Halloween och sånt i all ära men igårkväll var Rutan och jag på födelsedagsparty. Det var livat!

Medelhavsmeny med många läckerheter. Vin, bärs, kaffe. kaka, drinkar, extra allt… Presentbord, tal och sång. Alla, i stort sett alltså, hade ridstövlar med nitar på. Förmodligen sista skriket i modeväg. Så småningom uppkom något som heter Karaokee, en apparat med tusentals titlar och arrangemang. Sen var det bara att kliva upp på scen och sjunga ut. Födelsedagsbarnet är särskilt förstjust i dylikt. Själv blev jag ganska tagen av tekniken.

Rutan och jag bildade kvartett med födelsedagsbarnets mor och hennes väninna och rev raskt av ’Dagny’, Owe Törnqvists gamla dänga. Vi fick inte ens några applåder… Nej, det var inte populärt. Här var det lite hårdare tag som gällde. Något bättre lyckades vi med ’Proud Mary’ men då var vi förstärkta med ett par ungdomar med rejäla röstresurser.

En söt liten tös vid namn Lena hade en idé om att alla Lenor på kalaset skulle gå upp och sjunga en liten sång om just Lena. Det verkade OK tyckte jag, men var vi bara två?

Energiskt började jag leta efter fler. Det kunde väl tänkas att några bar det vackra namnet som andranamn.
Frågade en av brudarna som jag känner.
– Heter Du Lena?
– Nej, jag heter Anna – det är du som heter Lena.

Hon såg medlidsamt på mig som om jag tappat vett och sans.

Någon Lena-sång blev det inte. En stor-guld-lockig kille stegade upp och tog micken, rev av en låt i bästa Joe Cocker-anda och wow. Vem var det? Huset riste, applåderna visste inga gränser.

Jag klev fram till baren och tog en drink i stället. Den smakade utmärkt. Sen gjorde jag några menlösa försök att få med nån på ’Sex and drugs and rock and roll’.

Till slut kom nån och ryckte i mig.

– Gammfolket ska gå hem.
Det var jubilarens moder.

Jaja, jag vet, man bör veta sin plats. Klockan var ju nästan midnatt och bordsgrannen påstod att han skulle förvandlas till en Groda om han inte begrep att lämna salen före midnatt.

På hemvägen mötte Rutan och jag en Jultomte utanför Operan. En sådan märklig natt!