Etikett: Mardrömmar

Om att förlora kontrollen

Av , , 2 kommentarer 10

En man med usel kontroll

Hur mår du, frågar en polare. Parkinsons sjukdom är ingen höjdarsjukdom, eller hur? Nej, svarar jag och beskriver i grova drag hur mitt liv blivit.

Efteråt säger han: Det låter som en mardröm.

Jo, svarar jag. Han syftar på mitt Parkinsondrömmande. Då jag inte vet om jag sover eller är vaken om nätterna.  Har ju störd nattsömn sen barndomen då jag föddes med ADHD och riktigt usel blev sömnen efter min stroke 2015, efter den sover jag max tre timmar per natt. Men det är inget mot hur hemska nätterna blivit när jag fick Parkinson.

Vansinniga drömmar
I mina Parkinsondrömmar (REM-drömmar), som blir värre och värre, sover jag, men tror att jag är vaken. Jag drömmer att jag drömmer. Ibland drömmer jag att jag är vaken och säger till mig själv: Kent du är vaken, det du nyss tänkte, upplevde var bara en ond dröm. Men då sover jag och drömmer allt detta. Hänger ni med? Det är helgalet. Det spelar ingen roll om jag verkligen är vaken eller sover och drömmer, jag kan ofta inte skilja på vad som är vad. Jag lever ut mina drömmar, ropar för att väcka mig själv. Alltid på flykt i drömmen. Jagas. Åker på spö, skärs i bitar, hängs upp i slaktställningar, dras i rep bakom bilar, hånas. Jag ber att få veta vad jag gjort, men drömfigurerna (som jag ofta känner), vägrar säga något. Man skulle tro att jag blir psykotisk nattetid, påminner ju om hallucinationer, men det är en typ av drömmar som tydligen bara vi med Parkinson kan drabbas av. Min far som hade Parkinson hade djävulska mardrömmar. Knappt man ville tro honom, nu vet jag att han talade sanning.

Faller snart …
Sätter mig ibland upp i sängen och talar till min Älskling, tillsynes vaken. Jag är alltså både vaken och i djup sömn, samtidigt. Är instängd uppe på en vind eller nere i en källare (djupt inom mig) tillsammans med denna märkliga REM-sömn, som vi Parkinsonpatienter kan drabbas av. Har fått en medicin som gör att jag sover lugnt, drömmer mindre, men får bara äta full dos ett par veckor eftersom de är så livrädda för att jag ska bli beroende av den. Det är tydligen bättre att jag faller nerför trappan och bryter nacken, eller kliver upp och slår ansiktet mot fläktskyddet i köket (gjorde så för en vecka sen) så att blodet droppar och rinner från min mun eller att klipper till min Älskade i tron att hon är en inbrottstjuv. Ser i hennes ögon att hon börjat bli rädd, så jag sover på soffan när vi träffs.

Nervcellerna dör
Detta är en del av vad Parkinsons sjukdom gör med en människa, vars nervceller (de som ska leverera dopamin) helt enkelt dör. Det är en kronisk sjukdom och utan dopamin blir man i slutänden stel som en stenstaty eller flaxar och far med armarna som en väderkvarn. Bristen av dopamin påverkar hela kroppen, så att musklerna blir omöjliga att styra, att de krampar med sån kraft att jag skriker av smärta och faller i gråt. Balansen blir allt sämre och jag snubblar på mattkanter och trösklar. Har svårt att resa mig ur stolen och soffan. Till detta ska läggas de smärtor som jag lider av, särskilt i nacke och rygg (Parkinsonsmärtor räknas som svåra). Vaknar med så starka smärtor att jag kräks. Får en låg dos smärtstillande – för att de är så sabla rädd att jag ska bli beroende. För helvete! Jag är ju döende!

3 timmar på toastolen
Kissar ofta, hinner ibland inte fram till toaletten, är kroniskt förstoppad då tjocktarmens rörelser håller på att stanna av. Lite skitsnack: Senaste gången kämpade jag i 3 timmar 10 minuter på toastolen innan det släppte (efter 8 Mikrolax och ett stort klyx och kvällen innan 3 Dulcolax). Det är så plågsamt att jag måste skrika av smärta och har varit nära att svimma vid ett flertal tillfällen.

