Etikett: Träning

Rör dig friskare

Av , , Bli först att kommentera 2

5-6 veckor träning väntar mig. Hade det varit på 80-talet hade det handlat om mängdträning och intervallövningar för att bättre tåla mjölksyran inför löparsäsongen. Även en hel del lyftning av järnskrot. Nu handlar det att kunna resa sig upp från stolar och från golvet. Då var jag 25 år, nu 62 år. Det är tekniskt stor skillnad att träna för elitlöpning, men det som är lika är den inre viljan att nå resultat. Sen en vecka är jag inskriven på neurorehab i Umeå för att slåss mot min Parkinson och jag har faktiskt nytta av 80-talets vansinniga förmåga att plåga mig.

Parkinsons sjukdom (PS) är en neurologisk sjukdom som oftast drabbar personer över 55 år. I Sverige finns ungefär 20 000 personer som har sjukdomen. Ute i världen är 5 miljoner drabbade. Sjukdomen innebär att nervceller, som tillverkar signalsubstansen dopamin långsamt försvinner. Dopaminet är viktigt för att signalerna från olika delar av hjärnan ska nå varandra och när det blir för lite dopamin i hjärnan kan symtom som bl a skakningar i kroppen och långsamma rörelser uppträda. Det är en kronisk sjukdom där nervcellerna dör vilket leder till dopminbrist. Huvudsymtomen vid PS är skakningar, långsamma och förminskade rörelser, stelhet (rigiditet) och nedsatt balans. Arv, miljöfaktorer kan utlösa sjukdomen. Man har upptäckt ett protein som förstör nervcellerna. Men mycket är oklart. I vissa släkten är PS vanlig och ärvs inom familjen (min far hade Parkinson).

Sjukdomen leder till gångsvårigheter, usel balans, stelhet, överrörlighet, minnesproblem. Symtomen kan till viss del hålla stången med hjälp av mediciner. Läkemedelsbehandling syftar till att ersätta bristen på dopamin. Levodopa är det vanligaste och mest effektiva läkemedlet, men det har även visat sig att motion och fysisk träning kan förbättra problemen. Detta är något som jag nu hoppas på.

Vi med med PS får ofta gångsvårigheter med sänkt gånghastighet, kortare steglängd, smalare stegbredd. Genom att öka gånghastigheten ökar livskvalitet vid PS. Vi ”glömmer bort” att pendla med armarna och kan få stora problem med att svänga, vända sig och ändra riktning under gång.

Balansen blir helt klart sämre och det kan leda till en ökad fallrisk. Genom att träna på bättre balanskontroll så kan man få bättre stabilitet och orientering. Fall, rädsla för att falla skrämmer oss med PS varav 50–86 % faller upprepade gånger. Långsam och påverkad gång och balansförmåga vid PS leder till ett mindre helvete att förflytta sig, det blir en tids- och energikrävande process.

Fysisk aktivitet ökar energiförbrukningen i muskulaturen och kan utföras inom olika områden av livet och på olika sätt. Träning kan förhindra framtida komplikationer som smärta och nedsatt ledrörlighet. Då man promenerar kan man koncentrera sig på att ta långa steg genom att påbörja steget med hälnedslag. Minns hur farsan brukade marschera längs grusvägen för att få bättre hållning. Blicken hålls fäst mot färdriktningen. Händerna ska svänga i takt med stegen, så att motsatta extremiteter – hand och fot – fungerar som par. Detta kan ytterligare effektiveras med hjälp av stavgång. Gångstavar stöder också balanserade, rytmiska rörelser.

Motion har en positiv inverkan också på humöret. En bättre kontroll av rörelserna stärker jagbilden och självkänslan och gör det lättare att upprätthålla sociala kontakter. En motionerande människa har lättare att slappna av och sömnstörningarna minskar. Motion förebygger även förstoppning i och med att den sätter fart på ämnesomsättningen. Träningen kan ske individuellt eller i grupp. Vilket som är mest lämpligt beror på patientens mål, förmåga, motivation och önskemål.

Skapa en målbild. Vad tränar du för? Bättre gång, balans, minska smärtorna. Motionen botar ju inte din BS, men kan förbättra symtomen och därmed göra vardagen bättre. Kanske är det så enkelt att det räcker med att må bra och undvika försämringar genom daglig träning.

