Etikett: Mardrömmar

Mardrömmarnas tid

Av , , Bli först att kommentera 4

Jag har under hela mitt liv haft svårt för att somna. Tror att det hela började med att jag kände mig otrygg som barn. Jag hade dessutom som ADHD-barn svårt att varva ner. Det kunde ta timmar innan kroppen blev tung och skön. Kunde som barn icke sova i totalt mörker. Har fortfarande svårt med mörkret. Förmodligen på grund av en känsla av kontrollförlust. Utan ljus är man helt utelämnad till de bilder som strömmar fram. Men med lite ljus i rummet kan man alltid återvända till verkligheten.

Har alltid drömt intensivt och övervägande har jag tyckt mig drömt flest mardrömmar, men det beror säkert på att mardrömmarna stannar kvar längre i minnet. Om man ska ge sig på att tyda sina drömmar, så är det ju de som skrämt en näst intill vanvett man vill förstå. Under en period i livet skrev jag upp mina drömmar direkt jag vaknade, eftersom många av den snabbt bleknar och gömmer sig i glömskan. Men att tyda drömmar bokstavligt är hopplöst, det handlar mer om att försöka koppla samman symboliken med de känslor man känt. Nutida händelser kopplas ihop med tidigare erfarenheter och även sådant som hänt i det förflutna, dagens händelser bearbetas i drömmarna, nonsens går armkrok med allvar.

Varje förbaskad natt ska vi kliva ner i drömmarnas värld. Vi kan inte välja bort drömmarna.  Där kan man bli fast i nåt som känns som en evighet, när man i själva verket drömt några minuter. Jag har i många års tid tvingats ta olika sorters av insomningsmediciner, annars finns risken att jag ligger vaken precis hela natten. Sedan måste jag ta nån typ av mediciner som räcker längre än de två timmarna som insomningstabletter håller i sig.

Inte nog med att jag hela livet sovit illa, mycket på grund av min ADHD, i snitt 5–6 timmar som barn och vuxen, så skadade en stroke i lillhjärnan 2015 mitt sömncentra. På detta så kommer de mardrömmar som sjukdomen Parkinson framkallar. Ni kan kanske förstå att jag har problem med min sömn och mina drömmar. Numera är jag glad med 4 timmars sammanhängande sömn. Vanligtvis sover jag två, är vaken re-fyra, och sover sen en timme fram till klockan 06.00, pip.

I natt har jag drömt några riktiga Parkinson-drömmar. Drömmar då kroppen inte går att röra, då jag sitter fast. Jag straffas. Jag kan inte försvara mig då talet försvunnit. Jag lämnas, överges. Vaknar inne i drömmen vilket gör drömmen än verkligare. En sån dröm går lätt att knyta samman med nutiden och att jag fruktar att det som sker i drömmen en dag ska bli verklighet. Minns hur farsan klagade över sina mardrömmar. Ja, även han drabbades av Parkinson. Det var smått otroliga mardrömmar han beskrev. Våldsamma. Skrämmande. Nu har jag hunnit i fatt min far. I varje fall vad gäller hemska drömmar.

Min självbiografi (2016)

När jag till slut vaknade på riktigt vid 04.00 tiden klev jag upp och drack kaffe, för att vakna ordentligt. Fy tusan. Nej natten och dessa förbannade drömmande är inte min bästa tid på dygnet.

Samtidigt måste jag sova. Sömnbrist är farligt. Det är en stressituation som ökar blodtrycket, pulsen och påverkar blodkärlen och hjärtat.

Nåväl nu är det äntligen dag. En grå dag. Då kan jag lugnt sitta inne och läsa mitt romankorrektur.

Barnen drunknar

Av , , Bli först att kommentera 2

En natt med förfärliga drömmar; sådana drömmar som sitter kvar trots att man vaknat och sprider en känsla av det kanske var verkligt. Bara en dröm, tänker jag och kliver runt i min vakenhet, dricker svart, starkt kaffe och ser att vinden ruskar om löven i trädet utanför mitt fönster. I det som är min verklighet så känner jag mig stolt över gårdagens beslut att kliva av tidningsproduktionen i elfte timmen. Någon kanske tycker att det är fegt, det återstår ju bara ett par veckor innan den är tryckt och klar. Men jag är stolt att jag för en gång skull är mån om mig själv, för jag märker ju hur trött och yr jag blir av minsta lilla ansträngning och jag vet att det beror på en skada i hjärnan, att denna gråa fettklump på si så där 1,5 kilo är under läkning. Det är människans viktigaste organ, det är där Jaget finns, där alla minnen vi samlat på under livet huserar, där all vår samlade erfarenhet ligger förpackade i små boxar. Utan en väl fungerande hjärna blir verkligheten skev och Jaget kan gå vilse.

hav

Barnkroppar flyter upp på stränderna runt Medelhavet. Barn som flytt från kriget i Syrien, från ondskan som IS sprider kring sig. De försöker ta sig till länderna i EU – men vi har byggt så höga murar kring vår trygghet att få kan ta sig in. Barnen stryker med. Men hur är det? Om vi vet, om vi ser någon kämpa för sitt liv i vattenmassorna så är det väl vår moraliska plikt att sträcka ut en hand och försöka rädda den drunknande – eller?

Träffade en kvinna häromdagen som nyss kommit hem från en resa till Kos. Hon hade åkt dit för en välbehövlig vila, för att njuta av solen och av lyxen på det fyrstjärniga hotellet. Men dagarna i ända satt hon på stranden och såg de små gummibåtarna, överfyllda med flyktingar, kämpa mot havets vågor för att ta sig in till land. Snacka om att få perspektiv på mina personliga problem, sa hon till mig och berättade i förbigående om allt det hemska hon fått se. Den semestertrippen blev inte vad hon föreställt sig.

För övrigt läste jag en undersökning som hävdade att det var lättare att vara avhållsam mot sprit, sex och nikotin, än att hålla sig borta från Facebook. Sociala medier är nämligen ett enkelt, gratis sätta att trigga igång vårt belöningssystem. När andra gillar våra inlägg är det som att ta sig några supar – dopaminnivåerna ökar och vi känner njutning. Så det så.