 

Mediciner och avancerad behandling
L-Dopa, dopaminantagonister (”låtsas” vara dopamin) är det man kan klara sig på i flera år. De ger en hel del biverkningar som bensvullnad, illamående, synhallisar (ibland ser jag katter som smyger över golvet), lågt blodtryck, ökad impulsivitet m.m Återstår en del olika slags piller, pumpar, DBS (borrar hål i skallbenet och för ner en sond i hjärnan som kopplas till en pacemaker). Men sjukdomen går inte att bota. Den är kronisk. Läkarna kan bara behandla symtomen.

Blev stark av rehabilitering.

 

Viktigt med träning
Kör styrketräning var dag. Fått bättre balans.

Det stora problemet, som författare och skriftställare, är att tankeverksamheten går långsammare. Skriver fler fel, det tar längre tid skriva ihop en text (denna har jag skrivit på till och från hela dagen), klarar inte av att samtala med fler än tre i ett rum eller kring matbordet. Fingrarna lyder inte. Fingrarna jag skriver med.

Till det ska läggas att jag har sjukdomar som krockar med behandlingen av min Parkinson. Har slutat med mediciner som varit livsviktiga, exv Litium mot min bipolära sjukdom. Har ökat dosen av min ADHD-medicin för att kunna tänka någorlunda fokuserat. Fixar 0 stress. Blir stirrig, kroppen går på högvarv, kissar på mig. Tänder till och blir förbannad för snart inget.

 

Om jag är rädd?
Jo, livrädd. Det är en hemsk känsla att inte kunna styra sin kropp och sina tankar. Att inte få på sig stödstrumporna, att tappa det jag håller i händerna – att se förbannad ut när jag är glad, för att ansiktsmimiken inte funkar. Rösten blir fort hes, har svårt att svälja. Rädd och nedstämd, snudd på deprimerad. Livsleda – ja. Men jag skriver alltjämt. I skarpt läge. Hinner göra Ester-romanen klar, men är det den sista? Ska jag skita i skrivandet och istället ”leva livet”, det jag har kvar. Eller tvärdö av leda när jag inte får skriva.

De tror att jag fick min Parkinson 2012. Året jag glömde bort hur man cyklar. 2018 fick jag diagnosen. Året jag glömde hur man simmar och höll på att drunkna.

Parkinson är en djävulsk sjukdom. Jag lovar! Nån som vill byta?

 

Evigt ung springer jag

längs barndomens smala grusväg

som ligger i skydd av barrskog,

och en och annan björk.

 

Längs den vägen

kupar sig en ljummen vind

kring kinderna,

samtidigt som småfåglarna

kvittrar liv i sommaren.

 

Det är då som lyckan i mitt hjärta

bubblar som sockerdricka.

Mitt i steget skrattar jag det skratt

som befriar från min ärvda sorg.

 

Men som allt annat här i livet

har även barndomens smala grusväg

en början och ett slut,

men så länge som jag

och någon annan minns

finns den kvar.

Då kan jag alltid hitta hem.

 

© Kent Lundholm

2021-01-26

 

Tränar för livet

Av , , Bli först att kommentera 8

Tränar hårt för att förbättra symtomen från min Parkinson. Minns inte när jag senast varit så utmattad och toktrött. De senaste veckorna jag somnat vid 20.00-21.00 och varit medvetslös fram till femsnåret – då jag vaknat lika utmattad och trött. Det kan ha att göra med att jag tillbringat 3 dagar i veckan (nu 4:e veckan) på neurorehabiliteringen vid NUS i Umeå, för att genom träning förbättra styrka och balans – och få lite bättre kondis. Jo, jag har både blivit starkare och fått bättre balans. Men jäklar så trött jag blir av både träningen och i mötet med andra människor.

Dopaminbrist
Parkinsons sjukdom är som ni vet en neurologisk obotlig sjukdom som innebär att nervceller, som tillverkar signalsubstansen dopamin långsamt försvinner. Dopaminet är viktigt för att signalerna från olika delar av hjärnan ska nå varandra och när det blir för lite dopamin i hjärnan kan man drabbas märkliga symtom som skakningar i kroppen och långsamma rörelser. Man stelnar till och får allt svårare att kontrollera sin egen kropp och dess rörelser. Man blir stel, krokig och sned. Dessutom är det vanligt att PS-patienter drabbas av svåra smärtor: mina har suttit i nacken, ländrygg och vänster ben. Man tappar lusten (och orken) att röra på sig i onödan.