Bli först att kommentera
Etiketter: , ,

Elittränande chefer

Av , , Bli först att kommentera 2

Sovmorgon till 06.30. Suttit vid köksbordet och delat piller i min dosett. Många piller blir det. En del mot högt blodtryck, några mot höga blodfetter, ett par för att behålla känslobalansen i min hjärna. Sedan en spruta med insulin. Förmodligen håller medicinerna mig något längre vid liv, men inte i all evighet. Tiden är utmätt. Suttit en stund och grunnat över en artikel som en tidskrift har beställt. Den ska handla om skillnaden mellan att skriva fiktiva romaner och självbiografier – och hur jag jobbade journalistiskt för att få fram underlaget till självbiografin ”Spring Kent, spring!” 12 000 tecken ska artikeln vara, vilket är en jävligt lång artikel. Men tankeprocessen är igång och jag har börjat skriva inne i mitt huvud.

buddha

Medan jag delade mina piller, lyssnade jag på en dokumentär i P 1. Den handlade om en ny typ av chefer som dykt upp. Inte nog med att de jobbar dygnet runt, de tränar dessutom på elitnivå och chefen som intervjuades tränade minst två-tre timmar per dag, på hög nivå. Det gäller att hålla sig i form i ett företagsklimat med hård konkurrens. Men detta elittränande med sunda matvanor, spiller förstås över på personalen. Dessa chefer tycker naturligtvis att även de anställda ska hålla sig i god form. Lönnfeta göre sig icke besvär vid en anställningsintervju. Det förkommer allt oftare att när dessa chefer söker sig vidare, att de skriver in antal avverkade maraton, cykel- och simtävlingar (tider och placeringar) i deras CV. En kropps- och träningselit håller på att ta över i näringslivet, så om ett tiotal år har vi väl enbart ett gäng hungriga, utsvultna träningsnarkomaner som leder företagen. Tjockisarna, som har sig själva att skylla (som valt TV före ett pass i gymmet) får söka sig till ”enklare” jobb eller återkomma när de joggat bort ett tjugotal kilon. Denna form av elitism som skuldbelägger de som inte kan eller orkar skutta omkring i skogen eller lyfta skrot på gymmet känns obehaglig. Det är ett synsätt som inte vill förstå och som verkar sakna empati. Det finns lite av framgångsteologi över det hela: Du som blir sjuk är svag i tron och straffas för det. Tro mer så blir du friskare.

hjälte

Jag menar naturligtvis inte att med detta inlägg hylla fetman och att man ska äta och leva osunt – men det finns ibland bakomliggande orsaker, sjukdomar som gör det svårt att passa in i mallen av trådsmala, ständigt joggande personer. Jo, det är ett faktum att övervikt ökar risken för hjärt- och kärlsjukdomar, stroke och cancer. Men det är det rådande synsättet jag vänder mig mot, det som skuldbelägger, det som skapar ett glapp mellan olika kroppsformer och där bara ett av dem är allenarådande och det rätta. Steget från att var överviktig till att träna stenhårt två timmar per dag, är som att jämföra med en rymdfärd till månens baksida. Det är klart att man orkar mer som tränad, som slank och fin, men det finns ta mig tusan inget som säger att man blir smartare eller en mer vidsynt problemlösare bara för att man toktränar. Möjligen att endorfinkicken får somliga att tro det efter ett pass i gymmet – och de dagar de inte hinner träna (för det måste väl ske någon gång), så lär de darra av träningsabstinens och vara odrägliga att ha att göra med. Jo, som före detta löpare som tränade på hög nivå så vet jag att jakten på endorfinkickar ibland är att jämföra med knark.

20160203_064750

Överviktiga människor är obekväma i dagens samhälle och en undersökning visar att en tjockis som kommer in på ett gym skapar oro bland de vältränade. Det är heller inte ovanligt med elaka kommentarer (mobbing), trots att den överviktige kommit till gymmet av samma skäl som den muskulösa – att komma i bättre form. Övervikt har blivit något moraliskt suspekt där överviktiga anses vara lata och karaktärslösa. Jag var tvungen att sluta springa i trettioårsåldern på grund av en sjukdom och detta i kombination med de mediciner jag fick gjorde att kroppen började svälla ut på bredden. 2009 genomgick jag en gastric bypassoperation där stora delar av magsäcken togs bort. Inom ett år hade jag blivit av med drygt trettio kilo. Nu har jag stannat på ca 98-100 kg och är per definition fortfarande en tjockis, men när jag tänker på att ha burit på trettio kilo till, när ryggen värkte, min diabetes galopperande och jag knappt orkade gå i trappor, så är jag trots allt en ”ny man”, trots att jag ännu går å ritut magan som en annan patron, ser jag en stor vinst av att ha genom gått operationen. Men mina psykiska tillkortakommanden gör att jag kanske måste ”samla ihop tankar och känslor”, när andra lite bekymmerslöst kan ta sin träningsväska och cykla till gymmet. Vi vet så lite om varandra, så döm inte utan att ha tänkt ett extra varv. Livet vänder fort, även för vältränade, tänk på det.

För övrigt är det stora tvättardagen denna söndag anno 2016. Massor med kläder som ska med till Stockholm ska tvättas och strykas. Vad nu det ska vara bra för?

