Etikett: P O Enquist

Om konsten att hälsa

Av , , Bli först att kommentera 9

Social distans. Ett aktuellt ”inneord” som för lång framtid kommer att förknippas med ett elakt, livsfarligt virus – corona. Håll två meters avstånd för att undvika smittspridning. Ett enkelt råd som räddar liv. Inte särskilt svårt att förstå eller att förhålla sig till. Vi ska inte ens skaka hand, än mindre kramas. Nu nickar vi åt varandra, vinkar eller kanske gör en honnör när vi möts.

Vi får lära oss att med teknikens hjälp hålla social distans. Digitala möten är kanske här för att stanna. Vi kanske inser att det är ganska skönt att slippa träffa folk i verkligheten. Vi lär oss också att allt för många och intensiva möten kan leda till döden. När människor möts hud mot hud sprids smittan.

Hur märkligt och stolligt förhöll vi oss inte till de stackare som drabbats av HIV/Aids då den smittan spreds under på 80-talet? Det är viktigt att förnuftet får råda. Vi får inte stoppa huvudet under armen, särskilt inte när faran är över. Det är kanske då som de verkliga konsekvenserna kommer; då syndarna ska utses och straffas.

 

Social distans är inte något egentligt problem för mig. Jag har under hela mitt liv levt med den sociala distansen som ett naturligt, normalt tillstånd. Jag är av hävd, femte generationens inbitna handskakare. Jag är oppstillt i en miljö där spontant kramande och pussar på kinden icke hörde till vardagen. Kramas? Men huvva så fjolligt!

Personligen har jag alltid haft svårt för att släppa folk innanför min bekvämlighetszon, förbi min osynliga gräns. Jag har alltid känt mig obekväm med att kramas i tid och otid. Med åren har jag tvingats lära mig att kramas (dock en aning tillgjort), då detta tycks ha blivit det naturliga sättet att hälsa på. Men om jag får välja, om jag hinner, kliver jag fram med ena foten, för att stå stadigt, och skjuter fram högerhanden till en handskakning. Den framrusande kramaren som med utslagna armar tänker skuta mig i sin famn, måste tvärnita och får besviket nöja sig med en handskakning. Men … skulle en handskakning vara en lägre, sämre, mindre värd form att hälsa på. Icke!

Märkligt, obehagligt blir det när okänt folk, de man möter för första gången, vill hälsa på mig med en kram. Många tycks känna sig avvisade när jag sträcker fram min högerhand och undviker en kram. Det är en felaktig slutsats. Det har inget att göra med mina känslor för personen i fråga. Jag är enbart en inlandsman som inte fick lära mig att kramas.

Det låter kanske ledsamt, men ute i skogarna där jag växte upp kramades inte folk. Möjligen under täcket i becksvarta natten. Nej, man sträckte fram handen, tog av sig mössan, bockade och tackade när man fick sina julklappar eller presenter, när man träffade farmor, farbröderna, mormor och morfar. Så tackade jag även mor och far. Ofta skrotades även handskakningen och ersattes med ett hurtfriskt ”tjosan, tjosan!” eller ett ”hej på dej!” Det dög gott. Men att kramas … Nä, det var sällsynt. Jag har svårt att minnas en enda kram i min barndom och uppväxt. Även om jag förmodligen behövt närkontakt vid vissa tillfällen.

Numera gillar jag att krama de personer som jag valt att släppa förbi gränskontrollen, de som av mig fått ett godkänt pass och visum. Min kvinna, min dotter, några av mina närmaste vänner brukar jag då och då hälsa på med en kram.   Det har alltså inget att göra med högfärd, högmod och allmän kylighet. I grunden är jag en varm och empatisk person. Min avoga inställning till kramandet har ÄVEN att göra med mina neuropsykiatriska funktionsnedsättningar, såsom ADHD, där det förekommer problem med kroppskontakt. Det är nåt fel på vår perception, alltså hur vi uppfattar/tolkar sinnesintrycken. En kram kan därför sprida ett obehag i hela kroppen.

Jag har en märklig överkänslighet av beröring, som gör att jag exempelvis har svårt att vara klädd i allt för åtsittande kläder. Får panik när en slips eller polotröja trycker mot halsen. Jag har svårt för lätt beröring som blir till plågsamma kittlingar, medan en rejäl muskelmassage gör mig lugn. Ja, det är trassligt. Lägg ihop detta med min uppfostran, min uppväxt där vi nästan aldrig kramades, så får ni kanske en förklaring till att det finns människor som blir handskakare. Men som sagt, det betyder inte att jag är känslokall eller att jag på detta sätt avvisar människor.

Jag säger INTE nej till all slags kroppskontakt. De som känner mig vet hur jag kan njuta när händer masserar mina ben och rygg. Att leva ensam och utan beröring är faktiskt en hälsorisk och ibland längtar jag så stark efter kontakt att den blir en ”hudhunger”. Vi behöver alla fysisk närhet för att vi ska må bra och känna oss trygga och lugna. Men visst, jag har ett komplicerat förhållningssätt till beröringar. Jag har svårt med hälsningskramar, men kan ligga i timmar och njuta av en ryggmassage.

Sålunda … jag har generellt inga större problem med rekommendationen att hålla en social distans på två meter. Samtidigt som jag känner en psykiska påfrestning i min påtvingande isolering och ensamhet. Det som jag beskrivit i tidigare bloggar. Ska vi skaka hand på det?