Balansträning och vila
Jag har inte gjort många knop de två senaste åren sen jag fick diagnosen, utan mest suttit och skrivit på min roman om min älskade Ester. Så jag har verkligen börjat på noll vad gäller träning. Första veckan föll jag mest åt sidan när jag uppmanades att göra vissa rörelser för att träna upp min balans. Efter en månad så fixar jag de flesta balansövningarna, har blivit mycket starkare och orkar allt längre pass. Men det är efteråt som utmattningen slår till. Men det hör visst till sjukdomen: Trötthet, utmattning då man inte ens i sömnen kan bli riktigt avslappnad.

Säg A
Jag har fått träffa en logoped som hjälpt mig få en starkare röst. Försvinner min röst, så mister jag också förmågan att föreläsa och stå på scen och berätta om mina böcker. Det hela går ut på att jag ska säga A så starkt och så länge det är möjligt, och jag ökade från 7–8 sekunder till 18 sekunder på EN vecka. Eftersom Parkinson slår sig på alla slags muskler, viljestyrda eller inte, så förtvinar även de som finns kring stämbanden och lungorna. Därför brukar Parkinsonpatienter få en låg och otydlig röst.

Min far som även han drabbades av Parkinson fick med tiden en viskande, knappt hörbar röst. Pappa som var en storslagen berättare gav upp när han förlorade rösten. Den sista stjärnan slocknade i hans ena öga.

Bli medveten
Det som är tröttsamt med sjukdomen är att man måste medvetandegöra sina rörelser, det som jag förr i livet gjorde per automatik. När jag står på scenen och ska berätta om mina böcker måste jag naturligtvis kunna ämnet, veta vad jag ska säga, men HUR det sägs har blivit allt mer besvärligt. Jag måste kommendera mitt ansikte att le (annars kan den stelnade mimiken göra att jag ser förbannad och sur ut), säga till mina armar att pendla och lyfta sig, få fötterna att förflytta sig, komma ihåg att tala starkt och tydligt, vrida huvudet för att se hela publiken – och dessutom komma ihåg min story och göra den intressant och rolig. Inte undra på att jag drabbas av stresshjärna efter varje framträdande och måste skaffa en chaufför som kör mig hem. Vågar inte sätta mig bakom ratten efter en timmes pratande inför publik. Det går åt en jäkla massa energi att var enda sekund vara medveten om sin kropp och samtidigt prata (starkt och tydligt).

Viktig träning
Parkinsons sjukdom försvagar alltså rörelse- och funktionsförmågan. Vanligt är att man börjar falla och slå sig, vilket jag började göra 2018. Till slut kunde jag inte ta mig nerför trappan i huset jag tidigare bodde i. Jag blev rädd. Nu klarar jag efter trappträning både gå nerför och uppför branta trappor: Går fortfarande sakta utför trappan, men kan nu småspringande .

I början gick jag med rollator, sen med stavar eller käpp. Nu kan jag promenera utan stöd. Jag kan lättare, tack vare styrketräningen av ben och kan magmuskler med lätthet resa mig ur soffan och från stolarna.

Jag är övertygad! Träningen är livsviktig för mig som Parkinsonpatient. Den förbättrar ju inte enbart rörelseförmågan, träning minskar även risken för en ny stroke, har gett mig bättre blodsockervärden och blodtrycket har sjunkit från 200/100 till 130/80 och vilopulsen har blivit lägre. Men framförallt har detta förbättrat min självkänsla och tagit bort många rädslor. Humöret är (periodvis) bättre. MEN i grund och botten är jag förtvivlad och nedstämd. Vad ska det bli av mig? Ska jag sluta som en stenstod, en runsten vars bokstäver ingen kan tyda.

Njuter mindre
Vi som lider av PS är mer fysiskt inaktiva än gemene man och blir ofta sittande å grund av vår minskade rörelseförmåga, men även minskad initiativförmåga hör till sjukdomsbilden, vilket ofta beror på den nedstämdhet/depression som uppstått av dopaminbristen. Dopamin som är starkt förknippad med lust och njutning. Träningen stoppar inte sjukdomen, men livskvalitén ökar och man kan kanske klara sig själv längre än utan träning.