Bli först att kommentera
Etiketter: , ,

ADHD och löpning

Av , , Bli först att kommentera 2

Det hettar i ansiktet och uppe på flinten. Påminner om solbränna. Men så har jag också suttit ute på balkongen i dagarna två och för en albino person som jag behövs det inte mycket innan det vita övergår i rosa och sedan i något rött som brinner i huden. Ser i denna arla morgonstund att himlen även denna dag är blå. I dag ska jag bära min vita stråhatt.

löpning

Jag sprang mycket som barn; det var något jag dels försökte springa ifrån, dels fanns det en motor inom mig som satte fart på benen. Redan som liten grabb kände jag hur oron ”pyste ut” när jag sprang, att jag blev lugnare och mindre förbannad. När jag i trettonårsåldern började träna mer målmedvetet och ställa upp i olika terränglopp, blev jag snabbt ”fast” i denna form av idrottande. Eftersom jag led av del motoriska störningar, som kom av min ADHD, kunde jag inte jonglera med bollar, än mindre skjuta dem på mål, och åka skridskor var bara att glömma. Hade till och med svårt att lära mig att cykla och att knyta min skosnören. Men i och med de hårda löparpassen, där jag raskt blev bättre och snabbare för var vecka som gick, så hände något i min hjärna. Jo, det finns flera studier som visar att vi med ADHD fungerar bättre av hård träning. Det låg en hel del i vad min tränare Herman Silén brukade säga: ”Man tänker bättre när man springer! Man får helt enkelt mer blod opp i skallen!” Jo, blodgenomströmningen ökar, men framför allt så frigörs mer dopamin – det som vi med ADHD lider brist av. Med mer dopamin i skallen blev jag lugnare och kunde sitta stilla och fick bättre koncentrationsförmåga och minne, vilket på ett positivt sätt påverkade mina studier.

Jag älskade att plåga mig och gillade de korta, intensiva passen då det rikt flög gnistor kring mig, när mjölksyran tvingade mig till marken så att jag blev liggande och flåsade tungt. Jag blev bra på medeldistans och nästan uteslutande i terränglöpning. Att springa varv efter varv på en friidrottsanläggning var inget för mig, eftersom jag då liksom nu har svårt att stå ut med det som är enformigt och långtråkigt. Nej, det skulle springas i skogen, längs stigar eller skogsvägar. Problemet med att träna terränglöpning, var den tid på året då snön föll och mörkret lägrade sig. I Baklandet fanns inte en enda gatlykta. Herman försökte få mig att åka skidor för att inte all träning skulle ”rinna ur kroppen” under vintern. Men det var inte min grej att med pannlampa följa ett skoterspår rätt in i storskogen. Kände mig rädd. Sedan spelade även min usla motorik in, då jag hade svårt att hålla ordning på stavar, armar, skidor och ben – på en och samma gång. Så under tre månader tränade jag ingenting – vilket gjorde att jag fick träna som en idiot under våren för att hinna i fatt mina konkurrenter som åkt skidor hela vintern. I början av juli var jag i fatt.

minnen

Det finns som sagt studier som visar att barn som regelbundet deltar i fysisk aktivitet får förbättrade kognitiva funktioner som har att göra med beteendestyrning, planering och impulskontroll. Fysisk aktivitet verkar vara speciellt ”nyttigt” för oss som har ADHD. Löpning är bra och enkelt, och ger den struktur som kan behövas: Man börjar vid starten, springer längs en förutbestämd banan och in i mål där man får veta sin tid, som sedan kan slå nästa gång.

Tyvärr gjorde mina andra tillkortakommanden så att jag en dag plötsligt la av med allt springande. Jag var 28 år då jag mitt i steget kände att jag inte kunde springa längre. Att springa blev plötsligt något ”livsfarligt”. Det tog stopp.Det var synd, eftersom personer med ADHD löper dubbel så hög risk att drabbas av övervikt. Antingen går vi och småäter dagtid för att hålla oss vakna, eller så äter vi sent om kvällarna för att lindra ångesten. Fettrik kost kan dessutom försämra utsöndringen av dopamin och förvärra ens ADHD. Så det här med kosten är en annan viktig faktor – men det tar vi en annan gång.

20160315_163208

Om allt detta har jag skrivit i min självbiografi ”Spring Kent, spring!” Intresserad? Beställ boken här!

För övrigt är det Mors dag och jag ska slå en signal till mor Gunhild i Lycksele och säga grattis. Här i Umeå så ska Lenas son gratta henne, så vi åker ut till Teg nån gång mitt på dagen. Kanske kan vi sitta ute i solen – dock bär herr Lundholm denna dag sin vita stråhatt. Annars blir han så röd att bilarna stannar i tron att han är ett trafikljus.

 

Bli först att kommentera
Etiketter: , , , ,