 

För övrigt har en av mina favoritförfattare, P O Enquist, idag den 26 april 2020, avlidit. ”Musikanternas uttåg” ser jag som hans bästa litterära verk. Hans författarskap var ju så brett. Romaner, drama för teater och film.

Tack P O för din klokskap och för att jag emellanåt fick låna dina tankar och följa den stig du trampat upp genom de västerbottniska skogarna av storvuxna tallar, yviga granar och vackra solgläntor.

 

 

Läsning och festivaler

Av , , Bli först att kommentera 2

Tål inte värmen så bra. Går mest omkring och flämtar, gömmer mig i skuggan medan jag tänker långsamt. Kvällsdoppen i havet har räddat mitt liv. Nä, solhetta är inte min grej. Ser därför fram emot det lågtryck som under dagen utlovas ska sänka temperaturen.

Har läst en del på sistone. Läser mer när jag tar paus i mitt eget skrivande, vilket brukar vara vid sommartid.

Har läst ut P O Enquists underbara roman ”Liknelseboken”. En roman om kärlek. En av kvinnorna i boken är så varm att hon kokar, och hon böjer sig därför fram och frågar mannen om han vill ”kännefter”. Så vackert sagt. Här finns också beskrivet en kärleksakt på ett kvistfritt furugolv som slår allt. Fantastiskt P O! Läs romanen!

För att underhålla min allmänbildning läste jag tegelstenen ”En kortfattad historik över nästan allting” av Bill Bryson. Universum är verkligen magiskt. Mikro- och makrokosmos – och där mitt emellan finns vi.

”Gustafs resa” av Karin Edvall. Hon har skrivit en dokumentär berättelse om sin farfars far, och hans resa från Småland och upp till Västerbotten och Holmsund. Spännande, intressant! Nästan som en detektivberättelse, när Karin lägger pusslet.

Några dagar kvar innan det bär av till Hjukensjön, en bit utanför Åmsele, för att besöka Esox Festivalen. Musik, kultur, god mat – för att inte tala om allt känt folk man får träffa. Särskilt ser jag fram emot att få möta bröderna Brändström som arrangerar festligheterna. Sedan bär det av till Bjurholm där jag ska framträda på en byafest. Jag ska stå på scen och ljuga – och det ska väl gå bra.

Nu ska jag gå ut på balkongen och spana efter lågtrycket.

 

Detta om sanningen

Av , , Bli först att kommentera 1

Det påstås att ett en författare har fria händer när han skriver en roman. Om det skulle hetta till i storyn, kan han alltid plocka fram fantasin och pensla med vilka färger han behagar, och räcker inte det kan han ju alltid drämma till med sin konstnärliga frihet. Däremot undkommer författaren inte sitt ansvar gentemot sina medmänniskor. Bara för att han råkar kunna skriva någorlunda väl, betyder det inte att författaren kan sätta vad som helst på pränt.

Men om samma skribent skulle få för sig att skriva om sig själv och därmed tvingas använda sig själv som källmaterial, så bör han väl rimligtvis hålla sig till sanningen. I varje fall så långt det går. Eller blir det för plågsamt?

Någon har skrivit att i ett totalt upplyst rum kan ingen människa leva. Det krävs alltid ett litet mörkt hörn att krypa undan i. Men om författaren nu skulle få för sig att skriva en självbiografi, får han väl rimligtvis stå sitt kast. Fast – skulle det bli allt för pinsamt, kan han ju alltid skylla på sitt usla minne.

Det finns en trend att många självbiografier mer handlar om andra än om en själv, om ens elaka morsa eller sin försupna farsgubbe. Sedan har vi alla dessa snustorra memoarer med sina långa uppräkningar av årtal och hundratals, knappt uttalbara namn. Värst är när författaren ”glömt” att reflektera kring sin egen del i det som hänt.

Men som tur är, det finns gott om läsvärda och intressanta självbiografier. De bästa har skrivits med litterära ambitioner – men som ändå förhåller sig så nära sanningen det går.

Ett bra exempel på detta är P O Enquists ”Ett annat liv”. Visst, det är en berättelse med vissa luckor, men med en kittlande och glödande undertext som får en att ana sanningen. Andra självbiografier som jag gillar är C.G. Jungs ”Mitt liv” och Charles Chaplins ”Min självbiografi” – två starka personligheter som man helt enkelt vill veta mer om. Men är de sanna?

Tyder det på hybris ifall jag i min ”unga” ålder av 54 år, skulle få för mig att skriva min självbiografi? Hybris eller inte, jag vet med mig att jag har något av vikt att berätta? Men den viktigaste frågan är: Vågar jag klä av mig naken och pulsa fram i djupsnön, medan folk står vid sidan och pekar finger. Och hur nära sanningen vågar jag gå?

Nä, det får nog bli en politisk pamflett istället.

”Searching for Sugarman” vann en Oscar. Mycket välförtjänt. En av de absolut bästa svenska filmerna jag sett på mycket länge. Men blev den utsedd till årets svenska film på Guldbaggegalan? Nej. Men den fick ju en guldbagge för årets bästa dokumentärfilm, säger vän av ordning. Jo, men den tävlade även i kategorin bästa svenska film. Och den klassen vanns av en annan film. Den filmen måste vara otroligt bra.

För övrigt håller jag med polarn Kenneth om att det verkligen finns fattiga barn i Sverige. Det spelar ingen roll vilken semantisk ordlek folk håller på med; fattiga barn är ett faktum.

Kent Lundholm