Under denna intensiva träningsperiod  har mitt tänkande och minne försämrats, förmodligen beroende av den hårda träningen. Jag hänger inte med i samtalen, tappar fokus, glömmer namn och tider. Känner mig senil, men återigen: Det fattas dopamin. I övrigt är PS-patienter några dumbommar. De tvi såg var hans yttre: stela, långsamma skal som gravs slagpåse resonerade vi. Han hade liksom som jag Parkinson men grövre och värre. Det visade sig att under sina skakande händer, stela sitt stela ansikte var en man som tagit SM-brons i schack.

Hemska mardrömmar och förstoppning
I REM-sömnen kan en parkinsonkropp inte bli ”förlamad av djupsömn”, utan den rör sig ständigt och skapar i djupet av min hjärna hemska mardrömmar och ovetande kliver jag upp och kan vakna i köket, eller sittande i soffan

Men ett av de absolut värsta symtomen är förstoppning. Tarmrörelserna stannar och. Skiten blir kvar till dess tjocktarmen rmen innandönmätt det som finns i dem blir till cement. Ett par gånger i veckan kan jag få kämpa inne på toan över en timme per gång – under hemska smärtor. Nä, nu ska jag sluta plåga er genom att sitta här och prata skit …

Sparka mig i baken!
På grund av min medfödda ADHD har jag emellanåt lidit av igångsättningsproblem, en oförmåga att på börja ett ”projekt” som kan handla om att städa, tvätta kläder och att motionera. Än värre har denna initiativförmåga blivit i och med Parkinsons sjukdom. Så, mina vänner, polar och kära: Kika över ibland ,drick kaffe och prata med mig och tvinga ut mig på en promenad eller nån annan fysisk aktivitet. Jag behöver er hjälp.

 

Den sömnlöse drömmer

Av , , Bli först att kommentera 4

De flesta vuxna behöver mellan 7–8 timmars sömn, men sömnbehovet är individuellt. Nyfödda sover nästan dygnet runt, medan tonåringar behöver uppemot 9-10 timmars sömn. När man blir gammal sover man mindre. Vi svenskar sover i genomsnitt 6 timmar och 51 minuter. Sover gör vi för att hjärnan och kroppen ska återhämta sig. Det finns alltså en form av läkande i vårt sovande. Sömnen är uppdelad i så kallade sömncykler på ca 90 minuter.

Sömnen behövs för att kroppen och hjärnan ska få återhämta sig och bearbeta intryck. Under sömnen varvar kroppen ner, blodtrycket sjunker, pulsen och kroppstemperaturen går ner, andetagen blir färre och musklerna slappnar av. Samtidigt lagras minnen och ny kunskap och nya intryck bearbetas.  Samtidigt minskar produktionen av stresshormoner. Att sova tillräckligt kan minska risken för sjukdomar som förhöjda blodfetter, hjärt-kärlsjukdom, diabetes typ 2, depression och utmattningssyndrom.

Så om man inte sover … Jo, då riskerar man både det ena och det andra.

 

Jag brukar le lite snett när någon säger att dagen är förstörd då de bara fått sova 6–7 timmar. Själv är glad de få nätter jag sover 3–4 timmar sammanhängande. Jag talar inte om några tillfälliga sömnbesvär, utan om livslånga. Denna blogg handlar om sömnlöshet, som jag började skriva 04.00 efter att ha sovit drygt två timmar. Min livslånga svårighet att somna, med de ständiga uppvakningarna innebär att min hjärna sällan återhämta sig.

De tre tillstånden/sjukdomarna jag ska beskriva är:
Diabetes, bipolär sjukdom, ADHD, stroke och Parkinson. (Funktionshinder och sjukdomar jag lider av). Många gånger finns en samsjuklighet, vilket gör det svårt att veta var/när man ska börja behandlingen.

Man sviktar i vardagen
Om man inte får sova nattetid får det naturligtvis konsekvenser dagtid. Man kan få problem i problem både i arbetet och i privatlivet. Man får sämre fokuserings- och koncentrationsförmåga. Man blir ”Seg i kolan” helt enkelt och som leder till svårigheter i det vardagliga. Man kan få svårt att delta i samtal, hålla sig vaken på möten eller till och med att träffa vänner och bara äta en god middag. Du får sämre koncentrationsförmåga, bristande simultankapacitet, blir lätt distraherad.

Blir känslostyrd
När andra sover sina nio timmar och vilar hjärnan och kroppens muskler och inre organ allvarliga sjukdomar, så är en sådan som jag uppe och skriver från klockan 02.00 efter att ha somnat vid 12.00. Ett tecken på sömnbrist är att mina känslor svänger mer mellan olika lägen och att jag överreagerar på olika sätt. Man blir lätt känslostyrd.

