljerad och seg. Gång på gång skriver recensenten att jag skrivit lika fort som jag sprang – som han vill tjata ihjäl mig med detta påstående.

Sedan får han för sig att beskriva vi som bor här uppe i norr som ”Det gåtfulla folk” med våra alldeles speciella sedvänjor något som de där nere i söder inte begriper sig på – recensenten undrar till och med om dess sedvänjor går till på det viset ute i de djupa skogarna. Men utan att ge något exempel. Men hans pekfinger rör sig i sidled: ”Ajabaja, ljug inte.” Sedan tror han att ”nordliga läsare” inte kommer att förstå pojken som inte kunde sitta stilla (men det ska de som bor söderut göra???) Men själv vill han berätta att han förstår pojkens rastlöshet – och vill i några meningar till och med påstå att han haft det värre: Då jag blev inlåst i ett rum efter mina utbrott, så blev han inlåst i kolsvart garderob. Han höjer några kapitel i boken till skyarna – men som helhet är romanen (han skriver det när det handlar om en självbiografi) och avslutar med att skriva att jag i mitt skrivande av boken fortfarande är den pajas jag valde att vara i skolan. Jo, jo  men jag skrev också hellre pajas än idiot! Nåväl nu lämnar denna så uselt skriva recension till glömskan – men var bara tvungen att få skriva några rader om den.

För övrigt känner jag mig trött efter bussresan.

Bli först att kommentera
Etiketter: , , ,

Stress ger högt bodsocker

Av , , Bli först att kommentera 2

Grått, regn och kallare. Men det måste väl få finnas rum även för sådana dagar. Dessutom – om det är något som jag inte kan påverka, så är det just vädret. Lika lite som jag torde bära skulden för jordbävningar, översvämningar och eventuella kometnedslag. Således gör man klokt i att satsa krutet på det man verkligen kan påverka och förändra, det som finns i mitt beteende och mitt förhållande till andra människor – och inte ödsla krafterna på uselt väder.

20160315_163208

Hittills har recensionerna av ”Spring Kent, spring!” varit mycket bra. Jag har nog aldrig fått så fina recensioner, möjligen fanns där en del guldkorn när ”Konungarnas konung från Baklandet” släpptes 2006. Nåväl, nu har BTJ:s vårkatalog kommit och i den finns helhetsbetyg på vårens alla böcker. Min bok fick 5 (av 5 möjliga). Vad jag förstår av en god vän som är bibliotekarie, så brukar ett sådant högt betyg leda till att många böcker köps in av landets bibliotek – och många bibliotek finns det … Om jag nu även kunde bli recenserad i någon av storstadstidningarna, så skulle jag nå ut med boken till än fler. Men som författare på ett litet förlag i Norrland, så torde detta stanna vid en dröm. Det är inte fiiint nog att ge ut sina böcker på små förlag.

Gårdagens läkarbesök gick bra. Min distriktsläkare Lars är en trevlig, empatisk äldre herre som är noga med att se till att inget missas – och detta med bakgrund av den stroke jag drabbades av förra hösten. Men med medicinering och lite motion så är blodtrycket mycket bra (120/80), blodfetterna, både goda och onda, är under kontroll – det är bara blodsockret som har svajat en aning. Som vanligt är jag övertygad om att det har med stress att göra.

diabetes

För sex-sju veckor sedan, när det var som mest intensivt med berättarföreställningen samtidigt som det började dra ihop sig till boksläpp av min självbiografi, började min bipolära sjukdom att gå på höga varv och jag kände att jag låg på gränsen till det hypomana, särskilt när jag inte sov mer än fyra timmar per natt. Vaknade sedan en av dessa nätter och kände att nåt var på tok. Hade varit uppe och kissat stora mängder och däremellan druckit litervis med kallt vatten. Jo, jag visste redan vad som hänt innan jag stack mig i fingret och kollade sockervärdet: 35. Ett mycket, mycket högt värde. Kortisol, som är ett steroidhormon som frigörs i binjurarna, har en stark koppling till stress, och påverkar ämnesomsättningen. Förutom att det försämrar insulinets effekt så att blodsockret skjuter i höjden, så kan det även på sikt påverka psyket och leda till depression – i mitt fall till ett depressivt skov i min bipolära sjukdom. Men värst är – höga halter av kortisol kan leda till proppbildningar, i mitt fall till en ny stroke. Allt detta visste jag där jag stod i köket, någonstans vid tvåsnåret på natten, och såg 35 lysa i fönstret på min blodsockermätare. Jo, jag blev rädd.

stetoskop

Jag fick goda råd av min gamle, käre vän diabetesläkaren (sådana vänner är bra att ha), som sa att jag skulle höja insulindoserna rejält, äta regelbundet och röra på mig mer. Men med högre insulindoser, fick jag vara vaksam för att inte drabbas av hypoglykemi, när blodsockret dimper och kan förpassa en in i medvetslöshet. Är man som jag nervöst lagd, så kan det med den vetskapen kännas otryggt att på egen hand ge sig ut på långpromenader. Men med bananer, äpplen och druvsocker i fickorna utmanade jag min rädsla och började fotvandra, allt för att förbättra min diabetes. Dessutom menade han (precis som de på strokeenheten) att jag skulle vara noga med att vila min ”stresshjärna”, att ligga ner och blunda flera gånger per dag. Det har tagit sex veckor att pressa ner blodsockret till mer normala världen – men det långtidssocker som mättes härom dagen var således för högt.

bipolär

Min husläkare tycker att jag är en mycket komplex patient, där mina diagnoser går in i varandra, ibland gifter sig med varandra, ibland ställer de till det för någon annan diagnos, som detta att med att min sårbarhet för stress pumpar ut kortisol i blodet och påverkar min diabetes så att jag antingen kan få en ny stroke eller ett bipolärt skov. Eller både också. Men i grunden behöver jag ha flera olika typer av läkare, dels en som tar hand om mitt fysiska välmående, håller koll på kemin i min kropp, dels en läkare som ansvarar får mina psykiska diagnoser så att jag kan leva i ett någorlunda välbefinnande, så att inte stressen river upp min diabetes. Komplicerat? Jo, men är det inte det vi människor är – komplicerade.

Allt det här har jag skrivit om i min självbiografi ”Spring Kent, spring!”  >>> min webb

För övrigt ska vi ta det lugnt idag. Möjligen någon liten biltur under eftermiddagen – vi får se.