Tänk vad vi åldringar håller på och tjafsar om än det ena, än det andra. Rutan t ex hon anser att hon alltid har rätt, även när hon har fel.

– Jag ger mig aldrig, säger hon och snörper ihop munnen.

– Nähä, säger jag. Men du har fel, fel, fel!

Så där håller vi på.

Upprinnelsen till denna dispyt, hävdar jag, är att Rutan nuförtiden har förlorat seendet när det gäller att känna igen folk.

Nu har hon blandat ihop två personer. Den ena är kompis till hon som tappade sin sko på mitt sjuttiårskalas och den andra är en av nätvännerna på Seniorkontakten.

Så förhåller sig det. Punkt!

Undrar just hur trevligt vi kommer att ha det på Renhornens konsert i kväll… och hur kommer det att gå i tåget i morgon? Vi som ritade så fina skyltar i går kväll.

Nu råder verkligen missämja. Är det någon som har recept på mormors kur (enligt Mumin) som man ska ta om ens vänner blir suddiga i konturerna? Rutan är i starkt behov!