Så funkar normal sömn
Insomningsfasen är sömnen ytlig och du är lättväckt. Bassömnen tar vid. Sen kommer djupsömnen och nu sker kroppens återhämtning och uppbyggnad. Hjärnan arbetar långsammare och tillverkningen av stresshormon minskar. Under djupsömnen slappnar musklerna av och du är svår att väcka. Drömsömnen som även kallas REM-sömn. REM står för ”rapid eye movement” som betyder snabba ögonrörelser. Drömmar förekommer under de olika sömnstadierna, men de är vanligast under REM-sömnen. Då arbetar hjärnan aktivt på ett sätt som påminner om när du är vaken.

​​1. Diabetes och sömnen
Hos diabetiker kan sömnlösheten påverka diabetessjukdomen, och diabetes kan i sin tur ge upphov till sömnlöshet. Får man med ordning på sömnen förbättrar blodsockerbalansen, och en god diabetesbehandling förbättrar i sin tur sömnens kvalitet. Sömnlöshet i kombination ”högt tempo” (stress) dagtid leda till att den mest kärnfriske kan drabbas av Diabetes 2. Så var det i mitt fall 2003 då stressen med arbete, romanskrivande, jobb med filmmanus och nybliven pappa i kombination av övervikt, sömnlöshet och usel kondis, ledde till en akut diabetes, plus att jag fick diagnosen Bipolär sjukdom typ 1.

Eftersom stress påverkar din diabetes (sömnlöshet är en stressfaktor) kan din diabetes försämras i fall du sover uselt. Både högt och lågt blodsocker försämrar sömnkvaliteten. Mardrömmar och morgontrötthet kan vara tecken på låga nattliga blodsockervärden, vilket gör att du bör kolla blodsockret även nattetid. Högt blodsocker gör dig törstig och du dricker massor, vilket får dig att springa på toa hela natten och kissa.

En riskgen kan vara förklaringen till att det finns ett samband mellan nattjobb och ökad risk att få diabetes. Sömnhormonet melatonin försämrar insulinfrisättningen hos personer med en vanlig genvariant, vilket kan förklara varför risken för typ 2-diabetes är större hos nattarbetare eller personer med sömnbesvär som bär denna riskgen.

Sömnapné med andningspauser gör att sömnen försämras, och då försämras också sockerbalansen. Framför allt hos personer med typ-2 diabetes är sömnapné en mycket vanlig parallellsjukdom. Det kan man få hjälp med. En CPAP-apparat underlättar andning och sömn nattetid.

Nervskador som orsakas av diabetes kan ge upphov till smärtor, och framför allt rastlöshet i benen Då blir det svårare att få fatt i sömnen, och att få en vilsam nattsömn. Rätt kost, bättre sömn, mindre stress, regelbunden motion kan förbättra din diabetes. Tre veckor på Sorselegården med massor med motion, rätt kost gjorde att jag sov som en gris. Jag gick även ner 15 kg och kunde sluta med mitt insulin. Det höll i två år, sen kom alla andra sjukdomar ikapp mig och stressen återupptogs.

2. Bipolär och sömn
Bipolär sjukdom innebär att man svänger i stämningsläge, man är ibland deprimerad, ibland hypoman (det kreativa tillståndet) eller manisk (upprymd, omdömeslös) och har ibland neutral sinnesstämning, det vill säga utan symtom. Hos personer med bipolär sjukdom är det vanligt med sömnproblem under sjukdomsepisoder. Sömnstörning och ångest är de två symtom som orsakar det mest kännbara lidandet och där man kan nå snabbast resultat vid behandling. Sömnpreparat ska därför ges tidigt och generöst.

Förändringarna i tillstånden kan komma mycket snabbt. Fallet blir högt. En ”normal” depression smyger sig ram och kan ta veckor, månader på sig att ta plats i ens sinnen. Vid en bipolär depression, som kan dyka upp efter några få timmar, är det vanligt att man sover för mycket. En psykotisk mani är livsfarlig i sin form då hjärtat och de inre organen belastas till max. Mycket på att vid en mani så sover man inget alls. Inläggning krävs. Vi en mani krävs ofta starka sömnmediciner. Ofta går B.S armkrok med diabetes. Då den bipolära inre stressen kan öka exv. Kortisol så att blodsockret ökar. Trots att man skött sin diabetes minutiöst.

