Min kropps sov- och vakenklocka ringde denna morgon vid sexsnåret, men jag känner mig ändå rätt så utsövd efter cirka sex timmars sömn. Hade svårt att somna på grund av att jag var så uppskruvad efter framträdandet i Hjukensjön utanför Åmsele. Om man ska åka runt och vara berättare/författare i detta stora län, får man lära sig att tillbringa merparten av tiden i bil, buss eller tåg. Avstånden är stora. Ändå var det bara tolv mil till Hjukensnjön och Lena körde bilen en bit av hemresan, då jag var rätt så tom i bollen. Blir sådan efter urladdningen på en scen – och värre har det blivit efter stroken. Det påminner om ett neurologiskt åskoväder inne i min skalle – det mullrar och blixtrar.

Regnet och kylan bidrog till att det inte kom särskilt många besökare (hälften mot i fjol). Skulle tippa att det var femtio personer som lyssnade på min berättelse om Vedtjuven. Dessutom dök det upp ett tiotal tyska kanotister som under fyra dagar paddlat längs den vackra Åman och nu gjort ett strandhugg  i Hjukensjön för att ta sig en pilsner och käka hamburgare. Under söndagen går de i mål i Åmsele för återfärd med buss och flyg till Tyskland. Stackarna kan inte ha förstått ett enda ord av det av det jag sa, men satt ändå snällt kvar och applåderade livligt och glatt när jag tackade för mig. En eloge till bröderna Brändström, Rolf och Ulf, för deras idoga arbete att från noll bygga en vacker pub med pizzaugn i en loge och att för femte gången arrangera denna festival. Det är mycket jobb som hamnar på en arrangörs axlar. Ett extra plus var att de i år fixat en bubbelmaskin som mycket effektfullt skapade magi på scenen.

Kaffe, en stor mugg med svart, starkt kaffe och genast piggnar jag till. Tankarna får vingar och snart sitter jag här och funderar lite kring de hjältar vi har kring oss i vardagen. Alltså – inga hjältar i blå trikåer eller riddarrustning, utan våra vardagshjältar som uträttar stordåd i det tysta. Jag talar om de människor som vågar stå upp, stå ensam, som vågar säga ifrån, kliva fram, vara närvarande och som just därför få ta emot en hel del skit och fördömande från de människor som blir ”störda” i sitt värv att i någon form idka mobbing, prata skit och döma folk som de anser vara svaga och nalta eljest. I grund och botten är det modet som skapar vardagshjälten och för att vara modig krävs rädsla. Rädslan gör oss vaksamma och därför slår den ofta följe med hjälten. I och med att hjälten är sådan person som vågar säga ifrån, så får han/hon vara beredd på att periodvis bli övergiven. Vi blir starka genom att våga visa vår sårbarhet, att släppa fram våra svagheter, för genom denna ärlighet blir vi både respekterade och oantastliga. Men om vi därmed blir hjältar? Nja, till det krävs även mod. Personligen är jag ingen hjältetyp, även om jag försöker säga ifrån när käften börjar gå varm på stollarna och när de ska berätta vad sanningen är. Klart är att vi lever i en tid då vi har ett stort behov av hjältar. Vi lever i en tid då gamla, begravda lögner grävs upp och dammas av för att förminska och fördöma det som är annorlunda.

För övrigt är det veckans tvättardag. En hel del sommarkläder ska vaskas och tumlas, sedan nogsamt strykas, vikas ihop och in i garderoben i väntan på nästa sommar. Måste försöka tappa några kilon till sommaren 2017, eftersom flertalet skjortor och t-shirts till denna sommar verkar ha krympt en aning,