3. ADHD och sömnsvårigheter
Det har länge varit känt att personer med ADHD lider av sömnsvårigheter i högre utsträckning än andra. Men det kände man inte till under tidigt 1960 då jag var en liten ADHD-grabb, som stämplades ”dåligt uppfostrad”, ”efterbliven, idiot”, ”en gangster i vardande.”

Idag vet man genom forskning och vetenskaplig evidens att ADHD och sömnproblem går hand i hand. Mer än hälften av alla barn med ADHD har sömnsvårigheter, något som ofta märks redan i spädbarnsåldern. Barn med ADHD har svårt att somna på kvällen, sover oroligare och färre timmar per natt än andra barn. Dessa sömnproblem gör att de grundläggande ADHD-symtomen ökar, med inlärningssvårigheter och beteendeproblem som följd.

Sömnproblemen kan delvis bero på den bristande förmågan att reglera aktivitetsnivån. Vi med ADHD är usla på att trycka på rätt pedal, att skilja på bromsen och gaspedalen. Än i dag händer det rätt så ofta att gaspedalen åker ner i botten precis när sömnen ska infinna sig. Rastlösheten gör att det är svårt att varva ner på kvällstid och att få en stabil sömn. Vi har även en bristande känsla för tid och en svårighet att skapa rutiner, vilket kan ligga bakom tendensen att vända på dygnet. En bidragande orsak till sömnlösheten är att man helt sonika blir rädd för att sova, vilket skapar ångest och oro …

Troligtvis kan de barn som numera får stimulerande medicin mot sitt neuropsykiatriska funktionshinder fördröjer insomningen, att barnen fått sina piller för sent på dagen och sitter i om kvällen. En första åtgärd kan i så fall vara att prova med dosminskning.

4. Stroke skadar sömnen
Inte nog med att en stroke kan ta livet av en eller göra en lam. Tiden efter en stroke kan vara mycket jobbig. Man kan se det som att det blivit kortslutning i proppskåpet. Hjärnan formar dina tankar, lagrar dina känslor och lagrar dina minnen. Den styr allt som händer i din kropp. Din hjärna är du. En stroke kan röra till allt detta – rejält. Hjärnan är plastisk, vilket innebär att den är föränderlig och anpassningsbar. Den kan skapa nya förbindelser mellan nervcellerna.

En tredjedel av de som fått en stroke får ofta en efterföljande depression. Det handlar om rätt så sega och långvariga depressioner som varar i cirka sex månader. Det är ett allvarligt tillstånd. Deprimerade strokepatienter blir kvar längre på sjukhus, svarar sämre på träning i rehabilitering, och har en sämre sömn. Att drabbas av stroke innebär att man vänder upp och ner på livet, både för den som drabbats och för närstående. Trots att behandlingarna blivit allt bättre får många kvarstående besvär av olika svårighetsgrad.

Efter en stroke kan minnet försämras.  Även koncentrationen påverkas. Något som jag personligen besvärats av är svårigheter att följa ett samtal med flera personer. Jag kommer inte in i samtalet och gör jag det så kommenterar jag nåt som sagts för fem minuter sen. Detta har lett till att jag undviker middagar tillsammans med större sällskap, vilket i sin tur att förlorat en lång rad fina vänner. ”Trögheten” har tilltagit efter det jag fick Parkinsons sjukdom.

Sömnbesvären beror sannolikt på grund av den hjärntrötthet som efter en stroke. Hjärnan uppfattas därmed arbeta på ett ineffektivt sätt. Utan att man kan peka på det, så känner man att något gått förlorat i ens hjärna.

I början av augusti 2015 drabbades jag av en stroke. Då small det till i bakhuvudet. En fruktansvärd huvudvärk spred sig över hela skallen. Jag skrek av smärta och reste mig upp, varvid jag störtade med huvudet före i golvet. Kunde inte gå. Allt snurrade.  

Min stroke, en propp, satte sig Lillhjärnan. Härifrån koordineras våra rörelser, vår balans och vår förmåga att agera i förhållande till omgivningen. Skador på lillhjärnan leder bland annat till svårigheter att koordinera rörelser. När jag oförklarligt började att ramla och slå mig sommaren och hösten 2018, trodde läkarna att det var symtom från skadorna i Lillhjärnan. I själva verket var det en ny hjärnsjukdom som visat upp sig: Parkinsons sjukdom.

5. Parkinson och sömnbesvär
Parkinson och allt sämre rörelseförmåga hör ihop. I tidigt skede uppträder symtomen vanligen ensidigt (jag har min på vänster sida) för att längre fram omfatta båda kroppshalvorna. Ofta har man gått omkring på jorden med sjukdomen många år innan den upptäcks. I mitt fall förmodligen sen 2012 – alltså före tre år före jag fick min stroke. Kanske ända bort till 2009.

Parkinson är obotlig. ”Giftiga” proteiner klumpar ihop sig i de nervceller som ska producera dopamin. Nervcellerna dör. Under sjukdomens inledande fas går den att behandla med L-Dopa. I slutfasen drabbas man av överrörlighet. Parkinson påverkar inte bara motoriken utan ger även upphov till så kallade icke-motoriska symtom. Det är till exempel vanligt med balanssvårigheter, trötthet, blodtrycksfall och inkontinens. Det är inte heller ovanligt att Parkinson-patienter drabbas av psykiska symtom som depression och nedstämdhet. Ett av de vanligaste symtomen är sömnproblem.

Sömnstörning är mycket vanliga. Sömnstörningarna ökar då Parkinsonsymtomen förvärras. Insomningssvårigheter och nattliga uppvaknanden är vanliga. Dessutom är det vanligt med nattliga hallucinationer, samt att man lever ut sina drömmar genom att prata, skrik rent av slåss. Sömnproblemen kan antingen bero på förändringar i hjärnan, men de kan också vara en biverkning av anti-Parkinson-behandlingen. Även ångest och depression ökar risken för sömnproblem. Myrkrypningar i benen och täta urinträngningar kan leda till många sömnlösa nätter.

Värst av dem alla torde vara REM-relaterade sömnstörningar (RBD) med sina vansinniga, verkliga mardrömmar. Det är vanligt att Parkinson-patienter med RBD drabbas av ”nattskräck” (panik/ångest-attacker). Det är viktigt att ställa diagnosen, då tillståndet kan behandlas. Det finns ett flertal behandlingsmetoder. Bland annat en medicin som kan prövas: Iktorivil (Antieleptikum) 4–8 mg/till natten.

 

© Kent Lundholm 2020-09-13

 

 

Mardrömmarnas tid

Av , , Bli först att kommentera 4

Lite om Parkinsondrömmar

Jag har under hela mitt liv haft svårt för att somna. Tror att det hela började med att jag kände mig otrygg som barn. Jag hade dessutom som ADHD-barn svårt att varva ner. Det kunde ta timmar innan kroppen blev tung och skön. Kunde som barn icke sova i totalt mörker. Har fortfarande svårt med mörkret. Förmodligen på grund av en känsla av kontrollförlust. Utan ljus är man helt utelämnad till de bilder som strömmar fram. Men med lite ljus i rummet kan man alltid återvända till verkligheten.

Har alltid drömt intensivt och övervägande har jag tyckt mig drömt flest mardrömmar, men det beror säkert på att mardrömmarna stannar kvar längre i minnet. Om man ska ge sig på att tyda sina drömmar, så är det ju de som skrämt en näst intill vanvett man vill förstå. Under en period i livet skrev jag upp mina drömmar direkt jag vaknade, eftersom många av den snabbt bleknar och gömmer sig i glömskan. Men att tyda drömmar bokstavligt är hopplöst, det handlar mer om att försöka koppla samman symboliken med de känslor man känt. Nutida händelser kopplas ihop med tidigare erfarenheter och även sådant som hänt i det förflutna, dagens händelser bearbetas i drömmarna, nonsens går armkrok med allvar.

Varje förbaskad natt ska vi kliva ner i drömmarnas värld. Vi kan inte välja bort drömmarna.  Där kan man bli fast i nåt som känns som en evighet, när man i själva verket drömt några minuter. Jag har i många års tid tvingats ta olika sorters av insomningsmediciner, annars finns risken att jag ligger vaken precis hela natten. Sedan måste jag ta nån typ av mediciner som räcker längre än de två timmarna som insomningstabletter håller i sig.

Inte nog med att jag hela livet sovit illa, mycket på grund av min ADHD, i snitt 5–6 timmar som barn och vuxen, så skadade en stroke i lillhjärnan 2015 mitt sömncentra. På detta så kommer de mardrömmar som sjukdomen Parkinson framkallar. Ni kan kanske förstå att jag har problem med min sömn och mina drömmar. Numera är jag glad med 4 timmars sammanhängande sömn. Vanligtvis sover jag två, är vaken re-fyra, och sover sen en timme fram till klockan 06.00, pip.

I natt har jag drömt några riktiga Parkinson-drömmar. Drömmar då kroppen inte går att röra, då jag sitter fast. Jag straffas. Jag kan inte försvara mig då talet försvunnit. Jag lämnas, överges. Vaknar inne i drömmen vilket gör drömmen än verkligare. En sån dröm går lätt att knyta samman med nutiden och att jag fruktar att det som sker i drömmen en dag ska bli verklighet. Minns hur farsan klagade över sina mardrömmar. Ja, även han drabbades av Parkinson. Det var smått otroliga mardrömmar han beskrev. Våldsamma. Skrämmande. Nu har jag hunnit i fatt min far. I varje fall vad gäller hemska drömmar.

I en Parkinsondröm (när man har Parkinson) så ”lever man ut” de drömmar som förekommer i REM-sömnen. Man skriker, slåss, kämpar för sitt liv och allt är oerhört verkligt. Hörde på en föreläsning att det är så vanligt vid Parkinson att man i framtiden skulle ställa diagnos genom att studera REM-sömnen djupare. Intessant.

Min självbiografi (2016)

När jag till slut vaknade på riktigt vid 04.00 tiden klev jag upp och drack kaffe, för att vakna ordentligt. Fy tusan. Nej natten och dessa förbannade drömmande är inte min bästa tid på dygnet.

Samtidigt måste jag sova. Sömnbrist är farligt. Det är en stressituation som ökar blodtrycket, pulsen och påverkar blodkärlen och hjärtat.

Nåväl nu är det äntligen dag. En grå dag. Då kan jag lugnt sitta inne och läsa mitt romankorrektur.

Barnen drunknar

Av , , Bli först att kommentera 2

En natt med förfärliga drömmar; sådana drömmar som sitter kvar trots att man vaknat och sprider en känsla av det kanske var verkligt. Bara en dröm, tänker jag och kliver runt i min vakenhet, dricker svart, starkt kaffe och ser att vinden ruskar om löven i trädet utanför mitt fönster. I det som är min verklighet så känner jag mig stolt över gårdagens beslut att kliva av tidningsproduktionen i elfte timmen. Någon kanske tycker att det är fegt, det återstår ju bara ett par veckor innan den är tryckt och klar. Men jag är stolt att jag för en gång skull är mån om mig själv, för jag märker ju hur trött och yr jag blir av minsta lilla ansträngning och jag vet att det beror på en skada i hjärnan, att denna gråa fettklump på si så där 1,5 kilo är under läkning. Det är människans viktigaste organ, det är där Jaget finns, där alla minnen vi samlat på under livet huserar, där all vår samlade erfarenhet ligger förpackade i små boxar. Utan en väl fungerande hjärna blir verkligheten skev och Jaget kan gå vilse.

hav

Barnkroppar flyter upp på stränderna runt Medelhavet. Barn som flytt från kriget i Syrien, från ondskan som IS sprider kring sig. De försöker ta sig till länderna i EU – men vi har byggt så höga murar kring vår trygghet att få kan ta sig in. Barnen stryker med. Men hur är det? Om vi vet, om vi ser någon kämpa för sitt liv i vattenmassorna så är det väl vår moraliska plikt att sträcka ut en hand och försöka rädda den drunknande – eller?

Träffade en kvinna häromdagen som nyss kommit hem från en resa till Kos. Hon hade åkt dit för en välbehövlig vila, för att njuta av solen och av lyxen på det fyrstjärniga hotellet. Men dagarna i ända satt hon på stranden och såg de små gummibåtarna, överfyllda med flyktingar, kämpa mot havets vågor för att ta sig in till land. Snacka om att få perspektiv på mina personliga problem, sa hon till mig och berättade i förbigående om allt det hemska hon fått se. Den semestertrippen blev inte vad hon föreställt sig.

För övrigt läste jag en undersökning som hävdade att det var lättare att vara avhållsam mot sprit, sex och nikotin, än att hålla sig borta från Facebook. Sociala medier är nämligen ett enkelt, gratis sätta att trigga igång vårt belöningssystem. När andra gillar våra inlägg är det som att ta sig några supar – dopaminnivåerna ökar och vi känner njutning. Så det så.